Kulturkrönika: Kaffi och kreativitet

Det dricks väldigt mycket kaffi dessa dagar. I mina ådror rinner det svart kaffe. Samtidigt snickras det, sågas, söks, skapas, samarbetas, samtalas, sys och skrivs. Repeteras, memoreras, spelas, trummas, hamras, planeras, målas, idésprutas, fotas, mailas, pratas, debatteras, delas, letas och dricks ännu mer kaffi i en måhända farlig mängd… Vi skapar kultur. Så väldigt mycket att jag nästan inte hinner med alltihop. Det blir ibland väldigt mycket kaffi och kultur.

Som tur är så finns det då numera en liten hund i mitt liv. Han håller mig sällskap då det behövs andas vårvinterluft. Vi undersöker skogar, stigar, bäckar och spår över ön. Samlar kraft tillsammans på hällar och berg. Tittar oss aldrig trötta på havet eller martallarna som vrider sig i vinden. Så behövligt att se det som kommer att bestå och finnas långt efter att jag själv och alla vi andra är borta. Min korta tid på jorden ska jag vandra på hällarna och andas.

Alldeles bortom horisonten finns det tydligen ett fastland. Där finns det trumpna män, krig och fred, och politiker som kommer och hälsar på ibland. Efter promenaden virvlar vi återigen kaffesugna, tillbaka in i värmen av alla dessa möten och planer och trixande och fixande. 

Ibland blir det konsert av det hela, ibland blir det teater, ibland blir det konst. Att det blir - det vet vi säkert. Ibland blir vi så säkra på det att vi glömmer bort hur hårt vi jobbar, hur självklart vi tycker att det vi gör är. Vi tar det så gärna och ofta för givet. Att sången kommer sjungas, strängen stämmas, färgen blandas och repliken yttras. Vi lyssnar oss aldrig trötta på sången, ser oss aldrig mätta på konsten. 

Så behövligt att se det som kommer att bestå och finnas långt efter att jag själv och alla vi andra är borta. Min korta tid på jorden ska jag uppleva kultur och andas.

Och det är så lätt på denna gudomligt vackra plats på jorden att ta det för givet – havet, sången och solnedgången. Måste påminna mig själv och er att somligt kan det vara värt att strida för. Nypa mig i armen och stå upp för något; 
Ett rent hav, en fri kultur och solnedgången. Det drar jag till med. Det får bli min strid. 

Vad tycker du att man ska strida för? 
​
Frida Lindroth,
producent Romateatern