|
Det dricks väldigt mycket kaffi dessa dagar. I mina ådror rinner det svart kaffe. Samtidigt snickras det, sågas, söks, skapas, samarbetas, samtalas, sys och skrivs. Repeteras, memoreras, spelas, trummas, hamras, planeras, målas, idésprutas, fotas, mailas, pratas, debatteras, delas, letas och dricks ännu mer kaffi i en måhända farlig mängd… Vi skapar kultur. Så väldigt mycket att jag nästan inte hinner med alltihop. Det blir ibland väldigt mycket kaffi och kultur. Som tur är så finns det då numera en liten hund i mitt liv. Han håller mig sällskap då det behövs andas vårvinterluft. Vi undersöker skogar, stigar, bäckar och spår över ön. Samlar kraft tillsammans på hällar och berg. Tittar oss aldrig trötta på havet eller martallarna som vrider sig i vinden. Så behövligt att se det som kommer att bestå och finnas långt efter att jag själv och alla vi andra är borta. Min korta tid på jorden ska jag vandra på hällarna och andas. Alldeles bortom horisonten finns det tydligen ett fastland. Där finns det trumpna män, krig och fred, och politiker som kommer och hälsar på ibland. Efter promenaden virvlar vi återigen kaffesugna, tillbaka in i värmen av alla dessa möten och planer och trixande och fixande. Ibland blir det konsert av det hela, ibland blir det teater, ibland blir det konst. Att det blir - det vet vi säkert. Ibland blir vi så säkra på det att vi glömmer bort hur hårt vi jobbar, hur självklart vi tycker att det vi gör är. Vi tar det så gärna och ofta för givet. Att sången kommer sjungas, strängen stämmas, färgen blandas och repliken yttras. Vi lyssnar oss aldrig trötta på sången, ser oss aldrig mätta på konsten. Så behövligt att se det som kommer att bestå och finnas långt efter att jag själv och alla vi andra är borta. Min korta tid på jorden ska jag uppleva kultur och andas. Och det är så lätt på denna gudomligt vackra plats på jorden att ta det för givet – havet, sången och solnedgången. Måste påminna mig själv och er att somligt kan det vara värt att strida för. Nypa mig i armen och stå upp för något; Ett rent hav, en fri kultur och solnedgången. Det drar jag till med. Det får bli min strid. Vad tycker du att man ska strida för? Frida Lindroth, producent Romateatern Vågar man planera?Den 14 april 2021
1 Comment
När nya styrelsemedlemmar i ideella föreningar ska väljas avstår du uppgiften eller antar du utmaningen? När barnens klass behöver en klassförälder är det du som anmäler dig först eller hoppas du innerligt att någon annan snabbt tar på sig uppgiften innan du får frågan om du har möjlighet? När någon ska låsa upp bygdegården och sätta på värmen inför kvällens arrangemang är det då du som gör det?
Några eldsjälar kan få otroligt mycket positivt att hända här på ön. Hur tar vi hand om dem på bästa sätt så att de inte förlorar den viktiga gnistan? Hur får vi fler personer engagerade? Vad får dig engagerad? Det är självfallet inte alla som har tiden, lusten eller kraften att engagera sig ideellt, men tar du hand om dem som gör det? Vad vore idrotten och kulturen utan dessa oändligt många timmar som läggs på ideellt arbete. Det är så lätt att ta dessa personers drivkraft för given. De har ju alltid gjort så mycket arbete så då är det väl självklart att de fortsätter att göra det. Eller är det verkligen det? Har funderat mycket på vad det är som utgör själva incitamentet och vad som är gränsen för att engagemanget slutar. Under några studieår arbetade jag ideellt på studentradion i Lund. Gemenskapen var fantastisk och skratten många. Arbetstimmarna var dock ännu längre och arbetsuppgifterna oändliga. Fast vi hade faktiskt obegränsat med kaffe kostnadsfritt. Hade den förmånen tagits bort tror jag flera av oss faktiskt funderat på att sluta. Vi visste att det inte fanns möjlighet att ta ut ekonomisk ersättning, men vi hade verkligen gjort oss förtjänta av det där kaffet. Det var vår smärtgräns på lägsta ersättningsnivå. Det kan faktiskt vara just det lilla som är så avgörande. Det kan vara den där koppen kaffe, den varma kramen eller det uppriktiga tacket som genererar oändligt många fler engagerade ideella timmar. När jag började som producent på Länsteatern Gotland lärde jag mig snabbt att känna igen några av, vad jag trodde var, Länsteaterns Vänner. När jag vid senare tillfällen såg samma personer på musikevenemang, serverandes kaffe i kyrkan eller insamlandes pengar för någon välgörenhetsorganisation insåg jag att dessa personer inte enbart var engagerade i teatern utan var öns stora ideella kulturbärare. Teaterns vänförening består idag av drygt 700 personer. Jag vet inte hur många andra organisationer dessa fantastiska personer är engagerad i. Det jag vet är dock att utan dessa personers hjälp skulle många av teaterns nuvarande aktiviteter inte kunna genomföras. Dessutom skulle den övriga personalens arbetssituation bli så mycket tråkigare. Att vara flera som hjälps åt i vad som kan tyckas monotona moment gör situationerna lättare och t.o.m. oftast väldigt roliga. Tack för att ni finns kära kulturbärare och eldsjälar. Må ni få uppmuntran att fortsätta brinna. Ska gladeligen servera er kaffe och uppriktigt säga ”tack” så ofta jag får möjlighet till det. Jag hoppas innerligt att dessa tillfällen blir många. Lisbeth Pettersson, producent Länsteatern Gotland En funderar mycket på detta med demokrati i dessa dagar. Kanske är det så att vi till vardags inte är så intresserade av denna variant av samhällsordning? Demokrati är arbetsamt. Demokrati kräver engagemang och arbete och en blick som orkar lyfta ovanför ens egen lilla livsbubbla. När vi slöar till, tar våra rättigheter för givna och inte ids ta itu med våra skyldigheter uppstår luckor i samhällsbygget där antidemokratiska krafter får fritt spelrum. Det händer i Ungern, Turkiet, Polen, Ryssland och kanske i USA och säkert på en massa andra ställen också. Fast inte i Sverige. Väl?
Det är lätt att bli dysterkvist när en tänker på hur det har blivit. Att människor i demokratiska länder röstar fram ledare som tillåts bygga om konstitutioner så att de själva ges mer makt, som tillåts göra inskränkningar i yttrandefriheten och bryta mot alla tänkbara mänskliga rättigheter. Och sen det där med algoritmerna som styr våra världar på sociala medier. Hur ska det bli för oss? Och framför allt - hur ska det bli för våra unga? Erik Amnå, forskare vid Örebro universitet pratade på radion om ungdomar och demokrati. Han har varit med i ett stort forskningsprojekt som handlar om ungas politiska engagemang. Lite dystert var det att höra honom. Väldigt få unga är aktiva i politiska partier. Många är visserligen intresserade men mer som åskådare än aktivister. Sociala medier bidrar inte till att locka fler att engagera sig enligt forskarna. Tvärtom, de bidrar till självcentrering och skapar åsiktskorridorer. Så skönt då när en stöter på företeelser som motsäger och motverkar såna sorgliga forskningsrön. Jag har förmånen att i mitt jobb träffa ungdomar som engagerar sig i samhället på olika sätt; som vill något, som brinner för att hjälpa andra samtidigt som de har roligt - och lär sig saker av bara farten. Några av dem är med i Demokrati för barns framtids ungdomsförening. Fattar ni - ungdomar som frivilligt håller på med något så gnetigt, folkhemsaktigt och omodernt som föreningsarbete. De har skrivit stadgar. De sätter upp mål och har en vision. De har möten med dagordning och protokollskrivning när de kunde vara hemma och knarka TV-serier. Några av dem åker till Rwanda och Uganda på sportlovet för att hjälpa burundiska flyktingar istället för att åka skidor i Trysil. I sommar vill de arrangera en stor alkohol- och drogfri mat- och musikfestival i Almedalen, mitt under och som en motpol till Stockholmsveckan. Roxy hjälper dem med bland annat med marknadsföring men resten gör de i stort själva. Enligt Amnå och hans forskningskollegor bildas ens politiska uppfattning i allmänhet före 16 års ålder. Efter det brukar en bara ändra sig marginellt. Jag undrar om samma sak gäller kultur? Om en får ta del av en massa kultur och uttrycka sig estetiskt från spädbarnsåldern till gymnasiet, då är det kanske kört? Då är en kulturknarkare för resten av livet. Om ungdomar dessutom, trots sin ringa ålder, ses som fullvärdiga människor med egen tankeförmåga som med lite stöd och uppmuntran klarar av en hel massa saker - till exempel att arrangera en stor festival - ja, då tror jag inte att vi behöver oroa oss så mycket för att dagens despoter får fortsätta att oemotsagda få fortsätta dilla om nationalism, murbyggen, deportation av flyktingar och inskränkt yttrandefrihet. Ylva Liljeholm Ledamot i Kulturföreningen Roxys styrelse |
FörfattareFlera olika skribenter från Kulturföreningen Roxy. Arkiv
Mars 2017
Kategorier |
RSS-flöde
