Kulturkrönika: Utställningar ska beröra och utmana
Text Bosse Bjällstrand/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241206: Vi är många konstnärer på Gotland. Alla vill visa vad vi kan och få kritik och synpunkter på det som görs.
Men då måste vi också synas på platser där många kan se och nå oss. Tyvärr är inte antalet Gallerier på ön speciellt stort och de som finns är ofta bokade lång tid framöver. Jag är engagerad i Kulturförening Roxy på ön, en förening som funnits i fyra decennier och har alltid varit att räkna med när det gäller kulturella drömmar vare sig det gäller musik, dans, teater eller poesi. Men inte konst! Jag lämnade in en idé till styrelsen, varför inte bilda en verksamhetsgrupp Roxy Konst? Förslaget mottogs mycket positivt och fick till och med lite ekonomiskt stöd till utrustning och marknadsföring. Nu har Kulturföreningen Roxy en konstgrupp! Konst ska engagera, beröra och utmana åskådarna. Vi har nu ett gott samarbete med ett stort antal konstnärer på ön, vår utställningsprofil skall främst vara måleri, foto, graffiti, men även konsthantverk.
Bland de konstnärer som är med i Roxy Konsts aktiviteter så finns autodidakta, vilket jag själv är och de konstnärer med flera års utbildning från Konstfack till Akademin. Som autodidakt, självlärd kan man gått olika kurser, haft konstnärliga arbeten men inte gått på konsthögskola. Alla är lika välkomna.
Verksamhetsgruppen har nu tre verksamheter, PopUp-Galleri, Art Walk och Facebook-gruppen Roxy Konst.
PopUp Galleriet är en central del i verksamheten, idén är att få ut konsten till en större allmänhet genom att galleriet syns mer i offentliga miljöer. Under 2024 så har vi haft en positiv utveckling med PopUp i Visby Centrum, Visby Bibliotek, Warfsholms Pensionat, Möbelvaruhuset Svenska Hem och Konditori Siesta . Ett stort antal konstnärer har varit engagerade och har haft intressanta och utvecklande samtal med galleribesökarna. Och under 2024 utökade samarbetet med flera verksamheter som finns på den offentliga marknaden, bland annat med Konstmuseet i Visby.
I juli kommer vi anordna som vanligt Gotlands största konstutställning utomhus, Art Walk 2025.
Utställningen kommer vara I Visby Almedalen, här kan nu många konstnärer få visa sin konst. Vi räknar med att det blir ett stort antal konstnärer som kommer att finnas på plats en hel dag. Mer information om datum och tider kommer meddelas på FB Roxy Konst, i nättidningen Horisont och på affischtavlan Roxy Kulturfönster.
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/12/06/kulturkronika-utstallningar-ska-berora-och-utmana/
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241129: Äntligen står nu på toppen av berget Tjamstan med barndomens slalombacke, skådandes ut över en mängd sjöar och vattendrag med blånande berg i horisonten. Den 4-hjulsdrivna Skodan hade envist fört oss upp till denna hisnande utsiktsnostalgi. Sist vi var här tillsammans, firade vi 50-årsminnet av vår realexamen…
Av de då drygt 25 realister, finns nu bara 19 kvar! Å järngänget, vi fyra alltså, åter som förhoppningsfulla 80-åringar, fyllda av goda men något bleka ”hågkomster å minnen från 15, vid stenar där barn vi lekt...”
Intensivt pratandes i mun på varandra, om spännande, och antagligen livsfarliga klättringar i mörker uppför den gamla ättestupan, Enligt sägnen användes ättestupan för orkeslösa som inte längre var produktiva på raiden när man flyttade renarna. Högst upp, står träskulpturen av lappgubben Nila kvar, iklädd kolt med lappmössa på skulten! Lapplands denna enda, i Wikipedias förteckning av Sveriges förmodade ättestupor, är uppkallad efter honom…
Men varför dessa irrfärder i minnets labyrinter? När Äldsten i kvartetten skulle fylla 80, hade vi tänkt att överraska T, som flytt Västerbotten och Grisbacka för hustruns barndomshem utanför Falun. Säkerhetskoll med sagda hustru blev tyvärr negativ - ”Välkomna, men då får ni köra till Milano, där vi firar honom 5:e oktober! Men ni kan väl avvakta tills vi är hemma i Dalarna igen så kan jubilaren T. Ta Tåget till Ume så far ni tillsammans till Malå istället!”
En helt realistisk idé, och som försenad present så god som någon annan! Mötet hjärtligt och helt odramatiskt; Pensionerade som vi var, sociologen, bibliotekarien, och maskiningenjören samt pedagogen!
Annons
Men i mötet – i sinne och beteende fortfarande naiva och oskuldsfulla 15-åringar! Fast våra tidigare barndomshem var rivna, fanns miljöer och bilder kvar, möjliga att jämföra med minnen och upplevelser: Där trapphuset Du hånglade med den vackra 13-åriga Josefin, du trodde Du pinka på dig, men det var ju något annat som gick! Där spelade vi hartsfiol å sprang undan gubben Verner som aldrig fick tag i oss…
På fotbollsplan gjorde Du mål direkt på hörna, som Nacka Skoglund! Därute på träsket körde Leif hemsnickrade racern, tappade utombordsmotorn å fick simma iland! Ibland ”lånade”, eller knyckte vi farsans bil (egen dubblettnyckel) för att besöka fina flickorna i Kriberg, 27 km bort! Å äventyren bara fortsatte…
Då och där reflekterade vi inte en sekund över vilka diagnoser med bokstäver vi skulle haft om vi vore tonåringar idag! Veckans Kulturtips:
— — --
KRÖNIKÖR | Peranders Sandström, kulturinnovatör.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/29/kronika-vid-stenar-dar-barn-jag-lekt/
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241122: Idag har jag på mig en tröja med trycket ”Kultureliten nkpg”. Den gjordes som ett svar på att ett kommunalråd i kallade folk i Norrköpings symfoniorkester för bortskämd kulturelit när de protesterade. Det som kommunalrådet kanske inte reflekterade över var att även hon var betald av skattemedel eller genom ”bidrag” och jag vet inte, men jag inbillar mig att hon inte tänkte skära i sin lön. Och i så fall tillhör hon ju en bortskämd ”politikerelit”. Tror inte politiker själva tänker i de banorna. Riksdagen höjde väl nyss sina löner. Ja man kan fundera mycket på det där. Vad som är päron och vad som är äpplen, eller kanske rent av skiftnycklar. Själv har jag som 72-åring trappat ner och jobbar sedan september inte mer på studieförbund. Jag hade hand om replokalsverksamheten (som verkligen fått ta stryk). Känns rätt bra att inte ha hand om det mer även om jag nyttjar lokalerna som del i Lazy Afternoon. Men jag är fortfarande kvar hos Johan i musikhandeln. Något behöver man sysselsätta sig med. Och sluta spela och skriva musik går ju bara inte att sluta med. Det är ju mycket mer än en hobby men jag skulle inte kalla mig yrkesmusiker. Kanske ett sätt att förhålla sig till livet. När detta går i tryck så har jag dessutom äntligen fått vara med om att släppa en jullåt. Lite avbockningsvarning på den.
AnnonsEn fundering som jag har efter att ha skannat igenom Facebookgruppen ”Musiker söker musiker” och en del liknande grupper, är att förvånansvärt många efterlyser musiker i samma ålder som de själva och dessutom verkar rädslan vara stor hos en del ”gubband” att ta in kvinnor. Jag tänker att de genom detta skygglappstänkande förmodligen missar en hel del bra musiker. Kanske till och med den ”rätta”. Dels så är åldersskillnader nästan bara av godo (Om du inte skall bilda ett ”pojkband” och göra karriär). Det ger en större dynamik i bandet. Och om man dessutom vågar släppa in den andra halvan av befolkningen så har man ytterligare vinster att göra. Definitivt! Och så till något riktigt roligt. Det verkar som Gotland och Visby i synnerhet har fått fler scener för livemusik. Även på ”icke säsong”. Det har verkligen saknats och därför är det ju kul att se att det funkar bättre nu. Speciellt mellanscener för 40 till 250 besökare har saknats. Detta är ju något som inte skett över en natt utan det har sakta kommit till nya lokaler. Allt gott och må bra
KRÖNIKÖR | Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare. KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
AnnonsEn fundering som jag har efter att ha skannat igenom Facebookgruppen ”Musiker söker musiker” och en del liknande grupper, är att förvånansvärt många efterlyser musiker i samma ålder som de själva och dessutom verkar rädslan vara stor hos en del ”gubband” att ta in kvinnor. Jag tänker att de genom detta skygglappstänkande förmodligen missar en hel del bra musiker. Kanske till och med den ”rätta”. Dels så är åldersskillnader nästan bara av godo (Om du inte skall bilda ett ”pojkband” och göra karriär). Det ger en större dynamik i bandet. Och om man dessutom vågar släppa in den andra halvan av befolkningen så har man ytterligare vinster att göra. Definitivt! Och så till något riktigt roligt. Det verkar som Gotland och Visby i synnerhet har fått fler scener för livemusik. Även på ”icke säsong”. Det har verkligen saknats och därför är det ju kul att se att det funkar bättre nu. Speciellt mellanscener för 40 till 250 besökare har saknats. Detta är ju något som inte skett över en natt utan det har sakta kommit till nya lokaler. Allt gott och må bra
KRÖNIKÖR | Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare. KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241115: Jag har en vision av en kulturpolitik. Kanske rättare sagt att jag har ett hopp om att man i våra politiska system och partier skall förstå att vi behöver en sådan. En kulturpolitik som är visionär är något som jag uppfattar att ingen av dagens partier har.
Det kan vara att man har kulturpolitiska mål men det är något helt annat än en politisk vision. En vision är ju som att kunna titta mot cirrusmoln i skyn, solen kan skina igenom men man kan fortfarande se molnet, man kan inte se vart det börjar eller slutar och den kan ses som något större än bara bort till horisonten. Att sätta upp mål är något helt annat. Mål bör vara SMARTA (Specifika, Mätbara, Aktuella. Relevanta, Tidsbegränsade och Accepterade). Men man kan i mina ögon inte sätta upp mål utan en livsviktig vision. En vision visar vägen men målen gör politiken konkret.
Varför behövs då denna vision i partipolitiken? För mig handlar det om flera olika anledningar. Med en gemensam vision skulle det finnas förutsättningar till en långsiktig utveckling av området. Ett exempel kan vara vad ett samhälle behöver ha för institutioner och organisationer? Dessa kan ta generationer att bygga upp och timmar att riva ned. Lösningen är kanske att man kunde kopiera försvarets utarbetade system med en försvarsberedning och sedan ett målbeslut var femte år (kanske man bör ha en tioårs horisont när det gäller kulturen).
I detta beslut fastställer man målen för organisation, förväntningar av utfall samt givetvis budgetramar. Alltså grundbeslutet är något som inte förändras vid varje ny valperiod utan är något som skall vara som riktmärken i andra frågor som påverkas av detta kulturbeslut, till exempel hur utbildningssystemet inom kulturen behöver vara organiserat för att hela maskineriet skall fungera. Som det är idag förändras förutsättningarna varje år och det gör att den praktiska effekten blir en kontinuerlig, så kallad gigg-ekonomi, där allt handlar om relativt kortlivade projekt där allt hela tiden strävar efter att leva upp till de SMARTA målen.
Behovet av olika former av kultur är något som i mina ögon är livsavgörande för samhället. Utan ett levande kulturliv, som av olika skäl och grad måste ha ekonomisk stöttning, kommer samhället som det ser ut idag inte överleva. För att visa hur viktigt detta är så säger jag som Winston Churchill en gång sa när han kritiserades för att regeringen satsade pengar och resurser på kulturlivet i Storbritannien mitt under brinnande krig. Churchill lär ha svarat ”om vi inte har någon kultur, vad ska vi då kriga för?
KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/15/kulturkronika-kulturvisionen-finns-den/?utm_campaign=cmp_3227882&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
Det kan vara att man har kulturpolitiska mål men det är något helt annat än en politisk vision. En vision är ju som att kunna titta mot cirrusmoln i skyn, solen kan skina igenom men man kan fortfarande se molnet, man kan inte se vart det börjar eller slutar och den kan ses som något större än bara bort till horisonten. Att sätta upp mål är något helt annat. Mål bör vara SMARTA (Specifika, Mätbara, Aktuella. Relevanta, Tidsbegränsade och Accepterade). Men man kan i mina ögon inte sätta upp mål utan en livsviktig vision. En vision visar vägen men målen gör politiken konkret.
Varför behövs då denna vision i partipolitiken? För mig handlar det om flera olika anledningar. Med en gemensam vision skulle det finnas förutsättningar till en långsiktig utveckling av området. Ett exempel kan vara vad ett samhälle behöver ha för institutioner och organisationer? Dessa kan ta generationer att bygga upp och timmar att riva ned. Lösningen är kanske att man kunde kopiera försvarets utarbetade system med en försvarsberedning och sedan ett målbeslut var femte år (kanske man bör ha en tioårs horisont när det gäller kulturen).
I detta beslut fastställer man målen för organisation, förväntningar av utfall samt givetvis budgetramar. Alltså grundbeslutet är något som inte förändras vid varje ny valperiod utan är något som skall vara som riktmärken i andra frågor som påverkas av detta kulturbeslut, till exempel hur utbildningssystemet inom kulturen behöver vara organiserat för att hela maskineriet skall fungera. Som det är idag förändras förutsättningarna varje år och det gör att den praktiska effekten blir en kontinuerlig, så kallad gigg-ekonomi, där allt handlar om relativt kortlivade projekt där allt hela tiden strävar efter att leva upp till de SMARTA målen.
Behovet av olika former av kultur är något som i mina ögon är livsavgörande för samhället. Utan ett levande kulturliv, som av olika skäl och grad måste ha ekonomisk stöttning, kommer samhället som det ser ut idag inte överleva. För att visa hur viktigt detta är så säger jag som Winston Churchill en gång sa när han kritiserades för att regeringen satsade pengar och resurser på kulturlivet i Storbritannien mitt under brinnande krig. Churchill lär ha svarat ”om vi inte har någon kultur, vad ska vi då kriga för?
KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/15/kulturkronika-kulturvisionen-finns-den/?utm_campaign=cmp_3227882&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
Kultur & nöje
Roxys Kulturkrönika: Att göra tillvaron uthärdlig
Text Hans-Åke Norrby/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241108: I en alltmer orolig värld är det inte konstigt att vi famlar efter lösningar. Mitt fokus har genom hela mitt arbetsliv varit på det uppväxande släktet. Det verkar dock som att alla andra vet så mycket. Jag kan ofta imponeras. Dagligen hör jag självsäkra uttalanden om hur det ena eller andra ligger till. Och eftersom journalister med utbildning i att ställa de kritiska frågorna, inte alltid ställer de kritiska frågorna, så kan jag ibland tro att det är JAG som missförstått vad som bör vara i fokus.
Kanske är det så. Kanske är det viktigare att berätta om gängskjutningar, än att diskutera hur vi skapar bättre uppväxtvillkor för de yngre? Kanske är TV-debatter fyllda av politiska ”one-liners”, viktigare än att förklara sammanhang och ideologier? Men jag tror inte att det behöver vara så.
Jag tänker ibland på ryssarna. Även om en del inte stöder kriget, så är det bättre för dem att tiga och låtsas som att det där med politik inte berör dem. Att det är något som andra sysslar med. Att i känsliga lägen göra små undanglidande manövrar kan för dem vara en fråga om liv eller död.
Samtidigt är vi många här hemma som nog genomskådar slagord och förenklad retorik, men får det några konsekvenser? Hur förändrar jag mitt beteende i olika sammanhang, utifrån att jag vet – eller tror mig veta hur allt ligger till. För klimatets skull borde jag ju köra bil mindre och välja mer ”hållbara” plagg att hänga i garderoben. Ja, det finns riktigt mycket som jag skulle kunna göra bättre. Men kanske är det i grunden bara samma ”huvudet i sanden”-beteenden vi alla sysslar med?
Min oro är ju egentligen för de kommande generationerna. Hur kan vi ALLA som varit med några decennier, bättre agera förebilder för nya generationer? Det räcker inte med bra likabehandlingsplaner på skolor, eller med mer reaktiva åtgärder när något inte fungerar. Det räcker inte ens med ”vassare” lärarutbildningar, ett antal extra miljoner för speciallärare, eller bättre samarbetsmöjligheter mellan myndigheter.
Det är ändå bottenlöst otillräckligt. Jag vet att de flesta inom skola och socialtjänst gör fantastiska insatser. Visst kan det ibland bli tungan på vågen när något nytt beslut fattas, men det avgörande är ju att hela samhället litar på – och backar upp – verksamheterna. Vi behöver ju alla försöka möta varandra med respekt och engagemang. Hur vi pratar med varandra, hjälper varandra och hur vi helt enkelt gör tillvaron mer uthärdlig och angenäm för varandra, är den absolut viktigaste framtidsfrågan. Tror jag.
Veckans Kulturtips:
Snöröj RX1
En hyllningskonsert till Roxette och Marie Fredriksson
Live på Joda i Visby 16 November insläpp 19.00
KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/08/kulturkronika-att-gora-tillvaron-uthardlig-for-varandra/?utm_campaign=cmp_3224853&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241025: Jag kom nyss från Gotlands företagardag där fokus var att hjälpa gotländska företag framåt och uppåt. Avslutande talare för dagen var artisten – och företagaren – Petter. Bärande genom hela anförandet var förmågan att sammanfläta företagarvärlden och kulturvärden. Petter menade att det inte behöver vara så komplicerat – han gör obesvärat allting på en gång. Och jag tror han är något på spåren.
Tidigare i veckan kom Myndigheten för kulturanalys rapport “Privat kulturfinansiering” som de tagit fram på uppdrag av Regeringen. Kulturminister Parisa Liljestrand har slagits hårt för att öka näringslivets kulturfinansiering för att i sin tur kunna sänka den statliga. Rapporten visar tyvärr att näringslivets kulturfinansiering snarare har minskat än ökat.
Vad beror det här på då?
Ett par timmar tidigare på samma scen pratade Länsförsäkringar Gotlands chef Henrik Stangel om vikten av att ta samhällets fysiska och psykiska välmående på allvar. Det fysiska stödjer LF Gotland genom att sponsra idrottslag. Gott så! Angående det psykiska var han mer svävande om hur LF kunde engagera sig – annat än att han pratade om att det var av yttersta vikt att vi tar frågan på allvar.
Hallå kultursponsring!, tänkte jag. Det finns kilometervis av undersökningar som påvisar kulturella aktiviteters positiva effekt på psykisk hälsa. Om du motionerar får du en bättre fysisk hälsa, om du är kulturellt aktiv får du en bättre psykisk hälsa. Jo, det är så enkelt!
Men jag vet också att frågan om kultursponsring ofta blir infekterad. Rädslan för att sponsorpengarna kommer med ett påverkanskrav är alltid närvarande. Men egentligen behöver det inte vara så komplicerat.
Här kan vi lära oss av våra vänner inom sporten. Det finns många duktiga sponsoransvariga i våra gotländska lag: Endre IF, FC Gute, Visby Ladies och Visby Roma för att nämna några. De gör alla ett jättebra jobb i den här frågan. Och de sponsrande företagarna förstår dem, precis som Henrik Stangel pratade om ovan: LF sponsrar sport och idrott för att främja fysiskt välmående. Fantastiskt! Och helt underförstått är att LF, Ica Maxi, Svenska spel med flera inte har några som helst motkrav. De tänker varken påverka laguttagningar, spelidéer eller ens hur pengarna spenderas.
Hur lyckas vi med något liknande för kulturen?
Kulturspons på den här nivån måste få handla om samhällsnyttan och hälsan. Precis som idrottsspons checkar av mot Henrik Stangels fokus på fysiskt välmående hos de aktiva ska kulturspons checka av mot psykiskt välmående hos de aktiva. Det kan förhoppningsvis också, precis som med idrottssponsen, inspirera andra att bli kulturellt aktiva. I förlängningen drar både sport- och kulturevenemang publik som påverkas och mår bra, men det är att betrakta som en trevlig bonus på sponsorinvesteringen. Huvudsyftet måste vara de aktiva – inte vad de presterar!
Dags för oss alla att lyfta blicken, det behöver inte vara så komplicerat. Tack för insikten Petter!
VECKANS KULTURTIPS:
MUSIK & POESI FESTIVALEN 2024 Amanda Ooms, Jan Hammarlund, Nike, Annika Lynton, Maria Blom, Annika Fehling, Christer Jonsson Tolv, Kickan Holmberg och Jakob Norin
Plats & tid: Visby Börs 9 november kl. 18.00
Biljetter: www.kfroxy.se
— — --
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Kulturkrönikan av Maria Larsson
ROXYS KULTURKRÖNIKA 11 OKTOBER 2024: Det är äntligen höst och såväl stora som små känslor blir tydliga i den krispigt höga luften. Teatersäsongen har tagit sin början och på Gotlands landsbygd inleddes den dramatiskt.
Redan har Isaac Newton försökt inviga Gud i hur det är att vara människa. Göteborgs Dramatiska teater har tolkat Stig Dagermans ”Tusen år hos Gud” på Sliteteatern. Det var dramatiskt såväl på scen som utanför. Detta kan få illustrera hur hängivna och professionella såväl aktörer som arrangörer är.
Föreställningen var tankeväckande och gripande. När publiken efter föreställningen avnjöt teatersupé på Slite badhotell fortsatte dramat bakom kulisserna. I ilfart fick en av skådespelarna föras till Lasarettet och akut opereras för brusten blindtarm. Dramat avlöpte väl. Vi beundrar göteborgarna och är tacksamma för att arrangörer med ideella krafter hanterar varje situation.
Två riktigt bra Riksteaterföreställningar arrangeras under hösten på Gotlands landsbygd.
”Hockeymorsa hockeyfarsa” ges på Hemsegården i oktober. Tidiga morgnar i en kall ishall – kanske inte de bästa förutsättningarna för en spirande romans, men det är just här denna romantiska komedi utspelar sig. Passion och våld kolliderar i en gripande föreställning om kärlek – till varandra och till vår älskade sport; ishockeyn. Det ska bli särskilt roligt att få se gotländska Stina Nordberg på hemmaplan som hockeymorsan Frida.
Den andra Riksteaterproduktionen som vi har möjlighet att arrangera på Gotland i höst, är ”Goldbergvariationerna” med Kompani Giraff. Den visas både i Klintehamn och i Slite.
Kompani Giraff ger en magi- och cirkusföreställning för hela familjen. Titeln Goldbergvariationerna syftar både på cembaloverket av Johann Sebastian Bach, en väv av vemod och glädje och älskad i decennier. Den syftar också på den amerikanske serietecknaren Rube Goldberg – känd för sina teckningar av komplext, kaotiska, extremt onödigt omständliga manicker.
Kompani Giraffs tre konstnärliga ledare skapar unika föreställningar med visuell elegans, mjuk magi och finurlig koreografi.
Det blev bara två Riksteaterproduktioner i höst. Lokaler för scenkonst på Gotlands landsbygd som exempelvis Sliteteatern och Hemsegården skulle med mycket begränsade ekonomiska insatser kunna bli avsevärt bättre. Då skulle den gotländska publiken få tillgång till flera och större Riksteaterproduktioner och utbudet av scenkonst bli mer varierat och kvalitativt nyanserat.
Gotlands Riksteaterföreningar väljer varje år bland Riksteatern stora utbud. Vilka föreställningar vi kan erbjuda den gotländska publiken avgörs av begränsningar som lokaler och ekonomi.
Jag vill avluta med ett höst-krispigt citat av Joyce Carol Oats: ”Konst ska inte trösta, till tröst har vi massunderhållning och varandra. Konst ska provocera, störa, väcka känslor.”
Låt dig beröras. Gå på teatern.
VECKANS KULTURTIPS:
MAGISK HÖSTKONSERT, ”Den blå timmen”
Clarion Hotells Vinterträdgård
Lördagen 12 oktober kl. 16.00.
Biljetter: www.kfroxy/pagang
— — --
KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Riksteatern Gotland
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Redan har Isaac Newton försökt inviga Gud i hur det är att vara människa. Göteborgs Dramatiska teater har tolkat Stig Dagermans ”Tusen år hos Gud” på Sliteteatern. Det var dramatiskt såväl på scen som utanför. Detta kan få illustrera hur hängivna och professionella såväl aktörer som arrangörer är.
Föreställningen var tankeväckande och gripande. När publiken efter föreställningen avnjöt teatersupé på Slite badhotell fortsatte dramat bakom kulisserna. I ilfart fick en av skådespelarna föras till Lasarettet och akut opereras för brusten blindtarm. Dramat avlöpte väl. Vi beundrar göteborgarna och är tacksamma för att arrangörer med ideella krafter hanterar varje situation.
Två riktigt bra Riksteaterföreställningar arrangeras under hösten på Gotlands landsbygd.
”Hockeymorsa hockeyfarsa” ges på Hemsegården i oktober. Tidiga morgnar i en kall ishall – kanske inte de bästa förutsättningarna för en spirande romans, men det är just här denna romantiska komedi utspelar sig. Passion och våld kolliderar i en gripande föreställning om kärlek – till varandra och till vår älskade sport; ishockeyn. Det ska bli särskilt roligt att få se gotländska Stina Nordberg på hemmaplan som hockeymorsan Frida.
Den andra Riksteaterproduktionen som vi har möjlighet att arrangera på Gotland i höst, är ”Goldbergvariationerna” med Kompani Giraff. Den visas både i Klintehamn och i Slite.
Kompani Giraff ger en magi- och cirkusföreställning för hela familjen. Titeln Goldbergvariationerna syftar både på cembaloverket av Johann Sebastian Bach, en väv av vemod och glädje och älskad i decennier. Den syftar också på den amerikanske serietecknaren Rube Goldberg – känd för sina teckningar av komplext, kaotiska, extremt onödigt omständliga manicker.
Kompani Giraffs tre konstnärliga ledare skapar unika föreställningar med visuell elegans, mjuk magi och finurlig koreografi.
Det blev bara två Riksteaterproduktioner i höst. Lokaler för scenkonst på Gotlands landsbygd som exempelvis Sliteteatern och Hemsegården skulle med mycket begränsade ekonomiska insatser kunna bli avsevärt bättre. Då skulle den gotländska publiken få tillgång till flera och större Riksteaterproduktioner och utbudet av scenkonst bli mer varierat och kvalitativt nyanserat.
Gotlands Riksteaterföreningar väljer varje år bland Riksteatern stora utbud. Vilka föreställningar vi kan erbjuda den gotländska publiken avgörs av begränsningar som lokaler och ekonomi.
Jag vill avluta med ett höst-krispigt citat av Joyce Carol Oats: ”Konst ska inte trösta, till tröst har vi massunderhållning och varandra. Konst ska provocera, störa, väcka känslor.”
Låt dig beröras. Gå på teatern.
VECKANS KULTURTIPS:
MAGISK HÖSTKONSERT, ”Den blå timmen”
Clarion Hotells Vinterträdgård
Lördagen 12 oktober kl. 16.00.
Biljetter: www.kfroxy/pagang
— — --
KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Riksteatern Gotland
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Wohoo! Premiär för Roxys kulturkrönika på Horisont magasins sajt.
Håll till godo!
Kulturkrönika: Om musikens makt
Text Björn Ahlsén Publicerad
ROXYS KULTURKRÖNIKA 4 OKTOBER 2024: Jag skriver dessa rader just hemkommen från en musikkväll i Västergarns kyrka. Jag har suttit på hemväg i bilen med gråt i halsen och en lätt dimma bakom ögonen. Och häromkvällen blev jag lika starkt berörd, men på ett annat sätt efter en konsert i den egna bygdegården i Dalhem.
Musik kan göra sånt med oss. Om vi kan och vågar öppna oss men också när vi av någon anledning är sårbara. För att vi har det jobbigt, är ledsna eller lite vilsna. När livet bråkar. Det är iallafall min erfarenhet.
En gång för många är sedan lyssnade jag på Mozarts Requiem. Jag är inte mycket för sakral musik och jag minns att jag satt och retade mig på alla Kyrie Eleison-repriser. Ord som sa sekulariserade mig absolut ingenting. Men så efter några satser kände jag att det liksom snörde ihop sig inuti och något vått rann från mina ögon. Jag grät. Men förstod absolut inte varför?
Jag insåg senare att jag reagerade så för att jag var skör och utan ”försvar”. Jag hade några månader tidigare fått diagnosen utmattningsdepression. ”Gått in i väggen” som vi säger. Jag fattade inte heller då vad som hände med mig, men hände gjorde det. Inuti. Någonting i musiken slog an en sträng. Ikväll när jag upplevde en liknande känsla var jag långt ifrån nån vägg. Jag mådde mentalt bra. Ändå brast nånting i mig. Och det kändes både som glädjetårar och som en sorg. Sorgen vet jag fortfarande inte vari den bestod? Förunderligt. Men glädjen bestod i att musikerna var så inihelsike bra. Världsklass. I Västergarn på Gotland en regnig höstkväll.
Den rena glädjelyckan häromkvällen bottnade också i skitfina musiker, men också i att jag blev positivt överraskad. Jag har hört dem många gånger, men denna gång spelade de som jag aldrig dem spela tidigare.
Som kontrast till detta hade jag, samma dag som musiken i Västergarn, haft ett meningsutbyte med en person som ifrågasatte varför vi skulle ha musik till en konferens. Ett ”kulturinslag” som det brukar heta. ”Vad har vi för nytta av det?” var frågan jag fick. Helt ok att någon har andra preferenser än jag och tycker så. Men jag blev ledsen och det var nog därifrån sorgen senare samma kväll emanerade…
Allt behöver inte begripas. Men att musiken har stor makt över oss människor är uppenbart. Om det är nyttigt eller inte behöver vi diskutera.
I Västergarn var det eminenta folkmusikerna Julia Westberg och Ingrid Rodebjer. Och i Dalhem var det Gotlandsmusiken. Helgotländskt. Det finns så otroligt mycket bra musik på den här ön, och så otroligt många väldigt bra musiker. Synd att vi sällan får läsa om det i lokaltidningen, men det får bli en annan krönika.
VECKANS KULTURTIPS:
Slapstick, stråkar & stumfilm!
En konsert och bioupplevelse med Gotland Jazztrio och en stråkkvartett från Camerala Nordica.
5 oktober kl. 14.00 Bio Rondo Klintehamn
6 oktober kl. 14.00 Slite Bio
FRI ENTRÉ
— — --
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Håll till godo!
Kulturkrönika: Om musikens makt
Text Björn Ahlsén Publicerad
ROXYS KULTURKRÖNIKA 4 OKTOBER 2024: Jag skriver dessa rader just hemkommen från en musikkväll i Västergarns kyrka. Jag har suttit på hemväg i bilen med gråt i halsen och en lätt dimma bakom ögonen. Och häromkvällen blev jag lika starkt berörd, men på ett annat sätt efter en konsert i den egna bygdegården i Dalhem.
Musik kan göra sånt med oss. Om vi kan och vågar öppna oss men också när vi av någon anledning är sårbara. För att vi har det jobbigt, är ledsna eller lite vilsna. När livet bråkar. Det är iallafall min erfarenhet.
En gång för många är sedan lyssnade jag på Mozarts Requiem. Jag är inte mycket för sakral musik och jag minns att jag satt och retade mig på alla Kyrie Eleison-repriser. Ord som sa sekulariserade mig absolut ingenting. Men så efter några satser kände jag att det liksom snörde ihop sig inuti och något vått rann från mina ögon. Jag grät. Men förstod absolut inte varför?
Jag insåg senare att jag reagerade så för att jag var skör och utan ”försvar”. Jag hade några månader tidigare fått diagnosen utmattningsdepression. ”Gått in i väggen” som vi säger. Jag fattade inte heller då vad som hände med mig, men hände gjorde det. Inuti. Någonting i musiken slog an en sträng. Ikväll när jag upplevde en liknande känsla var jag långt ifrån nån vägg. Jag mådde mentalt bra. Ändå brast nånting i mig. Och det kändes både som glädjetårar och som en sorg. Sorgen vet jag fortfarande inte vari den bestod? Förunderligt. Men glädjen bestod i att musikerna var så inihelsike bra. Världsklass. I Västergarn på Gotland en regnig höstkväll.
Den rena glädjelyckan häromkvällen bottnade också i skitfina musiker, men också i att jag blev positivt överraskad. Jag har hört dem många gånger, men denna gång spelade de som jag aldrig dem spela tidigare.
Som kontrast till detta hade jag, samma dag som musiken i Västergarn, haft ett meningsutbyte med en person som ifrågasatte varför vi skulle ha musik till en konferens. Ett ”kulturinslag” som det brukar heta. ”Vad har vi för nytta av det?” var frågan jag fick. Helt ok att någon har andra preferenser än jag och tycker så. Men jag blev ledsen och det var nog därifrån sorgen senare samma kväll emanerade…
Allt behöver inte begripas. Men att musiken har stor makt över oss människor är uppenbart. Om det är nyttigt eller inte behöver vi diskutera.
I Västergarn var det eminenta folkmusikerna Julia Westberg och Ingrid Rodebjer. Och i Dalhem var det Gotlandsmusiken. Helgotländskt. Det finns så otroligt mycket bra musik på den här ön, och så otroligt många väldigt bra musiker. Synd att vi sällan får läsa om det i lokaltidningen, men det får bli en annan krönika.
VECKANS KULTURTIPS:
Slapstick, stråkar & stumfilm!
En konsert och bioupplevelse med Gotland Jazztrio och en stråkkvartett från Camerala Nordica.
5 oktober kl. 14.00 Bio Rondo Klintehamn
6 oktober kl. 14.00 Slite Bio
FRI ENTRÉ
— — --
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Kulturkrönikan v 40
Kulturkrönikan vecka 39
Kulturkrönikan vecka 38
Kulturkrönikan Vecka 37
Kulturkrönikan v 36.
Kulturkrönikan vecka 35
Kulturkrönikan vecka 34
