ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-12-05: Den här krönikan skriver jag som vanligt på min surfplatta. Den har jag alltid till hands och kan skriva ner stödord när jag får någon idé eller vinkel som jag inte vill riskera att glömma bort. Jag var något sen med att börja använda plattor – tyckte att det räckte med mobil och dator. Men när jag väl köpte min första, var jag fast.
Numera gör jag det mesta på plattan. Inte bara det som många andra också använder den till, som bankärenden, mail, sms, kalenderbokningar, sociala medier, tidningsprenumerationer, resebokningar, samt sökningar efter företag och öppettider. I samband med att jag blev sjuk för några år sedan, tillkom också diverse appar som t.ex. 1177 och ”Alltid öppet” med provsvar, journaler och recept. Plattan har jag därför nästan alltid inom räckhåll.
Eftersom jag musicerar en hel del, är den användbar även där. Jag lyssnar på nya låtar i den, antecknar ner noter/kompskisser som jag sedan har som minnesstöd vid repetitioner och spelningar, och i ett av banden styr jag mitt eget scenljud med en annan platta. Även den senaste mixern jag köpte, styr jag med en platta.
Efter att jag gick i pension i somras har jag förkovrat mig djupare med hjälp av plattan inom flera områden. Jag har sett instruktionsfilmer med olika musiker, om speltekniska lösningar och jag har fördjupat mina kunskaper om programmering av de syntar och andra tekniska enheter jag använder.
Dessutom har jag bidragit till ”folkbildningen” (om man nu kan uttrycka sig så), genom att jag framför allt har läst mycket om hur demokratin i USA fungerar – eller rättare sagt INTE fungerar som den borde. Då gäller det hela spektrat från en fullständigt oberäknelig och narcissistisk president, via korrumperade tjänstemän på olika plan, till den misär som många amerikanare lever i. Till det, presidentens förnekande av klimathotet och strypningen av medicinsk hjälp till utvecklingsländer. Det finns stor anledning att oroa sig för utvecklingen i världen.
Vad vill jag då ha sagt med allt detta?

Jo: ”Rör inte min platta”! Jag har noterat att inte bara TV4 de senaste veckorna fokuserat på risker med överdriven användning av skärmar. Jag kan förstå att det kan vara ett problem för vissa barn och unga, och att en del föräldrar känner oro för hur deras barn använder skärmar. Bottennappet var ändå när TV4-programledaren efter intervjuer med några pensionärer, ställde frågan till representanten från Folkhälsomyndigheten: ”När kommer riktlinjerna för skärmtid för äldre? Låt oss slippa den typen av moraliserande vare sig det gäller skärmtid eller lämpligt antal dagliga brödskivor. Människor som levt ett helt yrkesliv kan väl själva få bestämma?
Visst finns det problem att fundera över. Som t.ex. hur onödig användning - inte minst av AI och sökningar - tar stora mängder energi i anspråk, och därmed bidrar till den globala klimatproblematiken. Men att tala om för en pensionär hur länge den max bör få surfa, tycker jag är magstarkt. Hoppas ingen klåfingrig politiker ”tar den bollen”.
Själv skall jag nu ta itu med dagens tidningar; DN, Göteborgsposten, Aftonbladet, ETC och Helagotland – som vanligt på min platta. Förmiddagskaffet brygger jag dock utan den.

KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, före detta kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-11-28: I lördags, 22 nov, var jag i Domkyrkan för att lyssna på den sedvanliga konserten kl 11. Den här gången extra spännande och intressant. Roxy Klassisk hade gjort armkrok med Domkyrkan och vi fick ett program med stor bredd. Och där fanns en röd tråd.
Ska vi våga leva ut vår personlighet, vår glädje och sorg, våra förmågor, vår lust och längtan så behöver vi trygghet. Vi behöver bottna. Vi behöver veta att faller jag så finns någon som tar emot. Om jag lyckas har jag människor omkring mig som gläds med mig. Vi mår så utmärkt bra av att veta att det vi kan ge är viktigt för andra. Man kan skriva tjocka böcker om detta. Eller man kan, som Kristina Lugn, fånga det i en enda mening. ”Och ditt motsatta kön gör mig så mycket bättre”.
Annika Hansson Gardelius har ägnat många timmar åt sin blockflöjt, säkert mycket mer än de berömda 10 tusen. Hon är trygg i det hon kan och det hon vill. Och rolig. Vid en konsert för ett par år sedan där många spelade sina stycken utantill medan hon hade noter så ursäktade hon sig med att ’jag är också mjölkbonde’. Såklart förlät vi henne.
Hur många timmar Gisela Herb spelat piano trotsar min föreställningsförmåga. Trygg är hon i alla fall, det kan man inte undgå att märka.
Annika och Gisela spelade tillsammans Vivaldi konsert för blockflöjt i C-dur. Tre satser, halsbrytande ekvilibristiska är den första och den sista och däremellan ska man i den långsamma satsen fullständigt byta uttryck. De flesta av oss har hört just denna sats och att då, som Annika, våga ge den sin egen tolkning det kräver trygghet.
Krister Dahlström gav oss sex etyder av en tonsättare jag aldrig hört talas om.

Det var finstämt och vilsamt. Och så hände något. Det gick på tok med en nagel. Krister fick bryta, försvinna en minut och komma tillbaka och slutföra sitt fina program. Sånt klarar bara den som är trygg.
Astor Piazzolla är mest känd för sin version av tango. Nu fick vi lyssna till ett långsammare och mer eftertänksamt stycke, Oblivion. Det spelades av tre ungdomar. Wille Wid, Johannes Arvidsson och Daga Bartnik - piano, fiol och cello. Deras trygghet var tillräcklig för att ta sig an stycket. Det är krävande mest för att det gäller att gestalta den ensamhet, övergivenhet och längtan efter gemenskap som stycket handlar om. Såklart har de en bit kvar. Men deras trygghet var tillräcklig för att möta den talrika publikens förväntan. Och det är en underbar sak att ha tagit sig över den tröskeln.
Konserten avslutades med att Jonas Granberg (sopransax) och Ann Helling (piano) tog oss med på resa med tolkningar av Hymn skriven av Jonas Knutsson och en melodi från Kristina från Duvemåla. De vilade tryggt i sin förmåga, sin lust att ge och i sin relation till varandra.
Så glöm att konstnärer ska vara marginaliserade. De ska vara stolta och trygga. Då kan det bli som det blev i Domkyrkan.
KRÖNIKÖR | Bertil Thorslund, inspelare, volontär och körsångare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
​

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-11-21: En dag på sommarlovet 1991 stod jag och min barndomskompis Jon, två musiknördiga 15-åringar, och bläddrade bland skivorna på Åhléns.
Metallica låg i startgroparna för att släppa det som skulle komma att bli deras stora genombrott; den så kallade svarta skivan. Vi hade upptäckt dem 1989 och i rask takt tuggat i oss alla deras tidigare album. Men, mycket ungdomsvatten hade hunnit flyta under bron på två år. Tiden gick så snabbt då! Vår dörr hade sparkats in till ännu hårdare och mer teknisk musik. Så visst väntade vi med spänning på det upphaussade släppet av The Black Album, men någonstans insåg vi att vi redan hade gått vidare.
Ja, så där stod vi på Åhléns. Otåliga och nyfikna på exakt allt som var musik. Vi ville förstå musiken. Kunna flytta ljudet i högtalarna till fingrarna på våra greppbrädor. Konsumera det. Vi lyssnade bara på metal men någonstans hade lite jazzartister sluppit igenom bruset. Vi hade hört talas om Miles Davis. Vår gitarrlärare kallade honom till och med "geniet Miles Davis".
Plötsligt när vi stod där och bläddrade bland skivorna uppenbarade sig två plattor med denne mystiske Miles. Evolution of a genius hette dem. Vår gitarrlärare verkade alltså ha täckning för sitt geni-påstående. Den ena skivan täckte 1945-1954. Den andra 1954-1956.

Jag köpte den med tio års spännvidd. Jon fick nöja sig med tre, det var ungefär lika många låtar ändå.
När jag kom hem och lyssnade på skivan visste jag först inte vad jag skulle tycka. Den inleddes med den swingiga Now's the time, som inte direkt imponerade på en spattig 16-åring. Men direkt vid låt två, Donna Lee. Ja jävlar! Det fanns en energi i denna bebop-rökare som påminde mig om den tekniska dödsmetall jag grävt ned mig i de senaste åren. Vem som de facto skrev Donna Lee har det tydligen tvistats om länge, men där och då var det Miles låt. Det otvetydiga beviset på hans påstådda genialitet manifesterat av den halsbrytande farten i vilken Miles trumpet nafsar Charlie Parkers sax i hälsenorna genom hela intro-temat.
Frenesin i musiken påminde mig Cavalera-bröderna i Sepultura som jagade varandra med gitarr och trummor i låtar som tex Mass Hypnosis. Attityden var annorlunda, men komplexiteten onekligen densamma. Jag var helt fast!
Jag skulle ljuga om jag sa att det där och då blev ett musikaliskt lappkast för mig. Det skulle dröja ännu något år, men de första stegen bort från metal som musikalisk huvudfåra togs onekligen där sommaren 1991.
Men vad vill jag säga med det här tonårs-minnet egentligen? Jo, sluta aldrig att vara nyfiken! Jag säger det lika mycket till er, som för att påminna mig själv. Nyfikenheten är nyckeln till så mycket glädje och förståelse. Motsatsen är bara trång, ensam och enfaldig.

KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-11-14: Sömndrucken vaknar jag till och tittar på klockan. Den är strax innan 7. Genom den stängda sovrumsdörren hörs ett dämpat ljud från badrummet. "Tvätta Pelle Svanslös tass!"… jag hör vatten som rinner och plaskar och min 5-åriga dotters glada röst som sjunger medan hon gnuggar händerna inuti och utanpå, tar på tvål i stora lass och till slut nöjd avslutar med slutklämmen. "Nu är tassen ren igen"!
Efter några tag med handduken är även hennes tassar torra och rena och hon skuttar ner för trappan. Efter några veckors fajter om morgonrutiner är detta mumma för ett par mammaöron. Vilket lyckokast att tejpa upp Pellesången vid handfatet. Min man är ett pedagogiskt geni!
På kvällen är det dags att bada och jag sitter på toaletten och småpratar med den schamponerade nymfen. Liten nog att både dyka under och flyta på ytan bland bubblorna. Hennes fyra sjöjungfruleksaker får hoppa mellan skummolnen och gör piruetter innan de dyker ner i det vita.
För veckans avsnitt av min podcast Big Dreams & Little Things har vi idag intervjuat en amerikansk sångpedagog om vikten av att leka med hela röstens register. Låta musiken och tonerna ta de krumbukter den vill. Mjuka upp muskler och täta till. Jag känner mig lite inspirerad och börjar nynna på Pelle-sången. Hanna tittar nyfiket fram bakom duschdraperiet.
– Mamma du har ju inte varit på toa, säger hon.
Nej jag vet, säger jag, men jag leker lite med Pelle ändå, och så nynnar jag vidare på Blinka lilla stjärna-melodin som den bygger på. Sen börjar jag byta lite toner, ändrar lite ord, klappar händerna och rytmiserar. Igen tittar ett nyfiket öga fram bakom skynket.
–Vad gör du mamma?
Jag improviserar, säger jag.
Vill du vara med?
Det vill hon.
Vi tar varannan mening, klättrar upp i diskanten och liksom slidar ner i det grusiga på botten. Dottern skrattar högt och jag hänger på. Vi sjunger låten som glada katter, goda grisar, hungriga kossor och som grodorna i Fenix och Felix som hon älskar att titta på. Vi drar i kinderna och låter tungan hänga ut. Kör Brrrrr, Brrrrr, Brrrr och ring ring så det skallrar i badrumsskåpet. Min man tittar in och undrar vad som står på. Men vi bara skrattar.
Vi håller säkert på i en kvart innan hon säger att vattnet är kallt och hon fryser, så jag stoppar om henne, först med handduken och sen ner i säng. Där utdelas kvällens puss och kram. En extra lång tror jag allt att det blir idag, innan jag lämnar rummet med bordslampan tänd och dörren på glänt. Jag ler. Tänk vad kul man kan ha det. På ett så enkelt sätt. Bara med musik, ord och toner. Och en katt utan svans.

KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist, låtskrivare och podcaster.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA: 2025-11-07: Debattens vågor går höga om finansiering av kultur, såväl nationellt som lokalt. Ännu har vi nog en bit kvar tills statsministern sparkar Dramatens styrelse och utser sig själv till ordförande. Den sänkta ambitionsnivån för tillgänglig kultur i hela Sverige reflekteras dock i finansiella poster i statsbudgeten.  Kulturbudgetens andel av statsbudgeten är nu nere på 0,65 procent, vilket är lägre än under hela 2000-talet.
Riksteatern, liksom andra större kulturinstitutioner, har fått uppdrag att söka ”breddad finansiering”. Den statliga utredning som är tillsatt ska i första skedet studera skattetekniska lösningar för gåvor från företag och ett eventuellt matchningssystem.
Man måste fråga sig om vem som ska avgöra värdet, inte det ekonomiska nominella priset, utan värdet av kultur för det ”allmännyttiga ändamålet”. Vad händer exempelvis med variation inom kulturgenrer om det är gåvogivare som påverkar utbudet? Frågorna hopar sig men det verkar klart att staten avser att inte ta ansvar för en fri och kreativ kultursektor.
Medan vi ännu har möjlighet och orkar så gör vi så gott vi kan på Gotlands landsbygd och i våra utsatta områden. På internationella dagen i Hemse, 15e november, arrangerar riksteaterföreningen Sudret föreställningen Cirkusprinsessan.
Det är en gripande berättelse om en pappa som behövde lämna bort sitt barn - men nu ångrar sig. Pjäsen varvar cirkusnummer med sång - en berättelse som rör djupt vid det mänskliga.
I Slite arrangerar riksteaterföreningen Nordret föreställningen Galten 8 december. Det är en häftig thriller om utanförskap och mobbing. Nordret bjuder alla barn i mellan- och högstadiet på norra Gotland på förmiddagsföreställningen och på kvällen är alla välkomna till väldigt låga biljettpriser.
Det är knappt man har lust att pröva tanken att våra ideella föreningar skulle söka bidrag i form av gåvor för att kunna genomföra dessa arrangemang.
För att ge debatten lite stuns kommer riksteaterföreningarna att tillsammans arrangera föreställningen ”Mecenatens återkomst”. Med en rysk gangster som finansiär frossar föreställningen i snabba cash, hemmagjorda bomber och ond, bråd död. Upplev privatfinansiering i dess mest brutala form till tonerna av skillingtryck, Tjajkovskij och andliga klassiker.
​KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Riksteatern Gotland.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-10-24: De första åren i livet är ofta våra mest gränslösa. Som barn bubblar vi av idéer, upptäckarlust och nyfikenhet – allt är möjligt! En stol kan förvandlas till Fantomen, och en vanlig bondkatt blir med självklarhet en Leopard. Världen ligger där, öppen och outforskad, och varje dag är ett äventyr. De första orden, de första stegen, den första teckningen – allt är små explosioner av skaparglädje.
När man växte upp på 40- och 50-talet såg världen annorlunda ut. Inga skärmar, inga plingande mobiler, inga flöden att scrolla i. I stället kom inspirationen från samtal, radion, bilder i böcker och fantasin i leken. Världen var full av händelser och berättelser, och allt kunde tolkas, omformas, bli till något eget. Det fanns inga gränser – bara möjligheter.
Men så småningom förändras något. När skolåldern närmar sig kliver reglerna in. Det fria skapandet får maka på sig för rätt och fel, ramar och bedömningar. Fantasin får stå i kö. Plötsligt får inte stolen längre vara Fantomen – och katten, ja, den är ju bara en katt. Kreativiteten är begränsad, kanske inte helt borta, men nu noga inpassad i rutat papper.
Sedan rullar livet vidare.

Utbildning, arbete, ansvar, vardag. Kreativiteten tar nya former, ibland gömd, ibland blommande. Hos vissa tänds den på nytt – i mötet med färg, form, musik, ord eller problemlösning. I yrken som design, reklam, kommunikation och konst blir kreativiteten inte bara tillåten – den är själva motorn. Den behövs för att skapa något som berör.
Inom måleriet kan det handla om att låta färgerna tala fritt, om rytm och känsla, om linjer som hittar sin egen balans. Det behöver inte vara vackert i klassisk mening – men det kan vara sant. Detsamma gäller musik, fotografi eller skrivande: där kan fantasin åter växa och ta plats.
Och så, när livet har hunnit några varv till , när man nått pensionen och tempot lugnat sig, händer något igen. Kreativiteten smyger sig tillbaka, ibland oväntat, ibland med full kraft. Kanske i mötet med naturen, tystnaden, ljuset. Där finns tid för fris idéer igen, att skapa utan krav och utan påverkan av regler och tillrätta visande.  Man får åter måla utanför linjerna. En stol kan åter bli Fantomen och katten, förstås, en Leopard.
Hurra för påhittighet, fantasi och skaparglädje!

KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, innovativ pensionär.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-10-17: Min 14-åring var på smygöppningen av Ung kultur Gotlands lokaler på Kulturum. När han kom hem frågade jag förstås nyfiket vad han tyckt om det hela och vad som fanns där. ” Ett trumset” var det föga uttömmande svaret. Jamen, vad var det bästa förutom trumsetet då? ” Att vi fick göra vad vi ville (spela musik) och ingen var där och sa vad vi skulle göra”.
Så när den grupp som alla vill nå, dvs tonårskillar, får möjligheten att göra vad de vill utan att bli skrivna på näsan så spenderar de mer än gärna ett par timmar åt lite kreativt kulturskapande. Det kanske inte framgår för alla som inte är tonårsföräldrar att det här var ett toppbetyg från målgruppen för Ung kultur Gotlands smygöppning men det var det.
Sådant kan hända när man ger ungar lite oredigerat utrymme. Det kan för all del hända andra saker också men den risken får man ta när det kommer till ungar.
Jag tror att det är i det där oredigerade som magin ofta ligger när det kommer till att skapa mötesplatser oavsett om de är till för vuxna eller barn och unga. Jag tror också att det är där vi i samtiden ofta tappar bort oss.
Våra oredigerade mötesplatser blir lätt till något tillrättalagt som drunknar i instagramflödet eller ska anpassas till en pedagogisk plan.

När att konsumera en upplevelse blir det primära och en kopp kaffe på nyrostade kaffebönor i en stilren mugg i handgjord keramik blir sinnebilden för din livstilsoptimering.
Så rätt, och så med ett sobert filter på det hela…
Eller när det pedagogiska tar över och det kreativa skapandet och lusten inte räcker till som syfte utan måste fyllas med ett rättfärdigat innehåll. Det räcker inte att skapa - man måste lära sig något också!
Jag tror stenhårt på det sunkiga kaffet och på när mötet får vara det primära. På att fånga det där som plötsligt börjar gnistra i luften när människor möts kring en diffus riktning av energin.
På det där som drunknar i det tillrättalagda. Det är dessutom förbannat svårt att vara konsument och kreativ samtidigt, eller människa för den delen.
Vi sitter nu med slutplaneringen för barnaktiviteter på Space – Rum för skapande på höstlovet, de är ganska redigerade eftersom våra lokaler än så länge bara kan erbjuda oredigerade mötesplatser för vuxna. Men jag kan lova att ungarna i alla fall kommer få bli både skitiga av riktigt kol och blöta av såpa och vatten.
Vårt kaffe är förresten ganska äckligt, vattnet i kranarna kring Signalen gör att det är svårt att få till något upplevelseförhöjande. Men det gnistrar i luften allt som oftast.

KRÖNIKÖR | Louisa Johansson, ordförande och verksamhetsledare, Space – Rum för skapande.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-10-10: Hur väljer du?
Min rubrik är en fråga som vi alla måste ställa oss varje dag i olika situationer. En följdfråga är ”varför valde du som du gjorde?  I mitt yrke som musiker och producent ställer vi på jobbet hela tiden oss frågan, vad får publiken att just välja att köpa biljetter och komma och lyssna just på oss. Det är en evig fråga som jag trots över 40 års erfarenhet ständigt grubblar på utan att finna ett bra svar.
Nu kanske det är lättast att säga att svaret på frågan är samlat i ett ord ”marknadsföring” Men är det verkligen så enkelt? Jag tror att det är mer komplicerat än så. I och för sig är en så kallad marknadskommunikation något egentligen mycket komplicerat. Det handlar ju om att få ut sitt budskap brett, att skapa ett intresse hos den specifika personen, att få den personen att känna ett behov av att verkligen göra något (Si mitt fall: komma och lyssna på oss) och till slut ta klivet att köpa en biljett och gå in i konsertsalen.
Jag tror tyvärr att kulturkonsumenten är mer komplicerade än så i sina val och det handlar absolut inte om någon snobbism utan på andra lite intrikata detaljer.  Allt går inte, som det sägs i den gamla schlagern ” att sälja med mördande reklam” Jag tror att man kan satsa stora ekonomiska resurser på annonser, affischer, sociala medier, och andra stora drag som bara handlar om att få ut budskapet. Trots detta behöver det verkligen inte rendera till att få fullt hus. Det är när vi kommer till de andra senare delarna i marknadsföringen som det blir svårare att hitta rätt. Vad gör till exempel oss intresserade av att gå på en konsert.

Jag kan säga några exempel som jag tror är viktiga delar som påverkar besluten Igenkänning (till exempel någon kändis som är solist), man vet vad man får (att inte köpa grisen i säcken) Vad grannen gör (grupptryck är ofta betydande man vill ju ofta säga:  Jag var där!)
Som jag redan har sagt är detta med rätt marknadskommunikation en svår nöt att knäcka. Jag tror att vi som producerar konserter och annan form av scenkonst som inte alltid har en känd person på scenen måste blir bättre att väcka det där intresset för något som kanske inte alltid man har sett på TV. Det är kanske det som är nyckeln. Att hitta nyfikna konsertbesökare som ser möjligheten att få uppleva något nytt och spännande och blir berörd på så många sätt som möjligt. Det är i alla fall mitt mål med mitt arbete. Att beröra och göra skillnad för i alla fall den lilla stund som konserten varar.

KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-10-03: Nu har jag blivit pensionär på riktigt. Efter ett helt liv i skolan – först som elev och sen som lärare, rektor och kulturskolechef – tror jag mig sitta på så pass mycket erfarenhet, att den kan vara värd att dela med sig av.
Jag vill börja med att konstatera att en mycket stor majoritet av alla som arbetar i skolan är mycket kompetenta och engagerade, och lyckas erbjuda en undervisning som håller hög klass – trots alla förutsättningsförsämringar som genomsyrat de senaste decennierna. Sverige har i grunden en fantastiskt bra skola.
Men systemet har insjuknat i ett kroniskt tillstånd där personalens förmågor inte utnyttjas fullt ut. En hel del av det administrativa arbetet är tyvärr direkt kontraproduktivt. På samma sätt kommer vi inte att komma åt problemen med till exempel psykisk ohälsa, integration och ungdomsbrottslighet genom att införa tidigare betyg, mobilförbud, skarpare repressiva åtgärder, borttagande av elevens val, nekande av ledigheter eller ens förändrade läroplaner. En sån här ”kronisk sjuka” – som från början möjliggjordes med kommunalisering och fria skolval – botas inte med plåster. Okej, i några fall kan vissa åtgärder säkert fungera för en del, men så är det ju med plåster också.
Skolan måste till exempel också erbjuda de estetiska och praktiska ämnena i högre grad än vad vi idag har i timplanen. Omprioriteringar av timplanen för att stärka några få teoretiska ämnen, kan vara förrädiskt lockande, men riskerar i andra ändan öka andelen elever som inte hittar sin plats i skolan.
Samtidigt som det i politiken finns en sjukdomsinsikt (eller kanske mer en sjukdomsåsikt?) gällande skolan, så fattas hela tiden beslut som gör att de verkliga förutsättningarna för att ha en undervisning som verkligen BERÖR eleverna, successivt prioriterats bort bland alla andra upplevda behov, som till exempel skattesänkningar och försvarsinvesteringar.
Det finns INGEN annan väg att komma tillrätta med problemen i skolan, än att i ännu högre grad stärka relationerna mellan skolpersonalen och deras elever. Då måste det finnas ekonomiska förutsättningar för fler vuxna i skolan, så att de hinner möta alla elevers behov och stödja deras utveckling från den nivå där var och en är.
Att ge förutsättningarna för det, är politikens ansvar.

Då kan inte heller lärare bara hänvisa till att de måste slippa göra allt annat än att bara undervisa i sina ämnen. De måste också vara goda förebilder som hjälper eleverna i deras sociala och emotionella utveckling. Vägen dit är att skapa goda relationer – och inte bara med eleverna, utan även med deras vårdnadshavare. Som tur är har Sverige tusentals sådana lärare och annan skolpersonal som redan förstår och arbetar så. Men de behöver fler kollegor som kan ge mindre klasser och fler gruppdelningar, samt en större uppskattning för vad de faktiskt åstadkommer – oftast i det tysta. 
Om vi vill komma framåt i skolutvecklingen, måste vuxentätheten i skolan öka. Och det måste få kosta.
KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, före detta kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-09-19: Jag har de senaste åren funderat mycket på det här med genrer. Nästan all konstnärlig verksamhet – alldeles oavsett om det rör sig om musik, konst, teater, film eller författande – blir snart nog alltid indelad i ett genrefack. Etiketten ska på!
Donald Judd var en amerikansk konstnär som slog igenom i New York i mitten av sextiotalet. Andy Warhol var en annan amerikansk konstnär som också slog igenom i New York i mitten av sextiotalet. Båda skavde av sig så kallat traditionellt målande och började utveckla egna kreativa uttryck. Judd anses vara en förgrundsgestalt inom minimalistisk konst, medan Warhol anses vara detsamma inom popkonsten. 
Men Donald Judd tyckte inte alls själv att hans konstnärskap handlade om minimalism. Han föredrog att kalla sig själv, om något, för empiriker och sina konstverk bara för ”specifika objekt”. Warhol då? Termen popkonst har många försökt göra anspråk på. Andy Warhol är inte en av dem. Termen myntades redan i mitten av femtiotalet av den brittiska konstkritikerduon Alison och Peter Smithson. De menade att den grafiska formgivningen inom reklam hade blivit så välgjord att den nu slog de gamla konstarterna på sin egen hemmaplan, de kallade fenomenet pop art.
Och det är egentligen precis det jag fikar efter. Genre är kritikernas språk. Genre fyller kanske en funktion om du ska skriva en artikel om någon strömning inom konst. Genre fyller en funktion när du ska sortera in böcker i din bokhandel: romaner till höger och deckare till vänster. Eller när strömningstjänsterna ska sortera bland urvalen: Klicka här för familjefilmer.
För oss konstnärligt verksamma är genreindelningarna mest svarta streck över en regnbåge. Man komponerar en låt. Det är algoritmerna som sorterar in den under ”classic rock”. Man skriver en bok.

Det är i marknadsföringen den kallas generationsroman. Man målar ett konstverk, det är i recensionen det kallas realism – eller hötorgskonst.
För kulturkonsumenter är genreindelningar bara i vägen, enligt mig. Som människor är vi vana att dela in saker i fack. Ätliga svampar och giftiga svampar. Ormar kan bitas, inte sniglar. Det fyller onekligen en funktion. Men att göra en distinktion mellan RnB och Neo-soul fyller ingen som helst funktion, ur ett lyssnarperspektiv. Den bygger bara imaginära murar mellan konstverk som skrivits under samma premisser och med samma uppsåt som all konst: att förmedla någonting. Den överhängande risken är att folk blir rädda för muren – och inte vågar klättra över den. Det där har vi alla stött på, i en eller annan form:
–En kärleksfilm – nej såna gillar inte jag. Eller:
–Jag tycker inte om jazz. 
– Nej, vem fan tycker inte om jazz – för att travestera Hasse Alfredson.
Min uppmaning är att strunta i genrekorten. Upptäck konst-ismer du har fått för dig att du inte gillar. Besök teaterföreställningar du brukar rata. Välj en bok på måfå! Klicka in dig på otippade spellistor.
Ganska snart inser du vad kulturskaparna redan vet: en låt är en låt är en låt. New age och Alt-country finns inte på riktigt, det är bara etiketter i kritikernas fantasi.

KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-09-12: Edgar Degas lär ha sagt. ”Det är sant. Du är en av oss”. Han var känd som en mycket vass kritiker, men ägde ett tjugotal av hennes alster.  
Suzanne Valadon, född ur arbetarklassen och ett av 1800-talets vilda enfants terrible revolutionerade konsten! Och ändå – i eftervärlden talas hon ofta om som ”Maurice Utrillos mor”. En son som var begåvad och framgångsrik, men också våldsam, alkoholiserad och på ständig drift. Hon höll honom på banan. Hon lade penseln i hans hand.
Hur kommer det sig att en banbrytande konstnär reduceras till sin sons mamma? 
Mönstret återkommer genom tiderna. Maria Anna Mozart var lika briljant som Wolfgang – men förväntades gifta sig och inrätta sig i normen. Hon slutade ge konserter och hennes kompositioner föll i glömska. Clara Schumann reducerades till "Roberts hustru" trots att hon var en av 1800-talets främsta pianister. Alma Mahler slutade komponera när Gustav krävde det.
Historiskt definieras kvinnor ofta genom association och osynliggörs systematiskt. Ett lokalt exempel är våra kyrkomålningar, där kvinnors händer finns i färgskikten, men definieras som "hjälpredor". 
Det finns andra exempel. 
Margareta Donner med make grundade handelshuset Donners under tidigt 1700-tal. Då maken dog tidigt drev hon företaget som änka, det enda sättet en kvinna kunde bli myndig på. Hon gifte aldrig om sig.
Där restaurang Volare idag serverar utsökt vin låg hennes tobaksfabrik. Intressant är att brev som hittats är adresserade till "Herr Madame Donner". Den avkönade kvinnan personifierad. 
Prinsessan Eugenie, ”sångarprinsen Gustavs syster”, valde själv singelskapet. Hon avböjde flera frierier och blev myndig som en av de första i Sverige på sin 25-årsdag 1855. Hon skapade sedan utsökta målningar, skulpturer, poesi och musik. Besök gärna hennes sommarhem Fridhem söder om Visby där några av hennes alster finns bevarade. 
Gotlandsboende konstnärsparet Carolina och William Bruce hade tydliga regler för bådas skapande och Carolina blev, särskilt efter makens tidiga död, en betydande kraft genom sitt jämställdhetsarbete och kamp för kvinnors rösträtt. Läs gärna boken ”The Heartists” om deras historia och besök deras hem Brucebo norr om Visby.  
Vi har kommit en bit på väg. Vi borde blivit klokare. Ändå är det så att kvinnorna i Afghanistan som hade rösträtt 30 år innan kvinnorna i Paris, idag göms bakom låsta dörrar. Retrokrafter vill även här och i övriga västvärlden minska kvinnors rättigheter. Carolina Bruce kämpade för oss för hundra år sedan. Nu är det vår tur att kämpa – för våra döttrars rätt att synas i historien.

KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-09-05: ”Fahrenheit 451” Ray Bradburys dystopiska roman om det amerikanska samhället som han skrev redan 1953. Då var det en dystopi – nu verkar det vara mer en skrämmande förutsägelse.
I romanen är böcker förbjudna, universitetsstudier är avsedda för att premiera idrottare och sportevenemang, människorna söker större och större skärmar att tillbringa sin tid framför, det som streamas är en dokusåpa utan slut som kallas för ”Familjen”, kultur och möten censureras och ”staten” har full kontroll. Det är ett samhälle som är lätt att kontrollera eftersom medborgarna har vaggats in i dumhet och apati, det är således ett drömläge för autokrati och multinationella företag. 
Men inte i Sverige väl? 
Det tar bara några år och med många små steg att reducera människors egna vilja och fria tankar. Det har ju bland annat framkommit i diskussionerna om algoritmer och om hjärnans tillvänjning av enkla ”sötsaker” hur fort det går och hur enkelt de stora företagen styr oss. Varierad och fri kultur i alla dess former är ett motgift.
Men varierad och fri kultur konkurrerar med multinationella företag med obegränsade ekonomiska resurser. 
Är det då en handling baserad på insikt och kunskap när kulturministern och Sveriges regering väljer att inte ens finansiera kostnadsökningar i budgetpropositionen för 2026? 
”Åttio miljarder kronor. Så mycket planerar finansminister Elisabeth Svantesson (M) att spendera på nya reformer nästa år.

Det är den näst mest generösa höstbudgeten någonsin och beloppet uppgår till 1,2 procent av BNP – mer än dubbelt så mycket som snittet mellan 2010 och 2020.” (enligt SvD) Kulturbudgetens andel av statsbudgeten är redan nu nere på 0,65 procent, vilket är lägre än under hela 2000-talet.
Kulturministern har redan offentliggjort att när det gäller exempelvis anslagen till regional kultur och scenkonstinstitutioner blir det ingen uppräkningar för ökade kostnader och inflation.
Regeringens myndighet, Kulturrådet, vill se 30 miljoner mer nästa år – därefter 60 miljoner kronor mer – till regional kultur och ytterligare 30 miljoner per år till den fria scenkonsten: ”Kulturlivet befinner sig i en svår ekonomisk situation”, skriver myndigheten. 
Fahrenheit 451 är den temperatur då papper brinner. Men Ray Bradburys dystopi om censur och omedvetna medborgare är kanske redan här, om än i lite annan form. På Gotland hoppas vi på kloka modiga lokalpolitiker som vill stimulera kulturlivet för att få kreativa gotlänningar med fri och nyfiken tankeverksamhet.  

KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Riksteatern Gotland.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-08-29: Frågan om att införa en turistavgift har diskuterats livligt den gångna sommaren. Många är positiva, men de flesta insändare och tyckare jag har läst verkar vara emot. ”Vi kan inte göra det dyrare att besöka Gotland än det redan är”, verkar vara den vanligaste invändningen, särskilt från företagare inom turistnäringen. Men herregud, en hundring i turistavgift är väl ingenting mot de sommartid prishöjda hotellrummen och de saltade restaurangmenyerna! Och absolut ingenting mot de svindyra biljettpriserna på färja och flyg; priser som dessutom är ”dynamiska”, dvs de blir dyrare ju mer efterfrågade avgångarna är! Cyniskt och girigt är vad det är.
På riksplanet verkar dock både sossarna och centern vara inne på turistavgift-spåret, men lokalt verkar centern mera tveksamma.  "Nej, inte turistavgift i nuläget” svarade öns centerordförande Johan Malmros i lokalblaskan häromdagen och fortsatte med ”Vad ska vi ha pengarna till?" 
Det ska väl inte vara så svårt att fatta. Den ska naturligtvis hjälpa till att bära kostnaderna för de icke-kommersiella verksamheter som drar folk hit. Det som brukar kallas besöksanledningar. Jag har länge talat mig varm för en turistavgift och menar att den ska gå till att finansiera Muren, Naturen och Kulturen. Alla grovt underfinansierade men kraftiga dragplåster för turismen. 
Med Muren menar jag det materiella kulturarvet med alla unika miljöer. Ruinerna, världsarvet Visby och då särskilt ringmuren. Ingen vill betala för dess underhåll, vare sig Regionen, Statliga Fastighetsverket eller Riksantikvarieämbetet - trots att de är skyldiga enligt ett avtal med UNESCO som skrevs som ett villkor vid instiftande av Visby som Världskulturarv och trots att förste antikvarien där är en fd chef för Gotlands museum (som nu bytt fot och anser säger muren vara en "främmande fågel"!)
Med Naturen menar jag våra unika men känsliga naturmiljöer. Våra blommande vägrenar, de många naturreservaten, raukområdena och fågelreservaten och liknande populära utflyktsmål behöver vårdas.
Men här har ansvarig myndighet Länsstyrelsen fått minskade anslag de senaste åren! Och jag menar naturligtvis också stränderna som måste befrias från släke och krattas fina för att turisterna ska kunna löga sig.
Med Kulturen menar jag den levande kulturen i form av musik, teater, konst etc. Då menar jag inte i första hand alla schlagerkändisar som kommer till ön under några sommarveckor; de klarar sig oftast på kommersiella villkor. Men ingen beslutsfattare verkar ha förstått vilket unikt stort och omfattande lokalt kulturliv som finns på ön och hur viktigt det är för oss människor! Därför har vi förlorat Romateatern och därför ser vi nu ut att förlora Körsbärsgården. Därför brottas Bergmancenter, en institution till minne av en av världens främsta filmskapare, med en alltför tunn budget. Därför har vi ett konstmuseum som Gotlands Museum har hållit stängt i snart sju år. Därför har vi en chef för Gotlandsmusiken som allt tydligare uttrycker en kraftig oro för sin framtida ekonomi. Därför är det snart slut med biovisningar i Slite. Därför har öns många ideella arrangörer svårt att betala anständiga gager och därför måste alla våra frilansande musiker lira för kaffepengar!
Det är naturligtvis dit, hr. regionråd Johan Malmros, som pengar från turismen ska gå.

KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-08-22: Roxy Konstgrupp – Hav, himmel och jord. I f.d. Konstmuseet 7–16 augusti.
Det finns ögonblick när man känner att ett rum väntar på en. Så kändes det när vi i augusti stod med nyckeln i hand utanför den gamla museibyggnaden. Väggarna bar på historier, och plötsligt var det vår tur att fylla dem – med hav, himmel och jord.
Vi i RoxyKonstgrupp är en brokig skara – några autodidakta, andra formellt utbildade. Men kanske är det just i mötet mellan dessa erfarenheter som något nytt uppstår. För oss som lever på en ö var temat egentligen givet. Havets rörelse, himlens skiftningar, jordens tyngd under våra fötter – allt detta ville vi fånga, var och en på vårt eget sätt. Resultatet blev en vandring från akvarellens mjukhet till oljans dramatik, via akrylens kraft och möten där elementen nästan smälte samman.
Lokalerna gav oss tre rum, tre världar: det ljusa och luftiga, det djupblå och böljande, det varma och jordnära. Med varsam hand styrde Ivana Egic ihop de 26 konstnärernas uttryck till en helhet. Tillsammans med Per-Ola Ohlsson, Fredrik Olsson, Marie Larsson och Pamela Taylor skapade hon en utställning som bar både struktur och frihet – en balans som inte är självklar när så många uttryck ska få plats.
Dagen före vernissagen gick vi där, andades ljuset, bar på nervositeten.
AnnonsMen när dörrarna öppnades den 7 augusti och besökarna strömmade in – 140 redan första dagen – släppte något. Orden vi fick tillbaka blev som egna konstverk:
”Det känns som att gå genom tre olika världar.”
”Det här är en av de mest varierade utställningar jag sett.”
En målning såldes till och med redan ute på gatan, innan den hunnit in. Resten av dagarna blev till möten: barn som frågade varför vågor aldrig stannar, äldre par som mindes gamla havsresor, konstnärer som ville diskutera penseldrag. En kvinna sa med glimten i ögat:
”Jag har bott på Gotland i hela mitt liv och aldrig sett våra landskap tolkas på så många sätt. Jag ser min hemö på nytt.”
När vi till sist plockade ner verken den 17 augusti ekade rummen tomma, men tomheten var bedräglig. Något stannade kvar – energin, gemenskapen, känslan av att vi gjort något större än bara en utställning.
Hav, himmel och jord blev mer än ett tema. Det blev en berättelse om Gotland, om oss själva, och om kraften i att skapa tillsammans. Och redan på vägen hem kom den där gnistan: nästa år, nästa gång.
​
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Kultur & nöje
​ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-08-15: Under många år vallfärdade människor till Roma kungsgård för att se professionell teater. Hundratusentals gotlänningar och turister har genom året suttit på läktaren framför den ståtliga klosterkyrkans ruin och sett såväl kända som lokala skådespelare i tidstrogna utstyrslar gestalta figurer från 1500-talet. Romateatern spelade under många år Shakespeare i ruinen på Roma kungsgård. Från 1988 fram t.o.m. 2023 uppfördes i stort sett alla hans välkända pjäser. Men efter 35 år lades Romateatern ned. Man orkade helt enkelt inte att år efter år lägga ner ett oräkneligt antal arbetstimmar (ideella eller dåligt betalda) på allt jobb som krävs för att sätta upp en teaterföreställning, dessutom utomhus och ute på vischan.
Och där är vi nu: vi har en spännande plats med en fantastiskt intressant och brokig historia som av arkeologer har kallats ”en av svensk historias mest ikoniska platser” och som historiker benämnts som en plats som bidragit till att lägga grunden för den svenska demokratin! Som har varit tingsplats, kloster, landshövdingeboställe och flygplats (!). En plats som är besöksvärd i sig. Men som efter Romateaterns bortfall behöver tillföras mer levande kultur.
Därför jobbar vi nu i den ideella Föreningen Roma kungsgårds framtid för att återigen göra Roma kungsgård till en Kulturmötesplats värd namnet. Och det är inte lätt, när man jobbar ideellt med mycket små medel och varken kommunen eller gårdens ägare Statens Fastighetsverk vill medverka i några långsiktiga kultursatsningar.
Men vi jobbar envetet på i en förhoppning om att det offentliga ska få upp ögonen för kulturens betydelse och platsens unicitet.

Här finns idag, förutom den historiska delen, också levande kultur som drivs av ett antal föreningar och företag inom den kreativa sektorn. Här finns en historisk utställning och utställningar och försäljning av konst, glas och konsthantverk och ett populärt café. 
Mest välbesökt är platsen under några intensiva sommarmånader, men även utanför högsäsong kommer människor hit och då arrangeras höst- och julmarknad, skollovs-aktiviteter, barndisco m.m. Här huserar också en kommunal byggnadsvårdsutbildning. 
Det nya för i år är att både föreningen och andra aktörer har tagit initiativ till ett antal publika kulturevenemang. Café Grönhagen har denna sommar arrangerat tre StandUp-föreställningar och ett teaterquiz och i klosterruinen har Teatergruppen Unga Roma spelat barnteater under tre veckor. Vår förening har arrangerat fyra konserter i klosterruinen och jobbar just nu intensivt med planeringen av en stor Barnkulturfestival som kommer att genomföras den 31 augusti. Där kommer öns barn att kunna prova på luftakrobatik, slöjd och hantverk, leka med bokstäver, se på teater och lyssna på musik och sagor, göra film, få sitt ansikte målat, träna balans, gå på arkeologisk rundvandring, spela brädspel, måla och skapa med lera. 
Men vi vill mera! Och vi skulle gärna se att nya kulturaktörer etablerar sig på platsen.
Så: Välkommen till kulturmötesplatsen Roma kungsgård, både besökare och kulturskapare!
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-06-27: Vårt regionråd Meit Fohlin (S) och hennes parti har i veckan som gått tagit tydlig ställning för att införa en turistavgift. Jag och flera med mig har sedan länge föreslagit en sådan lösning, men politiken har varit tveksamt negativ. Och turistnäringen har varit helt emot. Jag blev t o m utskrattad och hånad av en av branschens mäktiga rika män när jag föreslog en turistavgift på besöksnäringsdagen på Wisby Strand för ett antal år sedan! Därför är det mycket bra att vinden nu har vänt, i alla fall hos politiken.
Turismen är mycket positiv för ön, även om många av oss störs av trängsel och köer och, om man bor i stan, av nattligt oväsen. Jag har absolut ingenting emot våra besökare. Men det behöver bli en bättre balans i ekonomin. Turismen behöver bli mera hållbar.
Det jag - som gammal kulturkramare med 30 års erfarenhet som kulturchef (Norrtälje och Gotland) - vill att vi tänker mera på och beaktar är VARFÖR så många besöker vår ö. Vad som är anledningarna, USP:arna*. Vi behöver bli mycket bättra på att värna dem.
Människor reser ju inte hit för att där finns hotell och campingplatser, för att det finns butiker, restauranger och bensinmackar. De är förutsättningar, men inte besöksanledningar. Människor reser till en plats för att ta del av platsens unika värden. 
Vad är Gotlands unika värden? Vad är det branchen lockar med i turistreklamen? Vad vill turisten se och uppleva? Det är ringmur och kyrkoruiner, medeltidshistoria, långa (släkefria!) sandstränder, lockande unika naturscenerieren och en uppsjö av konserter och kulturella begivenheter. Kort sagt: det är MUREN, NATUREN OCH KULTUREN som är de starkaste anledningarna till att så många besökare väljer Gotland.
Men hur ser turismens ekonomi ut? Vem tjänar på den? Jo, det är naturligtvis reseföretagen, hotellen och turistanläggningarna, krogarna och butikerna. Det är dem väl unt, det skapar arbetstillfällen och skatteinkomster. Men det är ju inte de som lockar hit alla besökare! Och skatteintäkterna tillfaller ju staten. 
Men Muren, Naturen och Kulturen får en mycket liten andel av turistkakan.
Bara ca 4% av de inkomster som turismen genererar kommer området Natur, kultur och friluftsliv tillgodo. Där behöver det bli en förändring! Muren, Naturen och Kulturen är alla underfinansierade. Kulturarvet, de nu levande kulturskaparna och kulturarrangörerna, stränderna och naturvården måste inkluderas och prioriteras. Den turistavgift som nu äntligen är seriöst på tapeten måste bl.a. destineras till dessa besöksanledningar. 
Det är dessutom viktigt att avgiften debiteras på rätt kategori besökare. Vi som bor här bör inte drabbas och det skulle vi göra om våra släktingar och vänner som kommer hit för att träffa oss ska betala. Det kan man till stora delar undvika genom att lägga avgiften på boendet. Då drabbas inte heller sommargotlänningarna.
En branch som jag anser bör träffas extra hårt av en besöksavgift är kryssningsturismen! Dessa besökare bidrar minimalt till öns turistinkomster (de spenderar ca 450 kr per besökare enligt de senaste siffrorna jag tagit del av). De kan gott betala dubbel avgift!
Hur mycket pengar kan då en turistavgift ge? Andra europeiska turistdestinationer som Rom, Venedig och Barcelona tar redan ut en turistavgift om 10-12 euro per natt. Min åsikt är att vår avgift ska vara mera blygsam för att inte ge negativa konsekvenser. Gotland hade förra året närmare 1,4 milj registrerade gästnätter. Men en avgift om endast 5 euro per natt och besökare har vi en inkomst om ca 75 miljoner kr. Och detta utan att besökaren knappt har märkt att hen har betalat!
Jag har svårt att se någon endaste invändning mot en sådan turistavgift. Kan du? Kommentera gärna.
*) Unique Selling Point, en unik konkurrensfördel​
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-06-20: Familjen ännu inte komplett , vi, mor, far å två söner, 9 å 13. Modern har förgäves under många år längtat efter den uteblivna dottern…
Nu mullrar det i skenorna, lokets lampor lyser svagt i den flödande försommarsolen. Det välkända bromsgnisslet från de tolv sammanlänkade vagnarna med lokets slutpuff efter den långa färden från Berlin – en sekundkort tystnad innan vagnsdörrarna slås upp och ut väller ett 50-tal barn under skolåldern som skall ferievistas i familjer i norra Västerbotten och södra Lappland. De barska fröknarna ordnar barnen i små grupper, barnens namn ropas upp i sedvanlig tysk god  ordning; JAAA! Svarar vi i korus när ”Renate Janthur” ropas upp! Det är vår flicka, vår blivande sommarsyster!
Hon visar sig vara en nyfiken, glad och aktiv 4-åring. ”Pappa, nu kan jag jobba med dig i mejeriet” ropar hon en morgon, hasande fram i hans stora gummistövlar som når henne ända upp i grenen… Systematiskt provar hon sig igenom hela familjens skoförråd, från pjäxor till träskor i olika storlekar. 
Det blev årets höjdpunkt varje gång hon anlände, vi lekte mycket, hon hade redan som liten en väl utvecklad humor! Tidigt var hon med på skoj, när jag ljög ihop någon osannolik historia brukade hon säga: "Pelle, du hast ein Vogel!”! (Jo, en räv bakom örat har jag väl ärvt efter min far!). När hon gifte sig, flög jag och min far, som nybliven änkling, till Berlin, deltog i hennes Hochzeit i dagarna tre, med vigsel både i katolska kyrkan och i rådhuset.
Med mellanliggande släktkalas!
Den sedan ungdomen helnyktre fadern deltog med liv och lust i skålande för brudparet i Sekt (tysk champagne) med glaskross över axeln! Till Renates och min stora förtjusning. (Att han alltså blev lite på lyset.) Sedan höll bruden ett uppskattande tacktal (på svenska) till ”pappa Claes” och framhöll den kärlek och harmoni som hon fått erfara i Malå som barn! Han hade nog tänkt säga något kort ”Lycka till”, men kom alldeles av sig. Eller var det månne Sekten?
Familjebanden har sedan genom åren fortsatt stärkts. Die Renate, systern har medverkat  vid våra jämna högtidsdagar, vi har ständig kontakt via telefon, mail eller SMS.
Senast vi möttes var i maj när min Inger och jag hälsade på i Spandau, förort till Berlin, och fick träffa vuxna döttrar med fem barnbarn och uppleva min nu 70-åriga lillasyster som trygg och omtänksam mormor! Samtidigt tyckte jag nog att det inte var så väldigt länge sedan vi sågs på perrongen  i Bastuträsk! 
Jazzklubbsbesök får vi ta nästa gång – ibland får man nöja sig med Staatsoper på Unter den Linden med finalföreställningen av Giacomo Puccinis opera ”Tosca” – den var inte så oäven den heller!
​KRÖNIKÖR | Peranders Sandström, kulturpensionär.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-06-13: Sommaren 2025 bjuder Gotland på ett kulturliv som passar hela familjen – från sagovärldar och teater i ruiner till musik i solnedgången och konst inspiration bland raukarna. Det här är ön där barn, vuxna och nyfikna resenärer får uppleva kultur med både hjärta och lekfullhet.
I Visby, den medeltida staden som känns som en kuliss i sig, väntar en sommar fylld av upplevelser. Här kan barnen springa på kullerstensgatorna där Pippi Långstrump spelades in på 60-talet – och ja, Villa Villekulla står kvar i Kneippbyn och tar emot små besökare varje dag. I år firas dessutom Pippi extra mycket med guidade turer, skattjakter och teaterföreställningar runt om i Visby.
Medeltidsveckan i augusti är ett måste för både små riddare och stora historieälskare. Här blir hela Visby en levande tidsresa, med gyckel, svärdsdueller, sagoberättare och marknadsstånd där man kan prova bågskytte, medeltida kläder eller smaka nybakat bröd. I år kommer dessutom ett nytt barnområde med lek, dramaworkshops och barnföreställningar varje dag.
Roxy Konstgrupp har fyra konstutställningar på gång, i konditori Siesta Visby finns konstnärerna Yelena Khalilova och Shakir Khalilov under hela juni månad. Välkommen till Stavfa Gårds Galleri, Barlingbo Stavfa 621 78 Visby här visar Nilla Nyberg, Bosse Bjällstrand , Ann Cederlund-Bogström och Tommy Malmqvist sin konst under hela juni och juli.

ArtWalk är utställningen som arrangeras utomhus i Almedalen 5 och 6 juli med ca 20 konstnärer som visar och säljer sin konst och den 6 till 16 augusti i fd Konstmuseet i Visby S:t Hansgatan 21 stor samlingsutställning i temat himmel, hav och jord. Över 30 konstnärer visar här sin konst.
Musiken hör sommaren till, och Gotland bjuder på konserter och musiklek från norr till söder. Kyrkokonserter i vackra landsbygdsmiljöer och på de gotländska musikscenerna är full-laddade inför sommaren, där man kan springa barfota till tonerna av fiol, pop eller jazz.  Besök på nätet EVENEMANG där hittar ni små och stora evenemang som finns  hela sommaren. 
På Gotland är kultur inget man bara tittar på – det är något man kliver rakt in i. Något man skrattar åt, sjunger med i, skapar tillsammans, och bär med sig långt efter att färjan lämnat hamnen. 
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, innovativ pensionär och verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-05-30: Mediabranschen genomgår kraftiga förändringar, och kulturreportagen har - som många skrivit om - till stora delar försvunnit från lokaltidningen (jag skriver medvetet ”tidningen” i singular, för det är nästan fånigt att påstå att vi har två lokaltidningar).
Trots att så många är engagerade i olika kulturevenemang - oavsett om det är som utövare eller konsument - så finns det inte längre plats för det som många av oss skulle vilja läsa om. Nyss fick jag också bekräftat från en person i tidningsbranschen här på ön, att det bara är en tidsfråga innan vi helt saknar en lokal papperstidning. Den utvecklingen oroar mig, samtidigt som att jag fattar att det inte funkar med en tidning som ligger 2-3 dagar efter med de nyheter vi får digitalt på olika sätt.
Annat var det förr. Jag minns den gången när vi fyra kompisar i 14-15-årsåldern hade haft en tiokamp hemma på gården - med olika riktiga och påhittade delgrenar. Spontanidrott skulle det kallas nu. Vi två kompisar från Sproge bildade ”hemmalaget” och det andra två fick heta Träkumla, eftersom en av kompisarna var därifrån. Vi räknade poäng och kampen slutade 39-39. Jag fick för mig att ringa in resultatet till lokaltidningen - dit jag tidigare ringt in resultat från basketmatcher i ungdomsserierna. Jag tänkte att det är ju enkelt - bara säga ”Sproge-Träkumla 39-39” och sen skulle det komma att stå i tidningen under rubriken ”Tiokamp” på sportsidorna. Så enkelt tänkte jag att det skulle bli. Tänkte jag.
Den numera avlidna sportredaktören som svarade, blev dock intresserad och började intervjua mig. Det hade jag inte räknat med.

Jag blev tvungen att berätta allt möjligt om kampen - och kände mig tvungen att ”skarva” lite - så mycket att det började kännas pinsamt. T.ex. om att det var ett årligt återkommande evenemang. Förvisso var det inte första gången vi hade gjort något liknande, men ”årligt återkommande” var inte riktigt med sanningen överensstämmande. Hur som helst blev det en lång bildlös artikel i tidningen dagen efter. Tack och lov nämndes inga namn, och jag hörde att grannar i Sproge hade undrat vad de hade missat. Jag teg om detta i många år.
Nu tänker jag inte att tidningarna behöver vara riktigt så ”alerta”, men det borde väl ändå kunna finnas ett mellanting. Jag skulle önska att när något intressant händer - inte bara när det gäller lokal sport eller utvalda nöjes- och kulturhändelser på riksnivå - så skulle det väl kunna vara på sin plats att lyfta in det i tidningen? Då skulle papperstidningen kännas relevant för fler, och kanske skulle den då kunna få finnas kvar lite längre.
KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-05-23: Just nu är det jag som håller den i min hand. Det var ett tag sedan jag fick den. Ett par gånger var det rätt nära att jag tappade den, men bara nära. Jag har den, jag löper i den riktning jag valt och jag räknar med att någonstans därborta ska det finns ska det finnas någon som vill ta emot den och föra den vidare.
Just ’vidare’ är nyckelordet. Om riktningen som min avlösare väljer vet jag inget och har inte heller så mycket synpunkter på. Snarare tvärtom, det är ju de nya impulserna som utvecklar verksamheten.
Det är rätt sällan vi begränsar oss till en enda stafettpinne. Vi är i nästan bokstavlig mening kulturbärare. Belackarna säger därför att vi känns igen på böjda knän och kutiga ryggar. Inget kunde vara mera fel. Psalmisten har rätt. ”Den bördas tyngd som gör ryggen rak” – kan det sägas bättre?
Parallelltonarten till C-dur är A-moll. Dominanten är femte tonen i skalan. Tersen i slutackordet ges ofta, nästan alltid, till tenorerna. Det finns ingen kunskap som är onödig. Delad glädje är dubbel glädje. Delad kunskap är också dubbel kunskap. Jag är präglad av att vara född in i en släkt där mer än hälften av alla vuxna är lärare, men jag skyller inte på det. Jag behöver inga ursäkter utan lever skamlöst ut min lust att berätta hur kontrollsiffran i personnumret beräknas i Slovakien, varför man mäter brännvidden i meter då man beräknar dioptrierna och vad entropi har med beslutsträd att göra. Allt detta och himlen därtill diskuterar vi då Torsdagsakademin har sina möten kl 13 på Langska Huset. Välkommen du också!
Programmet ser du på gotland.com.
Häromveckan blev jag bekant med Börje Edin. Han bär också på en stafettpinne. Han är nämligen ordförande i Örnsköldsviks Curlingklubb. Men bor gör han i Sidensjö, ett litet samhälle med det vackraste namnet, beläget vid Drömmesjön. Visst låter det nästan för bra för att vara sant? Börje är nog inte så berömd själv, men känd ändå genom att han är pappa till Niklas Edin – just den Niklas Edin som är en av världens absolut bästa curlingspelare.
Börje bär också han mer än en stafettpinne. Du kan lätt gissa rätt på vem som är ordförande i Sidensjö Hembygdsförening. Såna här påminnelser om att jag inte är ensam mår jag mycket bra av. För ensam är inte stark utan just bara ensam. Eller ’emsam’ som barnen sa då de var små.
Jag har litet svårt för såna där roliga one-liners, men häromdagen såg jag en T-shirt med ett tryck jag gillade. ”Körsången räddade mig från golfen”. Men det får gärna vara litet mer bett. Som här: ”Stäng Kulturskolan, ungarna behövs på gatan!” Och den såg jag redan på 80-talet. Den som formulerade det blev i någon bakvänd mening verkligen bönhörd. Men då vet vi i alla fall vad vi måste värna och stödja om världen ska bli en bättre värld.
Vilken stafettpinne skulle du vilja överta? Du har massor att välja på. Samtiden behöver dig. Och du behöver samtiden mycket mer än du behöver tid för att titta på Vinterstudion.

KRÖNIKÖR | Bertil Thorslund, inspelare, volontär och körsångare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

KULTURKRÖNIKA 2025-05-16: Vi var många som hoppade till när vi läste Erik Franssons ledare i GT här om dagen. Han sablade ned det nya konstverket ”Fyriveis” som står på klintkanten vid Södra hällarna. I några få meningar ger han analysen att eftersom han personligen associerar det till räv-spillning, kommer alla andra också göra det. Och hur trevligt är det egentligen för besökande turister att se något sådant när de – med Rosornas ö i sikte – nyss rullat av färjan?
Det märkliga är egentligen inte att man tror att ens egen, spontana tolkning av ett konstverk är allenarådande. Det är något många brukar missförstå. Det märkliga är att slarva bort en ledare om kultur på ett så ogenomtänkt och i all hast skrivet sätt.
Det man måste ha med i bakhuvudet när man bedömer konst är att det är skapat för evigheten. Oavsett om det är en skulptur på Södra hällarna, ett musikstycke av Schubert, ett Campbell-tryck av Warhol eller en polaroidbild tagen av en elev på någon av Wisbygymnasiets estetlinjer. Hur står sig det här konstverket över tid?
Evigheten är dessutom ett relativt begrepp. Konst kan vara nog så kort i rumslig tid. Exempel: en kille äter ett äpple på en scen. Det kan vara ett perfomancekonstverk som är klart på 20 sekunder. Men minnet av det – performancekonstverket inte äpplet – kan leva länge. Minnet kan också förändras över tid, precis som konstnärliga intryck.
Det handlar egentligen om ramen. Någon har satt en imaginär ram kring verket och sagt: sim-sala-bim det här är ett konstverk.
Mitt äppelätande är konst. Då får vi bedöma det som sådant. Se evigheten i det. Analysera det många gånger. Anstränga oss. Vad är tanken bakom? Hur interagerar det med tidigare konstnärliga upplevelser? Här finns inga rätt eller fel.
Som jag nämnde tidigare är det enkelt att gå i fällan och missa ramen. Då ser man bara en kille som käkar äpple – och hur intressant är det? Men då ska man också vara medveten om att det inte är konsten man bedömer – utan en snubbe som äter mellanmål.
I ledaren tog Erik onekligen bort ramen och bedömde det nya konstverket som ett vardagsobjekt. Det är kul att det skrivs ledare på temat konst. Det vore ännu roligare om de vågade skrivas med ramen på.
​KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-05-09: Jag är just hemkommen från en kväll där jag upplevt inspirerande föredrag, engagerande diskussioner och härligt samkväm med människor som, liksom jag, brinner för musikens inneboende magiska kraft. Denna gång på anrika Nalen, Gata Regerings nr 74 i Stockholm – en lokal som, sedan Topsy Lindblom slog upp dörrarna 1933, andas hela den svenska jazzens historia.
Tänk, för över trettio år sedan skrev jag mitt specialarbete i gymnasiet om denna institution.
Föga anade jag då att jag en dag både skulle få spela här – och hänga här som gäst.
Ikväll har SKAP, föreningen för svenska kompositörer och textförfattare, abonnerat huset. Och det är något särskilt med att samlas så här tillsammans, vi som delar samma passion och som till vardags ofta arbetar ensamma.
Det är sant: magin sker i mötet – mellan musiker, mellan musiken och människan.
Men vägen dit är ofta ensam.
Timmar av testande, skrivande, hamrande, spelande.
Många tror att det är enkelt. Att man bara vaknar, får en låt till sig som en gåva från ovan, och vips – så är den klar. En hit, redo för världen.
Så kan det vara. Kanske en gång i en människas liv. Vi i SKAP är över tusen medlemmar – några har varit med om det där "droppet". Men för resten av musiken? Skapande är 1 % magi och 99 % svett.
Spotify släpper 100 000 låtar – varje dag. 3 650 000 låtar om året. Ett människorliv är långt. Och ändå är varje ton vi fångar ett mirakel.
Det är sådant vi samtalar om ikväll. Bilden av oss som skapar, som om vi vore några få utvalda, lyckligt lottade. Och ja – vi vet att det är ett privilegium att få jobba med det vi älskar. Men privilegiet bärs inte utan kamp. Många orkar inte ett helt liv.
Många lägger av. Efter pandemin försvann en hel generation kreatörer. Visste du det?
Vi talar också om musikens kraft. Hur våra toner och ord kan få människor att vakna till liv – bokstavligen. Hur en till synes övervintrad själ kan få glimt tillbaka i ögonen, börja sjunga med, börja andas igen.
Det är den magin vi tjänar. Den som driver oss att fortsätta. Och det är den magin som nu hotas – när studieförbund, replokaler och ateljéer stängs ner eller urholkas.
"Porslinsmålning kan man väl ha råd med på egen hand", säger någon. Men det handlar inte om det. Det handlar om skapande. Om gemenskap. Om att känna igen sig i varandra.
Jag är helt säker på att du har en låt som, när du hör den, får dig att känna lite extra mycket. Det är den som är hotad idag.
Hjärta till hjärta.
Människa till människa.
Ikväll är det så tydligt för mig: Vi behöver varandra.
Tillsammans kan vi skapa en annan värld.
Vi kan – och vi bör – stå som motvikter till allt det galna som pågår.
Vi har ett magiskt vapen i våra toner.
Vi talar också om sårbarheten. Om dess betydelse – både för oss som människor och för oss som skapar konst.
Ett citat från kvällens föreläsning fastnar hos mig: "Sårbarhet är att våga säga: Det här är viktigt."
Så nu säger jag det: DET HÄR ÄR VIKTIGT.
​
KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-05-02: Gotländsk Vårsalong är avslutad och i Lärbro kan vi återgå till den normala lunken.Med tusentals besökare är detta Gotlands största och mest dynamiska konstutställning. Det är en plats där kreativitet, inspiration och gemenskap står i centrum.
Med ideella krafter har vi arrangerat en Vårsalong med 104 konstnärer och tagit emot 1700 besökare under påskhelgen. Det har ätits våfflor och druckits kaffe. Diskuterats konst och annat med nya och gamla vänner. Många av konstnärerna har fått sälja flera verk och alla har fått möta den stora publiken.
Begreppet kultur används ofta synonymt med finkultur och leder tankarna till balett och klassisk musik. Det är ju naturligtvis kulturyttringar och viktiga sådana.
Kultur omfattar så mycket mer, det ger människor möjlighet att formulera drömmar, uttrycka känslor och skapa sin identitet. Kultur berör.
Kulturen ger en arena för samtal och debatt, ett forum för åsikter och upptäckande av nya tankar, idéer och perspektiv. Kreativiteten och kulturen är en stark kraft och det skrämmer en makt som vill kontrollera människor. Vi, var och en är bärare av den kraften och vi utgör demokratins grund.
Den framväxande högerpopulismen utnyttjar kommersialiserad masskonsumtion, men vi är så mycket mer än konsumenter.
Vi har alla kraften att skapa, tänka och drömma.
Ett brett kulturbegrepp innefattar alla slags kunskaper, färdigheter och seder samt värderingar och normer, som de mänskliga samhällena är byggda på. Kulturen omfattar bland annat språk, maktstrukturer, näringar, konst och idrott. Den omfattar också religion och andra åskådningar.
Det flagranta övergreppet på kultur som Donald Trump utan blygsel och inför världens blickar gör sig skyldig till är övergrepp på demokratins fundament, den inbyggda pluralismen. Att människor har rätt att välja hur de vill leva sina liv, vem de vill älska, vilken kultur de uppskattar.
Demokratin måste försvaras och byggas varje dag och av var och en av oss. Vi samtalar, samarbetar och skapar tillsammans. Sverige har starka traditioner av samarbeten i ideella föreningar. Så blir också Gotländsk Vårsalong till.
Människor som i samarbete, frivilligt och ideellt och från hela Gotland skapar en färgsprakande mötesplats med en mångfald av konstverk – det är kultur och den är vår.
Gotländsk Vårsalong som motvikt mot Trump och den högerpopulism som också här i Europa, vill kontrollera oss, vårt egna tänkande och våra drömmar.

KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Korsbygården bygdegårdsförening.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-04-25: Galenskap och naivitet är underskattat. Har du tänkt på vilka det är som går till historien, som blir ihågkomna? Inte är det vi "normala" människor som lever normala, tystlåtna liv. Nej, det är "galningarna". Människor som agerar och tänker utanför boxen. Individer som blir ifrågasatta, som sticker ut. Som beter sig annorlunda, avvikande.
Vad vore världen utan människor som går sin egen väg, som gör "galna" saker. Som målar galna bilder, sätter ihop ord på ovanliga sätt.
Det finns naturligtvis flera sidor av galenskap. Men jag tänker här inte på människor som har ett svårt mentalt handikapp, en diagnos. Jag tänker inte heller på galna destruktiva makthavare som Trump, Orban, Bootha, Ian Smith, Idi Amin, Stalin, Jomshof.... som sprider hat och förstör, ljuger.
Nej, jag tänker på den sortens "galningar" som tillför något nytt, som utan baktankar utmanar, förvånar, förvillar oss och säger sanningar.
Jag tänker på alla de konstnärer inom olika gebit som med stor fantasi förvånar, sticker ut och provocerar genom att göra det oväntade. Som får oss att reagera och se med nya ögon, lyssna med nya öron.
Jag såg en teaterpjäs nyligen i min bygdegård, en enaktare där Kristina Lugn skrivit manuset. Där kom fullständigt oväntade ordvändningar, ibland helt obegripliga. Men utan att intellektuellt förstå allting så sa hon mig något. Några nya tankar uppstod och de vill liksom inte lämna mig, flera veckor senare ligger de kvar. Delvis som frågetecken, men de finns kvar i huv’et…
Bruno K Öjers ordlekar gör samma sak och Thorsten Flinck med sina rollgestaltningar, Bergman med sitt mörker. Dali vände upp och ner på oss med sina bilder och Zappa gjorde sammalunda med musiken.
Mästaren van Gogh, som knappt sålde en enda målning under sin levnad, lär ha sagt att "jag säger inte att mitt arbete är bra, men det är det minst dåliga jag gör. Allt övrigt kommer i andra hand."
Jag avslutar med kanske den störste av dem alla; William Shakespeare, som i En midsommarnattsdröm formulerar hur det förhåller sig med allting:
"The lunatic, the lover and the poet are of imagination all compact."
Tänk på detta när du känner att du inte duger för att du inte är som alla andra!
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-04-18: 
Ön har börjat vakna efter den långa sega vintern och vi börjar närma oss öns högsäsong.  Nu välkomnar vi snart alla semesterfirare, turister och fritidshusägare. Och här på ön händer massor med intressanta saker. Konstnärer, formgivare, hantverkare börja att planera utställningar och olika event till både gotlandsbesökare och gotlänningar.
Konsten är en värld som har fascinerat oss i Roxy Konstgrupp. Allt i från de äldre mästarna till moderna installationskonstverk, konsten alltid varit ett sätt att uttrycka kreativitet och förmedla känslor. Konsten är en form av mänskligt uttryck av skönhet, känslor, tankar och idéer. Det är ett sätt för konstnärer att kommunicera med konstbesökaren, och för besökaren att reflektera och tolka konstnärens budskap.
Idén med Roxy Konstgrupp är att ge gotländska konstutövare möjlighet att visa och sälja sina alster till en låg utställningskostnad. Verksamhetsgruppens arbete består i att skaffa olika tillfälliga utställningsmöjligheter genom att hitta platser och offentliga aktiviteter att skapa nya samarbeten på Gotland. Samtidigt så håller medlemmarna i denna grupp ständig kontakt med varandra via epost, telefon och i FB-gruppen. Nu är vi över 240 medlemmar i RoxyKonstgrupp.
Konditori Siestas ägare Clas Gustaf Albert Möllerström har vi ett gott samarbete med och har planerade utställningar där för olika bildkonstnärer. Vi har under april och maj månad två konstnärer på plats, Anna Martell och Malin Munkhammar. Siesta har öppet: vardagar: 09.00-18.00 lördag 10.00 Söndag 11.00-16.00
Nytt samarbete med Niclas Malmqvist som nu startat upp Stafva Gårds Galleri!
Ett mycket intressant projekt som kan bli en viktig del för RoxyKonst medlemmar. Premiär för första utställningen blev med start 18 april och pågår hela sommaren, konstnärerna Nilla Nyberg, Tommy Malmqvist och Bosse Bjällstrand ställer nu ut
Stafva Gårds Galleri kommer att hålla öppet: Helger under april 11.00-16.00, maj alla dagar 11.00-16.00 och juni, juli och augusti 11.00-17.00
Nästa RoxyKonst aktivitet är Art Walk 5 och 6 juli!
Almedalen i Visby blir minst sagt färgstark. Här ryms vad som sägs vara Gotlands längsta konstutställning utomhus. Det är gotländska konstnärer ställer ut sina verk längs Muren i Almedalen. Idén till denna aktivitet hade konstnären AnnKarina Vesterberg . RoxyKonst tog över Art Walk  2022 och fortsätter nu med verksamheten.  Alla konstnärer finns på plats mellan kl. 09.00- 17-00 5 juli och 6 juli.
Stor samlingsutställning Konstmuseet Visby 7 – 17 augusti!
RoxyKonst tillsammans med konstnärinnan Ivana Egic arrangerar denna samlingsutställning med temat Hav, Himmel & Jord. Totalt kommer det bli 34 konstnärer som ställer ut tre tavlor var. Konstmuseet kommer ha öppet: Premiär 7/8 öppnar 12.00 (vernissage mellan 17.00-19.00 ). Och vårt öppethållande från 8/8 till 16/8 är 12.00- 17.00 
”Att vara kulturell är att känna det bästa av det som har tänkts och sagts i världen.”
Ordspråk av Matthew Arnold.
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, innovativ pensionär och verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.
​KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-04-11: 
Hej igen!
​Ja, det är jag, Bosse som skriver den här gången. Det går till så här: Bosse Bjällstrand skickar ett mejl till mig och säger ”Nu är det dags igen. Senast 3 april vill jag ha in din krönika.” Bra tänker jag och glömmer bort/förtränger det hela.
Två dagar innan deadline kommer ett sms om att jag inte har reagerat så då reagerar jag. Och nu sitter jag här på dagen D och plitar ihop krönikan. Prokrastinerar så gott det går. Nåväl, idag är en utmärkt dag att skriva på. Solen lyser och det är verkligen vår i luften. Bakslag kommer naturligtvis, det är ju april. Det är två steg framåt och ett steg bakåt och det kommer säkert snö till helgen.
Dagens fundering är ju som vanligt ur ett musikaliskt perspektiv eftersom det är en stor del av mitt ännu levande liv. Musik förenar men också alienerar. Alla jazzfantaster skulle ju säga att musiken förenar, men det gäller ju då de som gillar jazz och samtidigt sätter det ju upp en osynlig mur gentemot de som älskar industrirock och konkret musik.
Ett exempel från verkliga livet. För några helger sedan så åkte jag till Stockholm. Dels för att hänga med min dotter och hennes familj, dels deltaga i ett årsmöte med Musikerförbundet avdelning Öst. När jag på lördagsmorgonen tar bilen ner till färjeläget i Visby hamn (skulle egentligen fått skjuts) så finns det inte en enda ledig parkeringsplats. Blir lätt stressad men hittar ett alternativ inte så långt ifrån.
Funderar på det medan jag går med raska steg mot terminalen. Då kommer jag på det. Kent! Folk är givetvis i Stockholm för att bevista första eller andra konserten med Kent.
Börjar fundera lite mer på det medan jag intar frukost på båten och inser att jag har ingen relation till bandet. Borde ha hört dem via radio någon gång rent statistiskt men inget som jag är medveten om. Kan inte säga om jag gillar musiken eller inte. Helt tomt. Lite märkligt är det att de har passerat helt obemärkta genom mitt liv. Jo jag har hört namnet och vet att de kommer från Eskilstuna och sjunger på svenska men där är det stopp. Jag planerar dock att leta upp dem på någon streamingtjänst och faktiskt lyssna.
Apropå streamingtjänster så kan jag rekommendera Deezer om man inte vill använda Spotify eller Apple Music. De ägs visserligen till stor del (41%) av ett amerikanskt investmentbolag men har även europeiska ägare och de har vad jag vet inte ännu vikt ner sig för Trumpregimen.
Det jag tänkte skriva om var egentligen om att spela i ett band med stora åldersskillnader och någorlunda jämn könsfördelning. Jag spelar i ett sådant band. Äldst är 77/78 och yngst är 23. Vi är 8 personer på scenen och en bakom ljudbordet.  För närvarande är vi 5 som sjunger ”lead”. Två bor i Stockholm, en i Malmö och resten på Gotland. Det är lite knepigt men med vilja så funkar det.
Får ta den historian nästa gång. Nu ut i solen och njuta !
KRÖNIKÖR | Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare.
 KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-04-04: Kulturgotland har fått en ny färdplan – den nya Kulturplanen. Det är ett till båda delar ett styrdokument och visionshandling. Jag tycker det utmärkt att det finns ett dokument som pekar ut kulturlivets olika delmål. Det är till och med så att man kan tala om att detta är grundstenen i en gotländska kulturpolitik. I mina ögon har vi inte sett någon genomlysande visionär kulturpolitik vare sig på ön eller först och främst på riksnivå på många, många år.
För att lämna öns perspektiv en lite stund så är just är den nuvarande regeringens totala nedmontering av stödsystemen för kulturområdet i landet mycket allvarliga. Då tänker jag inte främst på att man genom att inte räkna upp det statliga stödet till samverkansmodellens organisationer orsakar en urholkning av verksamheten. Utan jag tänker främst på att man tar bort en stor del av stödet till våra studieförbund. Varför är då detta en så allvarlig åtgärd? Studieförbunden är i mitt tycke en av vår demokratiutvecklings grundstenar. Att öka människornas kunskap i olika ämnen gör att vi som samhälle stärks.
Demokratin i sig är ju en mycket skör samhällsordning. Den bygger ju egentligen på att var och en av oss tar både eget ansvar samtidigt som vi ger hänsyn till andras liv och åsikter. Demokratin i sig bygger på att vi kommer fram till en gemensam ståndpunkt i olika frågor.

Utan kunskap eller diskussion kan aldrig ett demokratiskt samhälle fortsätta och utvecklas. Därför är studieförbunden en del av detta demokratibygge. Att ha medborgare som kan något gör att det är oerhört svårt att despoter tar makten i ett land.
Nu återgår vi till ön och Kulturplanen. För tydligheten är inte detta den första planen utan vi har haft en sådan plan i många år men det jag ser i denna är mer tydliga mål och vision. Visionerna tar utgångspunkt från visionsdokumentet Vårt Gotland 2040. Allt detta är mycket bra. Nu gäller det bara för de berörda kulturarbetare, tjänstepersoner och politiker att våga uppfylla visionen med både verksamhet och medel så att målen nås.
I dagens omvärldssituation ser jag dock en brist i dokumentet. Att kulturen är en mycket viktig del i vår civila beredskap. Om man tar lärdom i vad som har hänt i Ukraina så märker man att all form av kultur har gått från något man både ha och mista till något helt livsviktigt. Något som faktiskt folk är villig att dö för.
Så har ni inte läst den nya kulturplanen än gör det så att ni kan bilda er en egen uppfattning i demokratins tjänst.
KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-03-28: Region Gotland arbetar just nu brett med att göra planer för så kallad ”kontinuitetshantering” i alla verksamheter. Ett resultat av det alltmer oroliga världsläget. Även vi på kulturskolan behöver göra en sådan handlingsplan. Det handlar om vad som händer om det blir någon form av längre störning i samhället – till exempel el- eller dataavbrott, att färskvattenreserver kontamineras eller att väder och klimat på olika sätt hindrar verksamheten.
När vissa verksamheter ska prioriteras framför andra används i sammanhanget ofta begreppet” samhällsviktig verksamhet”. Sådan verksamhet som skall skyddas lite extra.
Och jag förstår vad som menas med ett sådant begrepp, och att det måste göras sådana distinktioner, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera lite runt det. För jag tycker ju att vi i kulturskolan också levererar just ”samhällsviktig verksamhet”. Men det är nog inte riktigt så alla tänker. Tyvärr.
Olika kulturuttryck bygger sammanhållning mellan människor och vi alla behöver intresserat och respektfullt våga lyssna till dem som utmanar olika normer. Det är så samhället kan utvecklas och bli något ännu bättre än vad det redan är. Tyvärr ser vi just nu vad som händer i polariserade samhällen där klyftorna ökar samtidigt som sammanhållning minskar. Ännu värre är det i samhällen där normerna inte ens får ifrågasättas, eller att ”vildhjärnor” får härja fritt.

Jag tror inte ens att jag behöver ge några exempel här. Den som låtsas att inte förstå vad jag är ute efter i sammanhanget, kommer jag nog ändå inte att kunna övertyga. Det här tycker jag är otroligt sorgligt. Vart tog vanligt hyfs, empati och solidaritet vägen?
Jag tror inte att kulturuttryck ensamt kan lappa ihop nerrivna värderingar i ett samhälle, men det skapar ändå förståelse och framtidshopp – som i förlängningen kan påverka politiska beslut till det bättre.
Den röda tråden i mina kulturkrönikor så här långt – har jag nu i efterhand märkt – handlar nästan alltid om demokrati och att de ska bli bra för framtida generationer. Jag har dock oerhört svårt för att skriva om annat. Allt blir så vattnigt när jag försöker. Därför fick det bli om demokrati igen.
Jag funderar ofta på de mekanismer som får människor att lägga sina röster på sådant som uppenbarligen är populism, ogenomtänkt av den som röstar eller är rent skamlöst för egen vinning. Det är märkligt svårt att förutse hur folket i olika sammanhang ska rösta. Fråga bara Måns!
KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
​KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-03-21: Stenen ska rullas upp. Och när den väl är uppe på kullens topp kommer den att rulla ner. Dags att rulla upp den igen. Sisyfos har ett uppdrag utan slut.
Det kan påminna litet om hur det är att arbeta med Påskfestival Gotland. Varje år ska en ny festival planeras och genomföras. Allt måste finansieras och vi visar glatt upp alla som stöttar oss. När programmet är klart och avtalen med de medverkande är klara ska det trummas i alla kanaler. Djungeltrumman, att människor talar med varandra, är både roligast och mest effektiv. Men den processen måste vänligt knuffas igång, såklart. Då tar vi till hemsidan, sociala medier och skärmarna på Destination Gotland. Affischer kommer upp och kanske flygblad. Så småningom börjar det puttra i grytan. Glädjen och stoltheten är stor när publiken dyker upp med sina QR-koder på papper eller mobilskärmar. De har kommit för att dyka in i den kulturella värmen, för att få uppleva, inspireras och bedåras.
Festivalen erbjuder klassisk musik i flera former. Kammarmusik av kompositörer som var fantastiska men som sedan länge inte längre vandrar ibland oss blandas med helt nya uttryck skapade av särdeles levande personer. Professionella musiker, unga talanger, sjungande solister och körsångare gör sitt allra bästa för att erbjuda oss alla gemenskap, vila i en orolig tid, nya impulser och påminnelser om allt det underbara som vi kallar kulturarvet. Då står vi som arbetat för att allt detta ska hända på kullens topp, stolt lutade mot stenen.
Vi njuter där ett tag och det är förstås en härlig tid.
Vi får veta att så många är lyckliga för vad de fått uppleva under festivalen. De medverkande är stolta och glada över sina insatser. För några är Gotland en ny erfarenhet så vi har anledning att se fram emot att se och höra dem igen.
Stenen börjar sakta rulla ner, men vi står inte bara och ser på. Vi utvärderar, drar slutsatser, sköter bokföringen, skriver verksamhetsberättelse och letar Sisyfos-aspiranter som vill vara med och hjälpa till med att rulla upp stenen när den tiden kommer. Litet pustar vi också, det måste medges. Några av oss har rentav ett privatliv att hantera.
Själva stenen håller vi oss undan från. När lägesenergin omvandlas till rörelse-energi vill man inte vara ivägen. Det lärde oss Newton, han som skrev Principia Mathematica, denna fantastiska bok som faktiskt fanns i Säveskolans bibliotek tills någon girig person stal den och sålde den.
I tidernas begynnelse hittade någon på att verksamhetsåret ska vara 1 september till 31 augusti. Så då kan du föreställa dig när det är årsmöte. Just det, när badvattnet är som bäst och det mest är gotlänningar som befolkar stränder och andra smultronställen.
Vi som rullar stenen vi vill självklart att vi ska bli fler. Vi unnar verkligen många att få vara med om och uppleva det vi får vara med om. Att man måste tänka sig Sisyfos lycklig är för oss helt självklart. Vi vet. Sisyfos är lycklig.
KRÖNIKÖR | Bertil Thorslund, inspelare, volontär och körsångare.
​KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-03-14: Jag jobbar som AD, grafisk formgivare och kommunikationsexpert.
–Äh men du jobbar ju mer med media, säger en del.
–Fast du jobbar väl med reklam, säger andra.
Sanningen är nog den att jag gör allt det där i en enda röra. Eller röra är fel ord. I mitt huvud är det tämligen glasklart vad jag – och mina kollegor i branschen gör – det är bara etiketteringen som är en smula komplicerad.
Förr låg allting i sina yrkesmässiga fack. Du gjorde ditt och jag gjorde mitt. Nu för tiden flyter allt ihop till stora jobbsjok. På min första reklambyrå hade vi ett tiotal olika titlar: AD (art director), creative director, faktor, originalare, AD-ass, copywriter, animatör, UX-specialist, programmerare med mera med mera. Många av de här titlarna har nu flutit ihop och bildat tre stora ykressmässiga öar: form, text och interaktivt.
Som AD måste du nu allt som oftast vara din egen originalare, animatör och faktor. Mycket sällan finns någon ad-ass att bli assisterad av. Dessutom finns nog ingen AD av idag som inte i tid och otid skriver copy. Eller klipper film och gör animeringar.
Tidens tand och så vidare, men missförstå mig inte! Jag tycker att utvecklingen är bra. Korsbefruktningen har, påtvingad av alltings framåtrörelse, gjort att jag idag 2025 ställs inför helt andra kommunikativa utmaningar än jag kanske gjorde när jag 1998 klev in genom dörren på min första reklambyrå, på Valhallavägen i Stockholm.
Den här över tid framväxande ständiga omformningen av min bransch har gjort att vi alla är skarpare nu. Inte nödvändigtvis bättre formgivare och copywriters men vi har en splitvision vi inte hade 1998. Påtvingad splitvision visserligen, men ändock.
Givetvis har jag har genom mina år i yrket stött på en handfull bakåtsträvare och det-var-bättre-förr:are.
Men dom har fel! Vi har tvingats att behöva förstå betydligt bredare delar av yrket än de spjutspetsar vi var för 25 år sedan. Det har gjort oss alla – nästan utan undantag – till bättre yrkesmänniskor.
Och det här sträcker sig så klart långt utanför just reklambranschen. Eller ens yrkeskårer. Alla vet väl att man blir bättre på alla bollsporter om man spenderar mycket tid med en boll. Det finns till och med ett namn för det: bollsinne.
Alla vet att man blir bättre på alla instrument om man spenderar mycket tid med ett. Det finns ett namn för det också: musikalitet.
Kontentan av det hela är att korsbefruktningar belönar sig. För att bli lite bättre på just det du vill – spendera tid på att lära dig något angränsande. Allting hänger ändå ihop. Korsbefrukta mer; det kan vara en bra paroll att hålla i handen när det stramas åt både inrikespolitiskt och internationellt. Korsbefruktningen stärker oss i längden. Både som art directors och som människor.
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-03-07: Under mina morgonpromenader på Galgberget har poddarna blivit mitt dagliga sällskap. Historiepoddar, businesspoddar, musik, humor – allt åker ner i den "Kampska" poddpotten. Och nu ska jag själv bli en del! 14 mars släpps podden Big Dreams & Little Things, en podd för dem som vill släppa Jante och våga drömma stort. Det känns både skrämmande och helt naturligt. Som att följa med i en kulturell folkvandring från traditionella medier till mer personliga format.
Vårt medielandskap har förändrats. Musiken på nationell radio är en vetenskap och styrs av musikläggare på Sveriges Radio. Många genrer får inte plats. Här på Gotland spelas gärna gotländsk musik, och Radio Gotland känner sina lokala artister och lyssnare väl – min egen låt "Kindred Soul" har fått fin speltid där. Det värmer, särskilt när glada uppmuntrande meddelanden strömmar in. Men kanske blir du som jag lite nedstämd när våra radiokanaler väljer 'More Than Words' för tusende gången. Inte för att låten är dålig, men det finns så många fler röster och toner som aldrig får höras.
Så varför inte starta eget då. Skrämmande att ge sig ut, men kul att upptäcka nya världar. Skapa något personligt. Start scrappy. Måste inte vara perfekt. I AIs tidevarv längtar jag efter det mänskliga.
Jag uppskattar program som får ta tid och tankar som får chans att bre ut sig lite grann. Bli lite komplexa, bråkiga, spännande. Som ”Cecilias Unge” som finns på SVT. Underbart skevt och udda! Intelligens måste inte avskärmas till På Spåret eller Kontrapunkt!
Jag älskade länge Melodifestivalen. Ända sedan jag på 80-talet OKEJ-tapetserade rummet med Carola, Herreys och Lena PH. Men som Tommy Körberg uttryckte i Expressen; Det är många veckor med barnramsor med trumkomp…
Jag tycker inte nödvändigtvis att det var bättre förr, bara annorlunda. Och jag tror inte vi har övergett kulturen, utan bara hittat nya vägar att uppleva den. När de traditionella kanalerna blir förutsägbara, smyger vi in i nya medier, som poddlandet. Här finns plats för det stora och lilla, skratt och tårar, drömmar och vardagligheter. Jag tror vi vill spegla oss i vår samtid och lyssna på vad andra människor tänker och tycker. Om vi stannar i finrummet riskerar vi tyvärr att se samma gamla, förutsägbara saker gång på gång. Jag tror det är dags för det oförutsägbara och oretuscherade. Livet blir liksom lite roligare så. Jag hoppas public service hänger på.

KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-28: Nu är det dags för konstnärer runtom på Gotland att anmäla sig till Gotlands största konsthändelse – Gotländsk Vårsalong. Med siktet inställt på vernissagen på Långfredagen klockan 12 fylls nu anmälningslistan med nya och gamla konstnärer. Det är spänning i luften.
Vår på Gotland med solsken och spirande grönska, fågelsång och värme vid söderväggen och så Gotländsk Vårsalong. Under Påskhelgen i Lärbro samlas kreativa och konstnärliga krafter och erbjuder en folkfest.
!00-talet konstnärer ställer ut sina konstverk på Korsbygården. Det är spännande och överraskande att få kliva över tröskeln. Inget år är det andra likt. Kreativiteten och skaparglädjen har alltid överraskat och gjort oss i publiken kanske glada eller arga, kanske lyckliga och alltid berörda.
Gotlänningarna älskar ännu sina fiskelägen och utsikten mot havet, men konstverken på Vårsalongen har blivit mer abstrakta och varierade.
Publiken är en integrerad och viktig del av Vårsalongen. Ett par tusen människor möter konstnärerna och deras verk. Det blir ny kultur av det.

Att få rösta fram den konstnär som man berörs mest av ger alla delaktighet. Den konstnär som får motta Publikens pris på Annandag Påsk får ett erkännande av mötet med tusentals personer och det kan vara värt mer än prispengarna.
Ytterligare ett pris, Juryns pris, delas också ut på Annandag Påsk. Juryns pris är en konstnärlig bedömning juryn bestående av Stina Lindholm, Christer Jonson och Edvin Högdal.
Ett signum för Gotländsk Vårsalong är vårt Våffelkafé. Njut av våfflor och kaffe, tillsammans med vänner och nya bekanta, eller varför inte med någon av konstnärerna, serveringen är öppen hela påskhelgen.
Varsågoda att glädjas åt all kultur som tack vare våra fantastiska volontärer kan visas. Gotländsk Vårsalong är något så vackert som ideell verksamhet av människor som arbetar hårt och gratis för att bidra till att berika kulturlivet på Gotland.
Gotländsk Vårsalong är en folkfest och en hyllning till oss människor. Det är en hyllning till livet och till oss som är kulturen och gemensamhet, helt enkelt till oss, vi som är samhället.
Välkommen till Korsbygården i Lärbro i påsk.


Veckans Krönikör: Maria Larsson, ordförande för Riksteatern Gotland

​
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-20: Existentiell hälsa – eller meningen med livet. Vad är nu det för någe? Låter akademiskt...
Jo, det är nog lite av ett nytt modeord. Intresset för existentiell hälsa har ökat i samhället som en konsekvens av de många svåra samhällsutmaningar vi idag ställs inför som klimatkrisen, Ukraina-kriget och galningarna Trump och Putin. Det handlar om hur vi mår, egentligen. Vi kan vara lytta eller sjuka men må bra ändå. Eller tvärt om, ha allting till synes på plats men ändå må skit. Inuti. Det handlar om vår förmåga att ta vara på, förhålla oss till och känna mening med livet, känna inre lugn och tillit, att förhålla sig till vår omgivning och uppleva psykiskt välbefinnande. Trots allt…
Och här spelar naturligtvis konst och kultur en stor roll. Att bli berörd. Liksom annat som kan få en att må bra inuti. Det har t.o.m. anrika Handelshögskolan i Stockholm insett och inrättat en professur i ”välbefinnande och lycka" (heja!) som innehas av den för oss kulturnördar välkände kulturtänkaren och -debattören Lars Strannegård. Och vem har inte tagit del av Micael Dahlén, en annan ekonomiprofessor som med sina svartmålade naglar predikar lyckans evangelium. Poeten Bob Hansson är ytterligare en klok person som engagerat sig i ämnet med sin nya bok "Snällast vinner".
–Hälsa handlar om mer än de mätbara värden som vården fokuserar på. Det handlar också om hur vi förhåller oss till oss själva och vårt sammanhang. Det menar Anders Rosengren, professor i molekylär medicin, som i sin bok ”En oväntad glänta” tar avstamp i Tomas Tranströmers diktvärld.
–Den existentiella hälsan handlar om att leva med tillvarons osäkerhet, att vila i det ovetbara, skriver han i bokens inledning.
Det är att leva med ödmjukhet inför vad det innebär att vara människa: att aldrig bli färdig. ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Honom kunde man f.ö. lyssna på i podden "I hjärnan på Louise Epstein" häromdagen. Synnerligen intressanta tankar och samtal. Köp boken, det har jag gjort.
Själv har jag jättesvårt att ta in allt elände. Här hemma brukar P1 stå på, men nuförtiden måste jag allt oftare stänga av. Jag orkar inte ta in mer av de där stora samhällsutmaningarna! Jag blir så nedstämd, arg och ledsen. Det påverkar min existentiella hälsa å det grövsta.
I helgen som gick var det dock tvärt om. Jag mådde fysiskt inte jättetoppen, äter en del piller och har lite krämpor. Men min existentiella lycka var ändå total:
Jag firade jämn födelsedag och hade så många varma kärleksfulla vänner omkring mig på kalaset i bygdegården. Och dessutom Bobby Mulls existentiella texter och härliga musik! Det är tillsammans med andra vi blir till.
Som Hjalmar Gullberg uttryckte det:
"...Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så."
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.

​
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-14: De uppnådda 80 ska nästan obemärkt firas ”i familjens sköte”… Ett antal portioner med olika innehåll via catering till oss 13 med exotiskt innehåll!
Men hur klarar man av att leva så länge?
Skärva Ett: 2-åringen Pelle försöker styra trehjulingen i det grova gårdsgruset. Där kommer en vitklädd figur till undsättning, hjälten, pappan kommer och lyfter försiktigt son med cykel till fastare mark.
Skärva Två: Efter godkänt skolmognadsprov får 6-åringen äntligen börja skolan. Där finns redan alla lekkamrater sedan ett år tillbaka. Ute på den nyfrusna träskisen: Alla andra pojkar har klubbor som de spelar med. Förtvivlad springer han hem till mamma. Hon lovar hjälpa till! Plötsligt kommer hjälten från jobbet med en piassavakvast! Smålänningen trodde att klubborna mer var ett stöd att hålla balansen med! Tablå!
Skärva Tre: Äntligen ska det bli av; flickvännen Gulli, 16, ett år äldre än jag på söndagsmiddag hemma hos oss, premiär! Fadren, den gudfruktige hjälten, präglad av stundens allvar. Vill plötsligt framhäva sin djupa religiositet, knäpper händerna och deklamerar ljudligt ”Gud, som haver barnen kär…” Det blev en skojig måltid!
Efter en helt bekymmersfri folkskola, uppmanad av fröken att söka in till realskolan. Där bildade vi ett skolband, som spelade på skoldanser, men också ”gästspel” på närliggande orter.
Under tonåren frigjorde jag mig nog slutligt fri från bönhusets bojor, när jag smet iväg på bio och lärde mig dansa!
Efter avklarad realexamen iväg till det stora äventyret i schtaan och läroverket. Flickvännen sedan något år tillbaka flyttade till Umeå för studier.
Och jag började på Folkskoleseminariet i Umeå.
Därefter började vi nytt liv i Göteborg. Där stötte jag på en jazztrio som jag sammanförde med min musikaliska Gulli. Vid första repet blev hon störtkär i pianisten, kom aldrig hem den natten!
Jag fick se mig om efter någon ny partner. Hon fanns nära till hands, markvärdinnan vid SAS. Tillsammans flyttade vi åter till Stockholm.
Vi fick lägenhet i Brandbergen. Efter fortbildning och sökte jag tjänst i Visby. Fantastiskt att med en ettåring i famnen stå på däck och se Visby stiga upp ur vattnet – mitt första besök på ön! Installerade i radhuset i södra Visby. kom snart lillasyster till världen! Sen flyttade vi ut på landet för liv med hästar, lamm och höns. Men nu bor alla barn i Stockholm…
Och nu jag har gått färdigt i skolan sen några år, och försöker puzzla ihop skärvorna till ett helt 80-årigt liv.
KRÖNIKÖR | Peranders Sandström, kulturpensionär.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-07: Innan skolåldern var jag som mest kreativ, då kunde allt hända. En stol kunde vara ett säte i en bil, ett kastrullock en ratt, en hög kuddar på golvet en ö, jag själv kunde flyga som Stålmannen. Teckningarna var fulla med tankar och fantasier, som var verklighet för mig. Det fanns inga gränser för mig och mina kompisar. Men så hände det, hela min och vår värld förändrades. Skolstart och de vuxna sa till och skakade om oss och sa: Nu får det vara nog, en stol är en stol och kuddar är kuddar kastade på golvet. Och glöm det där med Stålmannen. I och med skolstarten och ju äldre jag och kompisarna blev, ju mindre tilläts vi ha egna påhitt och tankar, nu skulle det bli ordning och reda. Det finns regler. Nu välkomnades vi till vuxenvärlden.
För egen del så fick jag ett helt fantastiskt yrkesliv, där det fanns öppenhet för fria tankar och nya idéer, där kreativiteten var en viktig del i uppgifter som skulle göras. Men självklart fanns också regler som skulle följas och ett trist budgetarbete i vissa fall. Allt måste vara lönsamt och ge resultat. Så är det i vuxenvärlden.
De bitar jag inte klarade av såg jag till att skaffa mig kunskaper igenom skolor, kurser och genom att lyssna på kunniga kollegor.
Nu är jag pensionär sedan många år tillbaka och har fått tillbaka min kreativa förmåga och har bland annat börjat måla och teckna igen. Märkligt, nästan lika kreativt som jag var innan vuxenvärlden. Men en stol är en stol, en kudde är en kudde och jag är inte Stålmannen längre ( bara i mina knän). De som hjälper mig att hålla igång hjärnkontoret är mina barnbarn.
Det trevliga är också att jag nu har hittat likasinnade goda vänner att utvecklas med. Jag kan konstatera att mellan 1–7 år var min mest kreativa period och nu ifrån 65 år och framåt så återkom kreativiteten nästan lika starkt. Jag hoppas att alla får den möjligheten att återigen få sin kreativa sida tillbaka. Att vara kreativ behöver inte alltid handla om att teckna eller måla, det gäller lika mycket att hitta nya påhitt och lösningar i det man gör i sitt hem, sin trädgård, fritidsverksamhet, resor, matupplevelser och övrigt i livet. Inspiration kommer när jag får en ny upplevelse som passar min erfarenhet, kanske efter en idé vad andra gjort. Livet skall vara kul att leva. Se svårigheter som möjligheter och utmaningar. Det tänker jag fortsätt med!
​KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, innovativ pensioinär och verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-31: Jag jobbar i en butik. Vilken kan jag nog berätta utan att det blir reklam då det finns bara en musikhandel på Gotland. Butiksdöden pratar man mycket om, speciellt i konkurrens med internet. När man finns i butiken så inser man vilken betydelse den har för musiklivet på ön. Hit kommer föräldrar som vill ge deras barn skall få inspiration och kanske en lite intresseknuff mot musiken. Antingen bara för att köpa ett skrammelinstrument såsom maracas eller ägg, eller så skall barnet få en ukulele eller blockflöjt. Sedan har vi alla kulturskoleelever som behöver både läroböcker och tillbehör.
På somrarna så dyker det in yrkesmusiker som jobbar i orkestrar på kryssningsfartygen. Då är det strängar och trumpinnar som gäller. Det är mycket enklare för dem att hitta till butiken i Visby än att leta efter en musikaffär i Stockholm eller Köpenhamn.
Året runt så kommer folk in och vill ha service på sina instrument. Rengöring, reparationer, intoneringar etc. Det finns en hel del folk som spelar men som aldrig gör det offentligt. Och de har de mest fantastiska instrument i sin ägo. Ibland riktiga klenoder.
Och alla dessa människor som kommer förbi bara för att titta runt eller prata musik. Både min kollega Johan och jag kan ibland hamna i djupa diskussioner om artister, musikstilar och instrument.
Ett av det häftigaste är att när vi pratar musik så raderas åldersgränserna ut ganska snabbt.
Hit kommer musiklärare och kantorer från skolor och pastorat för att få hjälp. Om det hade funnits utrymme så hade man gärna haft en rejäl fikaplats där folk kund slå sig ner en stund och bara vara sociala.
Och så ibland så får man celebert besök och får upptäcka att de ”stora stjärnorna” är helt vanliga människor. Som när Oskar Magnusson och andra från Sven-Ingvars kommer in och handlar både instrument och tillbehör. Eller DiLeva. Det är ganska många som passerar butiken. Och ändå händer det att det kommer in folk boende på Gotland som aldrig varit inne förut fast de har spelat musik i halva sitt liv.
Så butiken är som ett musikaliskt nav och dessutom så är ett av fönstren alltid fullt med affischer. Och som spelande musiker så knyter man även många kontakter med folk som passerar och som ger upphov till kulturutbyten i Sverige. Vi blir en slags kontakthub för musiken.
Det är ingen kassako att ha en musikaffär men den fyller en otroligt viktig funktion i kulturlivet på ön. Folk säljer sina gamla instrument genom oss och byter till nya. Dragspel, elgitarrer, fioler och syntar. Klassiska och stålsträngade gitarrer, banjos, mandoliner och ukuleles. Det är otroligt kul att få hjälpa till med att sprida musik och kultur på det här viset.
Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare.
 Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-24: Kulturen i dagens samhällsstruktur är något som de flesta tycker är mycket viktigt, så viktigt att många säger att utan kultur finns inget samhälle. Kulturbegreppet är i och för sig vitt med många olika uttryck. En del av kulturen reder sig själv ekonomiskt men väldigt stor del av kakan behöver ha stöd från samhällets olika delar för att kunna hålla både kvalitet och bredd.
Min åsikt är att all kultur behövs, alltid. Det är lika viktigt med att det händer något i en bygdegård i Havdhem som i de fina stora konsert- eller teaterhuset i storstäderna.  Det är helt enkelt en viktig del av samhällsmaskineriet. För att detta skall fungerar behövs en kulturell infrastruktur med institutioner och organisationer som kan lägga ut ett nätverk där framförallt en kunskap eller med andra ord ”know how” finns för att på olika sätt skapa en levande kultur i alla delar av vårt avlånga land.
Just nu är inne i en politisk kulturell limbo, där man rätt fort strävar efter att skära ner på de offentliga stöden till kulturens infrastruktur. Jag jobbar i en sådan del av kultursfären. Jag är oerhört tacksam för att jag har fått arbeta med detta i nästan hela mitt yrkesliv. Det är inget nytt att de professionella kulturinstitutionerna är alla ifrågasatta, främst vad gäller varifrån finansieringen skall komma ifrån.
Under mina 40 år i den här branschen har jag upplevt en budgetsänkning ungefär 30 gånger, (och om man skall vara ärlig även budgetförstärkning tre gånger), så det som händer just nu är ingen nyhet.
Det som dock är nytt för denna gång är att man inte bara dra undan finansieringen utan även man vill även ändra sitt sätt att se på vad kulturen har för syfte och mål. Dock tycker man i samma andetag att kultur är viktigt för samhället men man vill helt enkelt inte att kostnaden skall belasta de vi i vanligt fall kallar för ”det allmänna” utan det skall  konsumenterna betala på biljettpriset. Kanske inte fullt ut utan till en mycket större andel.
Risken är då att de bara produceras kultur som fullt ut säljbart kommersiellt eller på gamla säkra kort. Det får även effekt att arrangörerna enbart kan producera till exempel, en konsert, där man vet att det kommer tillräckligt mycket publik som kan betalt fullt ut vad det kostar. Alltså alla kulturaktiviteter kommer att enbart finnas i Stockholm. Malmö och Göteborg är nog för små städer. För att inte tänka på Kulturhuset Kuno i Fårösund.
​KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 20250117: Det börjar dra ihop sig. Allting har sin tid – och mitt yrkesliv går nu mot sitt slut, i och med att jag väljer att gå i pension den sista april. Det känns på många sätt både spännande och hoppfullt. Att från ena dagen jobba heltid och nästa dag vara helt utan yrkesmässiga åtaganden, är förstås ett stort steg. Hade det varit lite enklare att som chef bara ”trappa ner” under ett par år, hade jag kanske gjort det. Men det hade inte känts rätt för verksamheten. När en ny chef skall ta över behöver det nog vara fullt ut – på heltid.
Så nu väntar en ny tillvaro för mig, då barn, barnbarn och eget musicerande ska få ta en större plats. Jag är tacksam för att jag har den möjligheten. Någon gång i början på 1980-talet bestämde jag ju mig för att utbilda mig till musik- och matematiklärare. Jag kan egentligen inte tänka mig något bättre än att få ägna min tid åt ungas lärande och utveckling.
Merparten av åren blev det dock i rollen som rektor/chef. En del har genom åren frågat mig om jag inte saknar eleverna. Jo, ibland har jag nog gjort det, men samtidigt är ju själva idén med ett chefskap inom utbildningssektorn, att hålla ihop och utveckla verksamheten för de ungas bästa.
Det har faktiskt varit en minst lika kreativ sysselsättning – även om jag emellanåt också varit trött på en del administration vars nytta ibland behöver ifrågasättas.
Från slutet av november och fram till jullovet tog jag på mig att vikariera några veckor som lärare i individuell solosång för ett antal elever. Även om jag kanske inte är den ultimata läraren i sång, så blev det en trevlig påminnelse, dels om hur det var att vara musiklärare på högstadiet, dels om det viktiga arbete våra kulturskollärare gör – varje dag och runt om på ön. Jag är tacksam för att våra lokala politiker försökt värna kulturskolan – något som inte alla kommuner gör.
I en alltmer orolig värld behöver vi hjälpa de yngre att hitta fotfästen och gott mående. Det finns många andra organisationer och sammanslutningar som kan svara upp mot olika behov. Men till kulturskolan kommer ett gäng som inte lyckats hittat sina roller på andra ställen. Så oerhört viktigt för den gruppen att de kan få växa hos oss. Många av kulturskolans lärare blir därför en extra trygghet i tillvaron för dem.
Så nu återstår bara ”upploppet” för mig – och planering för att skicka stafettpinnen vidare. Det mesta verkar hålla tidsplanen när det gäller rekryteringen av en ersättare. Sen hoppas jag förstås på en överlämningsperiod för att kulturskolan inte skall tappa fart – för elevernas bästa.

Text Hans-Åke Norrby/ krönikör Publicerad: 2025-01-17

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-10: Frågar du Tom Alandh tror jag han skulle säga att det inte är en känsla han dokumenterar. Men hans sätt att dokumentera skapar känslor hos den som tittar på hans program. Så det finns ett samband, en spänning och en skillnad mellan de fakta han berättar om och de känslor han skapar. Och det är just det som gör hans program så fascinerande.
Är den kulturella upplevelsen helt oberoende av fakta? Spelar det någon roll om jag känner till att det där stycket som nu spelas på trumpet egentligen är skrivet för oboe? Jo, det tror jag att det gör. Man klarar sig bra utan den kunskapen. Men vet man det så ger det relief.
I Fredmans epistel n:o 34 beskrivs i livliga färger en brand i Gamla Stan i Stockholm. Här handlar det om fakta. Känslorna är dina.
Ur en sönderslagen ruta tittar fram en gulbrun katt.
Strax besatt hundarna tjuta, larm och buller, gråt och skratt
Alldeles i början av beskrivningen av katastrofen - för en brand i Gamla Stan på 1700-talet var förstås en katastrof – berättas att ’Tuppen gal en sträv hoboja’. En vettskrämd tupp, vi hör den.
Bellman visste mycket om instrument. Den där tuppens upprörda galande påminde honom om hur det kunde låta om en oboe, särskilt om den som spelade var i början av sin karriär.
Men vad har ’en sträv hoboja’ att göra med en oboe? Några av oss vet att de finaste instrumenten görs i Frankrike. Och på franska heter det hautbois (uttalas åboa om du frågar Systembolaget) och betyder ordagrant ett trä(bois)instrument som låter högt (haut). Så den där tuppen tyckte Bellman lät som en sväng spelad på en hautbois, alltså en hoboja.
Så hur kommer det sig att vi tycker att instrumentet heter oboe?

Det är den tyska varianten av namnet som vi kommit att använda.
Måste man veta allt det där för att tycka att Bellmans beskrivning av branden är spännande? Nej, naturligtvis inte. Men visst ger det relief.
Mello och hela Eurovision Song Contest är ett bra exempel på hur man satsar på känsloaspekten av musiken. Här är det dock vattentrampning för känslan handlar mest bara om ifall låten är häftig eller cool eller vad du nu vill använda för ett ord. Annorlunda är det i Fantomen på Stora Operan och West Side Story där musiken blir en bärare av en specifik känsla. Tony längtar efter sin älskade och det kan ingen tveka om efter att ha hört honom sjunga ’I’ll never stop saying Maria’.
Och så har vi Kontrapunkt i SVT som är den andra extremen. Där är det fakta och enbart fakta som gäller. Upphovsperson, titel – bam bam oavsett om det gäller musik, konst eller litteratur. Och då är det ju litet kul att höra att de där kulturnördarna som tävlar alltid passar på att berömma de musiker som uppträder live. För litet utlopp för känslan måste man ju ändå få.
Kulturen kan vara en fantastisk förmedlare av känslor. Kulturen kan berätta om fakta på ett sätt som väcker starka känslor. Och om all kultur finns massor med fakta för den som tycker sådant är spännande.
George och Ira Gershwin var förresten bröder. Kan ju vara kul att veta.

​Kulturkrönika: Känsla och kunskapText Bertil Thorslund/ krönikör
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-03:
​ Vi står i hallen till det nya året. 2024 rasslade förbi i en faslig fart och allt som är kvar är kvarglömda hopp och ambitioner. Men det är väl, handen på hjärtat, precis det nyårsdagarna handlar om? Att leda in sina uttrasslade livstrådar i fållan igen. Ett varje år lika dumdristigt glatt som ambitiöst fåfängt försök att få ordning på allting. Hinna med allt man inte hunnit med tidigare och strukturera upp inför framtiden. Helt i sin ordning, det är väl det vi har januari till i första hand? Mitt i detta dyker också tankarna kring nyårslöften upp. Eller nu är de väl snarare i full sving. Det var i mellandagarna de började formas. I soffan där mellan jul och nyår kläckte du - och många med dig - idén att det banne mig är dags för ett nyårslöfte. Jag ska lära mig spela piano! Jag ska lära mig spanska. Åka skidor. Gå till gymmet. Ta körkort. Vi tänker alla så här. Jag med.
På senare tid har jag dock börjat fundera annorlunda kring detta. Det enda jag önskar mig är tid.

För det är det enda jag behöver. Det är det enda du behöver också. Vänta – låt mig berätta varför.
Många på Gotland känner mig som den grafiska formgivaren, och marknadsföraren. Andra känner mig nog som gitarristen; han på scen med en gitarr i tid och otid. Det beror så klart på att jag kan spela gitarr. Jag har gjort det sedan jag var nio år, och har blivit rimligt duktig vid det här laget. Ofta får jag höra av folk att de så gärna också skulle vilja kunna spela gitarr. ”Jag har provat men har ingen fallenhet för det” eller ”Jag är totalt omusikalisk!” säger en del. ”Jag kommer inte från en musikfamilj, och har inget gratis” säger en annan. Det här kan komma som en chock: men det var likadant för mig. Jag gav det bara tid.
Jag spelade mig igenom klink på en nylonsträngad skolgitarr. Jag spelade Smoke on the water på en ostämd elgitarr. Jag startade band och skrev jättedåliga låtar. (Verkligen hemskt dåliga, skämskudde-nivå.) Jag spelade och spelade och sakta började jag hitta rätt på greppbrädan. Men inte berodde det på någon nedärvd talang. Jag gav det bara tid.
Vart vill jag komma med det här nu då?
Oavsett om ditt nyårslöfte är att lära dig spela gitarr, börja med yoga, gå en kurs i knyppling eller träna styrkelyft så kommer det krävas tid. Men egentligen inte så mycket mer.
Det är en viktig tanke att hålla i minnet: allt som krävs är faktiskt tid. Det gäller vad du nu kan tänkas vilja lära i livet: astrofysik, lindyhop, akrylmålning eller tilläggsisolering.



KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241227: Vi torkar alla svetten ur pannan och ler i samförstånd mot varandra. På det stora varuhuset på Öster råder julfeber. Överhettade föräldrar och barn med lovfeber letar febrilt efter de sista klapparna. Snart ska julfriden sänka sig, men inte riktigt än. Min dotter, med en läskig pricksäkerhet som bara femåringar har, har redan hittat till leksaksavdelningen. Med ett pekfinger som inte tar några fångar pekar hon intensivt på nallar, dockor och gummibollar. Den! Den! DEN!! ÅHHH, Deeeeen vill jag ha!
Jag stannar upp en stund, andas djupt och försöker samla mig. Från högtalarsystemet hör jag plötsligt en välbekant röst: tydlig diktion och klämkäcka citationstecken i marginalen. Med djup i basen når han högt över skrålet i rummet:
"Kom igen nu! Kom JULIA vi gå! Två och två! Hejja på!"
Och där står jag, mitt i julstressen, men ändå inte. För musiken har tagit mig med till ett annat rum, ett annat liv. Ett psykedeliskt grönt 70-talskök träder fram. Juldukar, knäckformar och lussebullar slåss om utrymmet. Det rusas runt för att fixa det sista. "Skynda, farmor är alltid tidig!" I finrummet (varför det heter FIN-rummet är fortfarande ett mysterium, men så var det) kör Bosse låt efter låt. På vinyl.
Mamma, med blossande kinder, kommer utspringande från köket. "Kom igen – nu kör vi långdans! Det hör julen till!" Och så far vi iväg. Som Fanny och Alexander dansar vi genom hela huset: runt granen, över köksgolvet, in i hallen. "Ritsch Ratsch fillibom bom bom", "Än slank han hit, än slank han dit"... och till sist slank han ner i diket.
(Den där kråkan har nog fått sig ett par klunkar av julsnapsen, tänker jag nu.)
Kroppen fylls av värme. Tänk vad lätt det är! Musikens vingar bär mig, tillbaka till ett ögonblick jag nästan glömt. Jag är fem år igen. Det är jul, det är kaos, det är kärlek.
Musik har en förmåga som få andra saker i livet – att sudda ut tiden. Har du tänkt på det? Ett ljud, en låt, och BOM! Du är där. Första kärlekens parfym, låten ni lyssnade på, känslan av att nästan vara kär igen.
När julens musik fyller radio och tv för den med sig så mycket mer än toner och texter. Hej Tomtegubbar. Happy New Year. Det strålar en stjärna i tusen juleljus. Jag fyller min nutid med dåtid och förgyller stunden, lägger till nya lager av mening och minnen.
Och det är här min uppmaning till dig kommer: Gör en lista. Kalla den "min minneslista". Fyll den med låtar som bär dig. Sådana som tar dig tillbaka till det du vill minnas – kärleken, hoppet, drivet, upproren. Och lägg till nya!
Jul och nyår är här och med den en ny början. Gå på konsert, lyssna på kyrkomusiken, boka in sommarens festivaler. Eller sjung hemma, dansa långdans mellan köksbord och hall, precis som vi gjorde. För musiken ger oss mer än bara toner. Den är en tidsmaskin, en bro mellan generationer och en påminnelse om vad som är viktigt.
Så när min dotters rop skär genom mina tankar – "MAMMA!!! KOM NU!!!" – ler jag. Det är kaos, det är kärlek. Och det här, tänker jag, är också ett ögonblick jag en dag kommer att minnas.

KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Låt oss skapa en kulturskyddsförening​
Text Björn Ahlsén/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 041213: När man engagerar sig i något som känns viktigt, inte bara för en själv utan för något "större", upptäcker man (iaf jag) ofta nya perspektiv. Nya tankar uppstår när man samtalar och bryter åsikter med andra, medhållare såväl som meningsmotståndare. Som t.ex. när det gäller mina återkommande svador om lokaltidningarnas usla kulturbevakning. Där har jag mången gång känt uppgivenhet. "Ingenting blir bättre av att jag tycker och tycker i insändare eller på sociala medier. Ingenting blir bättre, den som kritiken riktar sig till ser inte, vill inte se."
Men lika ofta kommer – tackålov – hopp och tankar om möjligheter till förändring, förbättring. Som idag, när jag läste igenom texten och alla kommentarer till min senaste klagovisa – en insändare som menade att lokaltidningarnas ointresse för kulturbevakning men stora fäbless för sportdito kan ses som ett demokratiproblem. Vilket t.o.m. ett av regionråden (s) höll med om.
Vad kan orsakerna vara till att politiken diskuterar att samtidigt låta bygga inte mindre än tre idrottsanläggningar medan man låter ett konstmuseum vara stängt i fem år och medan Visby sedan länge saknar en ändamålsenliga konsert- och teaterlokaler?

Varför når jag/vi inte fram och får det minsta gehör för vår kritik när idrotten får det?
Kan det bero på att idrotten är väldigt organiserad medan kultursektorn inte är det? Så en gammal tanke kom till liv: varför kan vi inte organisera kulturen bättre?
I Norrköping bildade ett stort antal kulturaktörer en Kulturskyddsförening när stadens makthavare hotade med neddragningar, bland annat genom att kalla stadens symfoniorkester för "en bortskämd kulturelit". Men ska det verkligen behövas ett akut hot för att vi ska gå samman?! Kan vi inte göra det för att vi vill och behöver samarbeta mera? Bland annat med opinionsbildning.
Så nu gör jag ett upprop:
Låt oss som inser kulturens betydelse i samhället bilda Gotlands Kulturskyddsförening!
En organisation där alla olika kulturaktörer är välkomna; starka länsinstitutioner och professionella frilansare såväl som ideella kulturföreningar och kulturengagerade "tyckare" som tycker levande konst och kultur är viktigt.
Den här krönikan får bli startskottet. En test för att se om det finns fler som tänker som jag. Jag kommer sedan att skicka ut den till en massa ”kulturfolk” och att dela krönikan i sociala medier med en uppmaning till alla meningsfränder att kommentera och skriva sin åsikt. Finns intresse från många så går vi samman och bildar den ideella föreningen Gotlands Kulturskyddsförening!
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

https://www.horisontmagasin.se/2024/12/13/kulturkronika-lat-oss-skapa-en-kulturskyddsforening/?utm_campaign=cmp_3239933&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email

Kulturkrönika: Utställningar ska beröra och utmana
Text Bosse Bjällstrand/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241206: 
​Vi är många konstnärer på Gotland. Alla vill visa vad vi kan och få kritik och synpunkter på det som görs.  
Men då måste vi också synas på platser där många kan se och nå oss. Tyvärr är inte antalet Gallerier på ön speciellt stort och de som finns är ofta bokade lång tid framöver. Jag är engagerad i Kulturförening Roxy på ön, en förening som funnits i fyra decennier och har alltid varit att räkna med när det gäller kulturella drömmar vare sig det gäller musik, dans, teater eller poesi. Men inte konst! Jag lämnade in en idé till styrelsen, varför inte bilda en verksamhetsgrupp Roxy Konst? Förslaget mottogs mycket positivt och fick till och med lite ekonomiskt stöd till utrustning och marknadsföring.   Nu har Kulturföreningen Roxy en konstgrupp! Konst ska engagera, beröra och utmana åskådarna. Vi har nu ett gott samarbete med ett stort antal konstnärer på ön, vår utställningsprofil skall främst vara måleri, foto, graffiti, men även konsthantverk.  
Bland de konstnärer som är med i Roxy Konsts aktiviteter så finns autodidakta, vilket jag själv är och de konstnärer med flera års utbildning från Konstfack till Akademin. Som autodidakt, självlärd kan man gått olika kurser, haft konstnärliga arbeten men inte gått på konsthögskola. Alla är lika välkomna.  
Verksamhetsgruppen har nu tre verksamheter, PopUp-Galleri, Art Walk och Facebook-gruppen Roxy Konst.

PopUp Galleriet är en central del i verksamheten, idén är att få ut konsten till en större allmänhet genom att galleriet syns mer i offentliga miljöer. Under 2024 så har vi haft en positiv utveckling med PopUp i Visby Centrum, Visby Bibliotek, Warfsholms Pensionat,  Möbelvaruhuset Svenska Hem och Konditori Siesta . Ett stort antal konstnärer har varit engagerade och har haft intressanta och utvecklande samtal med galleribesökarna. Och under 2024 utökade samarbetet med flera verksamheter som finns på den offentliga marknaden, bland annat med Konstmuseet i Visby.  
I juli kommer vi anordna som vanligt Gotlands största konstutställning utomhus, Art Walk 2025.  
Utställningen kommer vara I Visby Almedalen, här kan nu många konstnärer få visa sin konst. Vi räknar med att det blir ett stort antal konstnärer som kommer att finnas på plats en hel dag. Mer information om datum och tider kommer meddelas på FB  Roxy Konst,  i nättidningen Horisont och på affischtavlan Roxy Kulturfönster.  
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.  
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.  


https://www.horisontmagasin.se/2024/12/06/kulturkronika-utstallningar-ska-berora-och-utmana/

ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241129: 
​Äntligen står nu på toppen av berget Tjamstan med barndomens slalombacke, skådandes ut över en mängd sjöar och vattendrag med blånande berg i horisonten.  Den 4-hjulsdrivna Skodan hade envist fört oss upp till denna hisnande utsiktsnostalgi. Sist vi var här tillsammans, firade vi 50-årsminnet av vår realexamen…
Av de då drygt 25 realister, finns nu bara 19 kvar! Å järngänget, vi fyra alltså, åter som förhoppningsfulla 80-åringar, fyllda av goda men något bleka ”hågkomster å minnen från 15, vid stenar där barn vi lekt...”
Intensivt pratandes i mun på varandra, om spännande, och antagligen livsfarliga klättringar i mörker uppför den gamla ättestupan, Enligt sägnen användes ättestupan för orkeslösa som inte längre var produktiva på raiden när man flyttade renarna. Högst upp, står träskulpturen av lappgubben Nila kvar, iklädd kolt med lappmössa på skulten!   Lapplands denna enda, i Wikipedias förteckning av Sveriges förmodade ättestupor, är uppkallad efter honom…
Men varför dessa irrfärder i minnets labyrinter?  När Äldsten i kvartetten skulle fylla 80, hade vi tänkt att överraska T, som flytt Västerbotten och Grisbacka för hustruns barndomshem utanför Falun. Säkerhetskoll med sagda hustru blev tyvärr negativ - ”Välkomna, men då får ni köra till Milano, där vi firar honom 5:e oktober! Men ni kan väl avvakta tills vi är hemma i Dalarna igen så kan jubilaren T. Ta Tåget till Ume så far ni tillsammans till Malå istället!”
En helt realistisk idé, och som försenad present så god som någon annan! Mötet hjärtligt och helt odramatiskt; Pensionerade som vi var, sociologen, bibliotekarien, och maskiningenjören samt pedagogen!
Annons
Men i mötet – i sinne och beteende fortfarande naiva och oskuldsfulla 15-åringar! Fast våra tidigare barndomshem var rivna, fanns miljöer och bilder kvar, möjliga att jämföra med minnen och upplevelser: Där trapphuset Du hånglade med den vackra 13-åriga Josefin, du trodde Du pinka på dig, men det var ju något annat som gick!  Där spelade vi hartsfiol å sprang undan gubben Verner som aldrig fick tag i oss…
På fotbollsplan gjorde Du mål direkt på hörna, som Nacka Skoglund! Därute på träsket körde Leif hemsnickrade racern, tappade utombordsmotorn å fick simma iland! Ibland ”lånade”, eller knyckte vi farsans bil (egen dubblettnyckel) för att besöka fina flickorna i Kriberg, 27 km bort! Å äventyren bara fortsatte…
Då och där reflekterade vi inte en sekund över vilka diagnoser med bokstäver vi skulle haft om vi vore tonåringar idag! Veckans Kulturtips:

— — --
KRÖNIKÖR | Peranders Sandström, kulturinnovatör.  
 




https://www.horisontmagasin.se/2024/11/29/kronika-vid-stenar-dar-barn-jag-lekt/

ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241122: Idag har jag på mig en tröja med trycket ”Kultureliten nkpg”. Den gjordes som ett svar på att ett kommunalråd i kallade folk i Norrköpings symfoniorkester för bortskämd kulturelit när de protesterade. Det som kommunalrådet kanske inte reflekterade över var att även hon var betald av skattemedel eller genom ”bidrag” och jag vet inte, men jag inbillar mig att hon inte tänkte skära i sin lön. Och i så fall tillhör hon ju en bortskämd ”politikerelit”. Tror inte politiker själva tänker i de banorna. Riksdagen höjde väl nyss sina löner. Ja man kan fundera mycket på det där. Vad som är päron och vad som är äpplen, eller kanske rent av skiftnycklar. Själv har jag som 72-åring trappat ner och jobbar sedan september inte mer på studieförbund. Jag hade hand om replokalsverksamheten (som verkligen fått ta stryk). Känns rätt bra att inte ha hand om det mer även om jag nyttjar lokalerna som del i Lazy Afternoon. Men jag är fortfarande kvar hos Johan i musikhandeln. Något behöver man sysselsätta sig med. Och sluta spela och skriva musik går ju bara inte att sluta med. Det är ju mycket mer än en hobby men jag skulle inte kalla mig yrkesmusiker. Kanske ett sätt att förhålla sig till livet. När detta går i tryck så har jag dessutom äntligen fått vara med om att släppa en jullåt. Lite avbockningsvarning på den.
En fundering som jag har efter att ha skannat igenom Facebookgruppen ”Musiker söker musiker” och en del liknande grupper, är att förvånansvärt många efterlyser musiker i samma ålder som de själva och dessutom verkar rädslan vara stor hos en del ”gubband” att ta in kvinnor. Jag tänker att de genom detta skygglappstänkande förmodligen missar en hel del bra musiker. Kanske till och med den ”rätta”. Dels så är åldersskillnader nästan bara av godo (Om du inte skall bilda ett ”pojkband” och göra karriär). Det ger en större dynamik i bandet. Och om man dessutom vågar släppa in den andra halvan av befolkningen så har man ytterligare vinster att göra. Definitivt! Och så till något riktigt roligt. Det verkar som Gotland och Visby i synnerhet har fått fler scener för livemusik. Även på ”icke säsong”. Det har verkligen saknats och därför är det ju kul att se att det funkar bättre nu. Speciellt mellanscener för 40 till 250 besökare har saknats. Detta är ju något som inte skett över en natt utan det har sakta kommit till nya lokaler. Allt gott och må bra

KRÖNIKÖR | Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare.  KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna. 
​

ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241115: Jag har en vision av en kulturpolitik. Kanske rättare sagt att jag har ett hopp om att man i våra politiska system och partier skall förstå att vi behöver en sådan.  En kulturpolitik som är visionär är något som jag uppfattar att ingen av dagens partier har.
Det kan vara att man har kulturpolitiska mål men det är något helt annat än en politisk vision. En vision är ju som att kunna titta mot cirrusmoln i skyn, solen kan skina igenom men man kan fortfarande se molnet, man kan inte se vart det börjar eller slutar och den kan ses som något större än bara bort till horisonten.  Att sätta upp mål är något helt annat. Mål bör vara SMARTA (Specifika, Mätbara, Aktuella. Relevanta, Tidsbegränsade och Accepterade). Men man kan i mina ögon inte sätta upp mål utan en livsviktig vision.  En vision visar vägen men målen gör politiken konkret.
Varför behövs då denna vision i partipolitiken? För mig handlar det om flera olika anledningar. Med en gemensam vision skulle det finnas förutsättningar till en långsiktig utveckling av området. Ett exempel kan vara vad ett samhälle behöver ha för institutioner och organisationer?  Dessa kan ta generationer att bygga upp och timmar att riva ned.  Lösningen är kanske att man kunde kopiera försvarets utarbetade system med en försvarsberedning och sedan ett målbeslut var femte år (kanske man bör ha en tioårs horisont när det gäller kulturen).
I detta beslut fastställer man målen för organisation, förväntningar av utfall samt givetvis budgetramar.  Alltså grundbeslutet är något som inte förändras vid varje ny valperiod utan är något som skall vara som riktmärken i andra frågor som påverkas av detta kulturbeslut, till exempel hur utbildningssystemet inom kulturen behöver vara organiserat för att hela maskineriet skall fungera.  Som det är idag förändras förutsättningarna varje år och det gör att den praktiska effekten blir en kontinuerlig, så kallad gigg-ekonomi, där allt handlar om relativt kortlivade projekt där allt hela tiden strävar efter att leva upp till de SMARTA målen.
Behovet av olika former av kultur är något som i mina ögon är livsavgörande för samhället. Utan ett levande kulturliv, som av olika skäl och grad måste ha ekonomisk stöttning, kommer samhället som det ser ut idag inte överleva. För att visa hur viktigt detta är så säger jag som Winston Churchill en gång sa när han kritiserades för att regeringen satsade pengar och resurser på kulturlivet i Storbritannien mitt under brinnande krig. Churchill lär ha svarat ”om vi inte har någon kultur, vad ska vi då kriga för?


KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

​https://www.horisontmagasin.se/2024/11/15/kulturkronika-kulturvisionen-finns-den/?utm_campaign=cmp_3227882&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email

Kultur & nöje
Roxys Kulturkrönika: Att göra tillvaron uthärdlig​
Text Hans-Åke Norrby/ krönikör 
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241108: I en alltmer orolig värld är det inte konstigt att vi famlar efter lösningar. Mitt fokus har genom hela mitt arbetsliv varit på det uppväxande släktet. Det verkar dock som att alla andra vet så mycket. Jag kan ofta imponeras. Dagligen hör jag självsäkra uttalanden om hur det ena eller andra ligger till. Och eftersom journalister med utbildning i att ställa de kritiska frågorna, inte alltid ställer de kritiska frågorna, så kan jag ibland tro att det är JAG som missförstått vad som bör vara i fokus.
Kanske är det så. Kanske är det viktigare att berätta om gängskjutningar, än att diskutera hur vi skapar bättre uppväxtvillkor för de yngre? Kanske är TV-debatter fyllda av politiska ”one-liners”, viktigare än att förklara sammanhang och ideologier? Men jag tror inte att det behöver vara så.
Jag tänker ibland på ryssarna. Även om en del inte stöder kriget, så är det bättre för dem att tiga och låtsas som att det där med politik inte berör dem. Att det är något som andra sysslar med. Att i känsliga lägen göra små undanglidande manövrar kan för dem vara en fråga om liv eller död.
Samtidigt är vi många här hemma som nog genomskådar slagord och förenklad retorik, men får det några konsekvenser? Hur förändrar jag mitt beteende i olika sammanhang, utifrån att jag vet – eller tror mig veta hur allt ligger till. För klimatets skull borde jag ju köra bil mindre och välja mer ”hållbara” plagg att hänga i garderoben. Ja, det finns riktigt mycket som jag skulle kunna göra bättre. Men kanske är det i grunden bara samma ”huvudet i sanden”-beteenden vi alla sysslar med?
Min oro är ju egentligen för de kommande generationerna. Hur kan vi ALLA som varit med några decennier, bättre agera förebilder för nya generationer? Det räcker inte med bra likabehandlingsplaner på skolor, eller med mer reaktiva åtgärder när något inte fungerar. Det räcker inte ens med ”vassare” lärarutbildningar, ett antal extra miljoner för speciallärare, eller bättre samarbetsmöjligheter mellan myndigheter.
Det är ändå bottenlöst otillräckligt. Jag vet att de flesta inom skola och socialtjänst gör fantastiska insatser. Visst kan det ibland bli tungan på vågen när något nytt beslut fattas, men det avgörande är ju att hela samhället litar på – och backar upp – verksamheterna. Vi behöver ju alla försöka möta varandra med respekt och engagemang. Hur vi pratar med varandra, hjälper varandra och hur vi helt enkelt gör tillvaron mer uthärdlig och angenäm för varandra, är den absolut viktigaste framtidsfrågan. Tror jag.
Veckans Kulturtips:
Snöröj RX1
En hyllningskonsert till Roxette och Marie Fredriksson
​Live på Joda i Visby 16 November insläpp 19.00

​KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.





https://www.horisontmagasin.se/2024/11/08/kulturkronika-att-gora-tillvaron-uthardlig-for-varandra/?utm_campaign=cmp_3224853&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email

ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241025: Jag kom nyss från Gotlands företagardag där fokus var att hjälpa gotländska företag framåt och uppåt. Avslutande talare för dagen var artisten – och företagaren – Petter. Bärande genom hela anförandet var förmågan att sammanfläta företagarvärlden och kulturvärden. Petter menade att det inte behöver vara så komplicerat – han gör obesvärat allting på en gång. Och jag tror han är något på spåren.
Tidigare i veckan kom Myndigheten för kulturanalys rapport “Privat kulturfinansiering” som de tagit fram på uppdrag av Regeringen. Kulturminister Parisa Liljestrand har slagits hårt för att öka näringslivets kulturfinansiering för att i sin tur kunna sänka den statliga. Rapporten visar tyvärr att näringslivets kulturfinansiering snarare har minskat än ökat.
Vad beror det här på då?
Ett par timmar tidigare på samma scen pratade Länsförsäkringar Gotlands chef Henrik Stangel om vikten av att ta samhällets fysiska och psykiska välmående på allvar. Det fysiska stödjer LF Gotland genom att sponsra idrottslag. Gott så! Angående det psykiska var han mer svävande om hur LF kunde engagera sig – annat än att han pratade om att det var av yttersta vikt att vi tar frågan på allvar.
Hallå kultursponsring!, tänkte jag. Det finns kilometervis av undersökningar som påvisar kulturella aktiviteters positiva effekt på psykisk hälsa. Om du motionerar får du en bättre fysisk hälsa, om du är kulturellt aktiv får du en bättre psykisk hälsa. Jo, det är så enkelt!
Men jag vet också att frågan om kultursponsring ofta blir infekterad. Rädslan för att sponsorpengarna kommer med ett påverkanskrav är alltid närvarande. Men egentligen behöver det inte vara så komplicerat.
Här kan vi lära oss av våra vänner inom sporten. Det finns många duktiga sponsoransvariga i våra gotländska lag: Endre IF, FC Gute, Visby Ladies och Visby Roma för att nämna några. De gör alla ett jättebra jobb i den här frågan. Och de sponsrande företagarna förstår dem, precis som Henrik Stangel pratade om ovan: LF sponsrar sport och idrott för att främja fysiskt välmående. Fantastiskt! Och helt underförstått är att LF, Ica Maxi, Svenska spel med flera inte har några som helst motkrav. De tänker varken påverka laguttagningar, spelidéer eller ens hur pengarna spenderas.
Hur lyckas vi med något liknande för kulturen?
Kulturspons på den här nivån måste få handla om samhällsnyttan och hälsan. Precis som idrottsspons checkar av mot Henrik Stangels fokus på fysiskt välmående hos de aktiva ska kulturspons checka av mot psykiskt välmående hos de aktiva. Det kan förhoppningsvis också, precis som med idrottssponsen, inspirera andra att bli kulturellt aktiva. I förlängningen drar både sport- och kulturevenemang publik som påverkas och mår bra, men det är att betrakta som en trevlig bonus på sponsorinvesteringen. Huvudsyftet måste vara de aktiva – inte vad de presterar!
Dags för oss alla att lyfta blicken, det behöver inte vara så komplicerat. Tack för insikten Petter!


VECKANS KULTURTIPS:
MUSIK & POESI FESTIVALEN 2024 Amanda Ooms, Jan Hammarlund, Nike, Annika Lynton, Maria Blom, Annika Fehling, Christer Jonsson Tolv, Kickan Holmberg och Jakob Norin
Plats & tid: Visby Börs 9 november kl. 18.00
Biljetter: www.kfroxy.se
— — --
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Kulturkrönikan av Maria Larsson

ROXYS KULTURKRÖNIKA 11 OKTOBER 2024: Det är äntligen höst och såväl stora som små känslor blir tydliga i den krispigt höga luften. Teatersäsongen har tagit sin början och på Gotlands landsbygd inleddes den dramatiskt.
Redan har Isaac Newton försökt inviga Gud i hur det är att vara människa. Göteborgs Dramatiska teater har tolkat Stig Dagermans ”Tusen år hos Gud” på Sliteteatern. Det var dramatiskt såväl på scen som utanför. Detta kan få illustrera hur hängivna och professionella såväl aktörer som arrangörer är.
Föreställningen var tankeväckande och gripande. När publiken efter föreställningen avnjöt teatersupé på Slite badhotell fortsatte dramat bakom kulisserna. I ilfart fick en av skådespelarna föras till Lasarettet och akut opereras för brusten blindtarm. Dramat avlöpte väl. Vi beundrar göteborgarna och är tacksamma för att arrangörer med ideella krafter hanterar varje situation.
Två riktigt bra Riksteaterföreställningar arrangeras under hösten på Gotlands landsbygd.
”Hockeymorsa hockeyfarsa” ges på Hemsegården i oktober. Tidiga morgnar i en kall ishall – kanske inte de bästa förutsättningarna för en spirande romans, men det är just här denna romantiska komedi utspelar sig. Passion och våld kolliderar i en gripande föreställning om kärlek – till varandra och till vår älskade sport; ishockeyn. Det ska bli särskilt roligt att få se gotländska Stina Nordberg på hemmaplan som hockeymorsan Frida.
Den andra Riksteaterproduktionen som vi har möjlighet att arrangera på Gotland i höst, är ”Goldbergvariationerna” med Kompani Giraff. Den visas både i Klintehamn och i Slite.
Kompani Giraff ger en magi- och cirkusföreställning för hela familjen. Titeln Goldbergvariationerna syftar både på cembaloverket av Johann Sebastian Bach, en väv av vemod och glädje och älskad i decennier. Den syftar också på den amerikanske serietecknaren Rube Goldberg – känd för sina teckningar av komplext, kaotiska, extremt onödigt omständliga manicker.
Kompani Giraffs tre konstnärliga ledare skapar unika föreställningar med visuell elegans, mjuk magi och finurlig koreografi.
Det blev bara två Riksteaterproduktioner i höst. Lokaler för scenkonst på Gotlands landsbygd som exempelvis Sliteteatern och Hemsegården skulle med mycket begränsade ekonomiska insatser kunna bli avsevärt bättre. Då skulle den gotländska publiken få tillgång till flera och större Riksteaterproduktioner och utbudet av scenkonst bli mer varierat och kvalitativt nyanserat.
Gotlands Riksteaterföreningar väljer varje år bland Riksteatern stora utbud. Vilka föreställningar vi kan erbjuda den gotländska publiken avgörs av begränsningar som lokaler och ekonomi.
Jag vill avluta med ett höst-krispigt citat av Joyce Carol Oats: ”Konst ska inte trösta, till tröst har vi massunderhållning och varandra. Konst ska provocera, störa, väcka känslor.”
Låt dig beröras. Gå på teatern.


VECKANS KULTURTIPS:
MAGISK HÖSTKONSERT, ”Den blå timmen”
Clarion Hotells Vinterträdgård
Lördagen 12 oktober kl. 16.00.
Biljetter: www.kfroxy/pagang
— — --
KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Riksteatern Gotland
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Wohoo! Premiär för Roxys kulturkrönika på Horisont magasins sajt.
Håll till godo!





Kulturkrönika: Om musikens makt
Text Björn Ahlsén Publicerad 
ROXYS KULTURKRÖNIKA 4 OKTOBER 2024: Jag skriver dessa rader just hemkommen från en musikkväll i Västergarns kyrka. Jag har suttit på hemväg i bilen med gråt i halsen och en lätt dimma bakom ögonen. Och häromkvällen blev jag lika starkt berörd, men på ett annat sätt efter en konsert i den egna bygdegården i Dalhem.
Musik kan göra sånt med oss. Om vi kan och vågar öppna oss men också när vi av någon anledning är sårbara. För att vi har det jobbigt, är ledsna eller lite vilsna. När livet bråkar. Det är iallafall min erfarenhet.
En gång för många är sedan lyssnade jag på Mozarts Requiem. Jag är inte mycket för sakral musik och jag minns att jag satt och retade mig på alla Kyrie Eleison-repriser. Ord som sa sekulariserade mig absolut ingenting. Men så efter några satser kände jag att det liksom snörde ihop sig inuti och något vått rann från mina ögon. Jag grät. Men förstod absolut inte varför?
Jag insåg senare att jag reagerade så för att jag var skör och utan ”försvar”. Jag hade några månader tidigare fått diagnosen utmattningsdepression. ”Gått in i väggen” som vi säger. Jag fattade inte heller då vad som hände med mig, men hände gjorde det. Inuti. Någonting i musiken slog an en sträng. Ikväll när jag upplevde en liknande känsla var jag  långt ifrån nån vägg. Jag mådde mentalt bra. Ändå brast nånting i mig. Och det kändes både som glädjetårar och som en sorg. Sorgen vet jag fortfarande inte vari den bestod? Förunderligt. Men glädjen bestod i att musikerna var så inihelsike bra. Världsklass. I Västergarn på Gotland en regnig höstkväll.
Den rena glädjelyckan häromkvällen bottnade också i skitfina musiker, men också i att jag blev positivt överraskad. Jag har hört dem många gånger, men denna gång spelade de som jag aldrig dem spela tidigare.
Som kontrast till detta hade jag, samma dag som musiken i Västergarn, haft ett meningsutbyte med en person som ifrågasatte varför vi skulle ha musik till en konferens. Ett ”kulturinslag” som det brukar heta. ”Vad har vi för nytta av det?” var frågan jag fick. Helt ok att någon har andra preferenser än jag och tycker så. Men jag blev ledsen och det var nog därifrån sorgen senare samma kväll emanerade…
Allt behöver inte begripas. Men att musiken har stor makt över oss människor är uppenbart. Om det är nyttigt eller inte behöver vi diskutera.
I Västergarn var det eminenta folkmusikerna Julia Westberg och Ingrid Rodebjer. Och i Dalhem var det Gotlandsmusiken. Helgotländskt. Det finns så otroligt mycket bra musik på den här ön, och så otroligt många väldigt bra musiker. Synd att vi sällan får läsa om det i lokaltidningen, men det får bli en annan krönika.


VECKANS KULTURTIPS: 
Slapstick, stråkar & stumfilm!
En konsert och bioupplevelse med Gotland Jazztrio och en stråkkvartett från Camerala Nordica.
5 oktober kl. 14.00 Bio Rondo Klintehamn
6 oktober kl. 14.00 Slite Bio
FRI ENTRÉ
— — --
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

---

Kulturkrönikan v 40

Kulturkrönikan vecka 39

Kulturkrönikan vecka 38

Kulturkrönikan Vecka 37

Kulturkrönikan v 36.

Kulturkrönikan vecka 35

Kulturkrönikan vecka 34