ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-03-14: Jag jobbar som AD, grafisk formgivare och kommunikationsexpert.
–Äh men du jobbar ju mer med media, säger en del.
–Fast du jobbar väl med reklam, säger andra.
Sanningen är nog den att jag gör allt det där i en enda röra. Eller röra är fel ord. I mitt huvud är det tämligen glasklart vad jag – och mina kollegor i branschen gör – det är bara etiketteringen som är en smula komplicerad.
Förr låg allting i sina yrkesmässiga fack. Du gjorde ditt och jag gjorde mitt. Nu för tiden flyter allt ihop till stora jobbsjok. På min första reklambyrå hade vi ett tiotal olika titlar: AD (art director), creative director, faktor, originalare, AD-ass, copywriter, animatör, UX-specialist, programmerare med mera med mera. Många av de här titlarna har nu flutit ihop och bildat tre stora ykressmässiga öar: form, text och interaktivt.
Som AD måste du nu allt som oftast vara din egen originalare, animatör och faktor. Mycket sällan finns någon ad-ass att bli assisterad av. Dessutom finns nog ingen AD av idag som inte i tid och otid skriver copy. Eller klipper film och gör animeringar.
Tidens tand och så vidare, men missförstå mig inte! Jag tycker att utvecklingen är bra. Korsbefruktningen har, påtvingad av alltings framåtrörelse, gjort att jag idag 2025 ställs inför helt andra kommunikativa utmaningar än jag kanske gjorde när jag 1998 klev in genom dörren på min första reklambyrå, på Valhallavägen i Stockholm.
Den här över tid framväxande ständiga omformningen av min bransch har gjort att vi alla är skarpare nu. Inte nödvändigtvis bättre formgivare och copywriters men vi har en splitvision vi inte hade 1998. Påtvingad splitvision visserligen, men ändock.
Givetvis har jag har genom mina år i yrket stött på en handfull bakåtsträvare och det-var-bättre-förr:are.
AnnonsMen dom har fel! Vi har tvingats att behöva förstå betydligt bredare delar av yrket än de spjutspetsar vi var för 25 år sedan. Det har gjort oss alla – nästan utan undantag – till bättre yrkesmänniskor.
Och det här sträcker sig så klart långt utanför just reklambranschen. Eller ens yrkeskårer. Alla vet väl att man blir bättre på alla bollsporter om man spenderar mycket tid med en boll. Det finns till och med ett namn för det: bollsinne.
Alla vet att man blir bättre på alla instrument om man spenderar mycket tid med ett. Det finns ett namn för det också: musikalitet.
Kontentan av det hela är att korsbefruktningar belönar sig. För att bli lite bättre på just det du vill – spendera tid på att lära dig något angränsande. Allting hänger ändå ihop. Korsbefrukta mer; det kan vara en bra paroll att hålla i handen när det stramas åt både inrikespolitiskt och internationellt. Korsbefruktningen stärker oss i längden. Både som art directors och som människor.
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-03-14: Jag jobbar som AD, grafisk formgivare och kommunikationsexpert.
–Äh men du jobbar ju mer med media, säger en del.
–Fast du jobbar väl med reklam, säger andra.
Sanningen är nog den att jag gör allt det där i en enda röra. Eller röra är fel ord. I mitt huvud är det tämligen glasklart vad jag – och mina kollegor i branschen gör – det är bara etiketteringen som är en smula komplicerad.
Förr låg allting i sina yrkesmässiga fack. Du gjorde ditt och jag gjorde mitt. Nu för tiden flyter allt ihop till stora jobbsjok. På min första reklambyrå hade vi ett tiotal olika titlar: AD (art director), creative director, faktor, originalare, AD-ass, copywriter, animatör, UX-specialist, programmerare med mera med mera. Många av de här titlarna har nu flutit ihop och bildat tre stora ykressmässiga öar: form, text och interaktivt.
Som AD måste du nu allt som oftast vara din egen originalare, animatör och faktor. Mycket sällan finns någon ad-ass att bli assisterad av. Dessutom finns nog ingen AD av idag som inte i tid och otid skriver copy. Eller klipper film och gör animeringar.
Tidens tand och så vidare, men missförstå mig inte! Jag tycker att utvecklingen är bra. Korsbefruktningen har, påtvingad av alltings framåtrörelse, gjort att jag idag 2025 ställs inför helt andra kommunikativa utmaningar än jag kanske gjorde när jag 1998 klev in genom dörren på min första reklambyrå, på Valhallavägen i Stockholm.
Den här över tid framväxande ständiga omformningen av min bransch har gjort att vi alla är skarpare nu. Inte nödvändigtvis bättre formgivare och copywriters men vi har en splitvision vi inte hade 1998. Påtvingad splitvision visserligen, men ändock.
Givetvis har jag har genom mina år i yrket stött på en handfull bakåtsträvare och det-var-bättre-förr:are.
AnnonsMen dom har fel! Vi har tvingats att behöva förstå betydligt bredare delar av yrket än de spjutspetsar vi var för 25 år sedan. Det har gjort oss alla – nästan utan undantag – till bättre yrkesmänniskor.
Och det här sträcker sig så klart långt utanför just reklambranschen. Eller ens yrkeskårer. Alla vet väl att man blir bättre på alla bollsporter om man spenderar mycket tid med en boll. Det finns till och med ett namn för det: bollsinne.
Alla vet att man blir bättre på alla instrument om man spenderar mycket tid med ett. Det finns ett namn för det också: musikalitet.
Kontentan av det hela är att korsbefruktningar belönar sig. För att bli lite bättre på just det du vill – spendera tid på att lära dig något angränsande. Allting hänger ändå ihop. Korsbefrukta mer; det kan vara en bra paroll att hålla i handen när det stramas åt både inrikespolitiskt och internationellt. Korsbefruktningen stärker oss i längden. Både som art directors och som människor.
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-03-07: Under mina morgonpromenader på Galgberget har poddarna blivit mitt dagliga sällskap. Historiepoddar, businesspoddar, musik, humor – allt åker ner i den "Kampska" poddpotten. Och nu ska jag själv bli en del! 14 mars släpps podden Big Dreams & Little Things, en podd för dem som vill släppa Jante och våga drömma stort. Det känns både skrämmande och helt naturligt. Som att följa med i en kulturell folkvandring från traditionella medier till mer personliga format.
Vårt medielandskap har förändrats. Musiken på nationell radio är en vetenskap och styrs av musikläggare på Sveriges Radio. Många genrer får inte plats. Här på Gotland spelas gärna gotländsk musik, och Radio Gotland känner sina lokala artister och lyssnare väl – min egen låt "Kindred Soul" har fått fin speltid där. Det värmer, särskilt när glada uppmuntrande meddelanden strömmar in. Men kanske blir du som jag lite nedstämd när våra radiokanaler väljer 'More Than Words' för tusende gången. Inte för att låten är dålig, men det finns så många fler röster och toner som aldrig får höras.
Så varför inte starta eget då. Skrämmande att ge sig ut, men kul att upptäcka nya världar. Skapa något personligt. Start scrappy. Måste inte vara perfekt. I AIs tidevarv längtar jag efter det mänskliga.
AnnonsJag uppskattar program som får ta tid och tankar som får chans att bre ut sig lite grann. Bli lite komplexa, bråkiga, spännande. Som ”Cecilias Unge” som finns på SVT. Underbart skevt och udda! Intelligens måste inte avskärmas till På Spåret eller Kontrapunkt!
Jag älskade länge Melodifestivalen. Ända sedan jag på 80-talet OKEJ-tapetserade rummet med Carola, Herreys och Lena PH. Men som Tommy Körberg uttryckte i Expressen; Det är många veckor med barnramsor med trumkomp…
Jag tycker inte nödvändigtvis att det var bättre förr, bara annorlunda. Och jag tror inte vi har övergett kulturen, utan bara hittat nya vägar att uppleva den. När de traditionella kanalerna blir förutsägbara, smyger vi in i nya medier, som poddlandet. Här finns plats för det stora och lilla, skratt och tårar, drömmar och vardagligheter. Jag tror vi vill spegla oss i vår samtid och lyssna på vad andra människor tänker och tycker. Om vi stannar i finrummet riskerar vi tyvärr att se samma gamla, förutsägbara saker gång på gång. Jag tror det är dags för det oförutsägbara och oretuscherade. Livet blir liksom lite roligare så. Jag hoppas public service hänger på.
KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Vårt medielandskap har förändrats. Musiken på nationell radio är en vetenskap och styrs av musikläggare på Sveriges Radio. Många genrer får inte plats. Här på Gotland spelas gärna gotländsk musik, och Radio Gotland känner sina lokala artister och lyssnare väl – min egen låt "Kindred Soul" har fått fin speltid där. Det värmer, särskilt när glada uppmuntrande meddelanden strömmar in. Men kanske blir du som jag lite nedstämd när våra radiokanaler väljer 'More Than Words' för tusende gången. Inte för att låten är dålig, men det finns så många fler röster och toner som aldrig får höras.
Så varför inte starta eget då. Skrämmande att ge sig ut, men kul att upptäcka nya världar. Skapa något personligt. Start scrappy. Måste inte vara perfekt. I AIs tidevarv längtar jag efter det mänskliga.
AnnonsJag uppskattar program som får ta tid och tankar som får chans att bre ut sig lite grann. Bli lite komplexa, bråkiga, spännande. Som ”Cecilias Unge” som finns på SVT. Underbart skevt och udda! Intelligens måste inte avskärmas till På Spåret eller Kontrapunkt!
Jag älskade länge Melodifestivalen. Ända sedan jag på 80-talet OKEJ-tapetserade rummet med Carola, Herreys och Lena PH. Men som Tommy Körberg uttryckte i Expressen; Det är många veckor med barnramsor med trumkomp…
Jag tycker inte nödvändigtvis att det var bättre förr, bara annorlunda. Och jag tror inte vi har övergett kulturen, utan bara hittat nya vägar att uppleva den. När de traditionella kanalerna blir förutsägbara, smyger vi in i nya medier, som poddlandet. Här finns plats för det stora och lilla, skratt och tårar, drömmar och vardagligheter. Jag tror vi vill spegla oss i vår samtid och lyssna på vad andra människor tänker och tycker. Om vi stannar i finrummet riskerar vi tyvärr att se samma gamla, förutsägbara saker gång på gång. Jag tror det är dags för det oförutsägbara och oretuscherade. Livet blir liksom lite roligare så. Jag hoppas public service hänger på.
KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-28: Nu är det dags för konstnärer runtom på Gotland att anmäla sig till Gotlands största konsthändelse – Gotländsk Vårsalong. Med siktet inställt på vernissagen på Långfredagen klockan 12 fylls nu anmälningslistan med nya och gamla konstnärer. Det är spänning i luften.
Vår på Gotland med solsken och spirande grönska, fågelsång och värme vid söderväggen och så Gotländsk Vårsalong. Under Påskhelgen i Lärbro samlas kreativa och konstnärliga krafter och erbjuder en folkfest.
!00-talet konstnärer ställer ut sina konstverk på Korsbygården. Det är spännande och överraskande att få kliva över tröskeln. Inget år är det andra likt. Kreativiteten och skaparglädjen har alltid överraskat och gjort oss i publiken kanske glada eller arga, kanske lyckliga och alltid berörda.
Gotlänningarna älskar ännu sina fiskelägen och utsikten mot havet, men konstverken på Vårsalongen har blivit mer abstrakta och varierade.
Publiken är en integrerad och viktig del av Vårsalongen. Ett par tusen människor möter konstnärerna och deras verk. Det blir ny kultur av det.
Annons
Att få rösta fram den konstnär som man berörs mest av ger alla delaktighet. Den konstnär som får motta Publikens pris på Annandag Påsk får ett erkännande av mötet med tusentals personer och det kan vara värt mer än prispengarna.
Ytterligare ett pris, Juryns pris, delas också ut på Annandag Påsk. Juryns pris är en konstnärlig bedömning juryn bestående av Stina Lindholm, Christer Jonson och Edvin Högdal.
Ett signum för Gotländsk Vårsalong är vårt Våffelkafé. Njut av våfflor och kaffe, tillsammans med vänner och nya bekanta, eller varför inte med någon av konstnärerna, serveringen är öppen hela påskhelgen.
Varsågoda att glädjas åt all kultur som tack vare våra fantastiska volontärer kan visas. Gotländsk Vårsalong är något så vackert som ideell verksamhet av människor som arbetar hårt och gratis för att bidra till att berika kulturlivet på Gotland.
Gotländsk Vårsalong är en folkfest och en hyllning till oss människor. Det är en hyllning till livet och till oss som är kulturen och gemensamhet, helt enkelt till oss, vi som är samhället.
Välkommen till Korsbygården i Lärbro i påsk.
Veckans Krönikör: Maria Larsson, ordförande för Riksteatern Gotland
Vår på Gotland med solsken och spirande grönska, fågelsång och värme vid söderväggen och så Gotländsk Vårsalong. Under Påskhelgen i Lärbro samlas kreativa och konstnärliga krafter och erbjuder en folkfest.
!00-talet konstnärer ställer ut sina konstverk på Korsbygården. Det är spännande och överraskande att få kliva över tröskeln. Inget år är det andra likt. Kreativiteten och skaparglädjen har alltid överraskat och gjort oss i publiken kanske glada eller arga, kanske lyckliga och alltid berörda.
Gotlänningarna älskar ännu sina fiskelägen och utsikten mot havet, men konstverken på Vårsalongen har blivit mer abstrakta och varierade.
Publiken är en integrerad och viktig del av Vårsalongen. Ett par tusen människor möter konstnärerna och deras verk. Det blir ny kultur av det.
Annons
Att få rösta fram den konstnär som man berörs mest av ger alla delaktighet. Den konstnär som får motta Publikens pris på Annandag Påsk får ett erkännande av mötet med tusentals personer och det kan vara värt mer än prispengarna.
Ytterligare ett pris, Juryns pris, delas också ut på Annandag Påsk. Juryns pris är en konstnärlig bedömning juryn bestående av Stina Lindholm, Christer Jonson och Edvin Högdal.
Ett signum för Gotländsk Vårsalong är vårt Våffelkafé. Njut av våfflor och kaffe, tillsammans med vänner och nya bekanta, eller varför inte med någon av konstnärerna, serveringen är öppen hela påskhelgen.
Varsågoda att glädjas åt all kultur som tack vare våra fantastiska volontärer kan visas. Gotländsk Vårsalong är något så vackert som ideell verksamhet av människor som arbetar hårt och gratis för att bidra till att berika kulturlivet på Gotland.
Gotländsk Vårsalong är en folkfest och en hyllning till oss människor. Det är en hyllning till livet och till oss som är kulturen och gemensamhet, helt enkelt till oss, vi som är samhället.
Välkommen till Korsbygården i Lärbro i påsk.
Veckans Krönikör: Maria Larsson, ordförande för Riksteatern Gotland
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-20: Existentiell hälsa – eller meningen med livet. Vad är nu det för någe? Låter akademiskt...
Jo, det är nog lite av ett nytt modeord. Intresset för existentiell hälsa har ökat i samhället som en konsekvens av de många svåra samhällsutmaningar vi idag ställs inför som klimatkrisen, Ukraina-kriget och galningarna Trump och Putin. Det handlar om hur vi mår, egentligen. Vi kan vara lytta eller sjuka men må bra ändå. Eller tvärt om, ha allting till synes på plats men ändå må skit. Inuti. Det handlar om vår förmåga att ta vara på, förhålla oss till och känna mening med livet, känna inre lugn och tillit, att förhålla sig till vår omgivning och uppleva psykiskt välbefinnande. Trots allt…
Och här spelar naturligtvis konst och kultur en stor roll. Att bli berörd. Liksom annat som kan få en att må bra inuti. Det har t.o.m. anrika Handelshögskolan i Stockholm insett och inrättat en professur i ”välbefinnande och lycka" (heja!) som innehas av den för oss kulturnördar välkände kulturtänkaren och -debattören Lars Strannegård. Och vem har inte tagit del av Micael Dahlén, en annan ekonomiprofessor som med sina svartmålade naglar predikar lyckans evangelium. Poeten Bob Hansson är ytterligare en klok person som engagerat sig i ämnet med sin nya bok "Snällast vinner".
–Hälsa handlar om mer än de mätbara värden som vården fokuserar på. Det handlar också om hur vi förhåller oss till oss själva och vårt sammanhang. Det menar Anders Rosengren, professor i molekylär medicin, som i sin bok ”En oväntad glänta” tar avstamp i Tomas Tranströmers diktvärld.
–Den existentiella hälsan handlar om att leva med tillvarons osäkerhet, att vila i det ovetbara, skriver han i bokens inledning.
AnnonsDet är att leva med ödmjukhet inför vad det innebär att vara människa: att aldrig bli färdig. ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Honom kunde man f.ö. lyssna på i podden "I hjärnan på Louise Epstein" häromdagen. Synnerligen intressanta tankar och samtal. Köp boken, det har jag gjort.
Själv har jag jättesvårt att ta in allt elände. Här hemma brukar P1 stå på, men nuförtiden måste jag allt oftare stänga av. Jag orkar inte ta in mer av de där stora samhällsutmaningarna! Jag blir så nedstämd, arg och ledsen. Det påverkar min existentiella hälsa å det grövsta.
I helgen som gick var det dock tvärt om. Jag mådde fysiskt inte jättetoppen, äter en del piller och har lite krämpor. Men min existentiella lycka var ändå total:
Jag firade jämn födelsedag och hade så många varma kärleksfulla vänner omkring mig på kalaset i bygdegården. Och dessutom Bobby Mulls existentiella texter och härliga musik! Det är tillsammans med andra vi blir till.
Som Hjalmar Gullberg uttryckte det:
"...Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så."
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-20: Existentiell hälsa – eller meningen med livet. Vad är nu det för någe? Låter akademiskt...
Jo, det är nog lite av ett nytt modeord. Intresset för existentiell hälsa har ökat i samhället som en konsekvens av de många svåra samhällsutmaningar vi idag ställs inför som klimatkrisen, Ukraina-kriget och galningarna Trump och Putin. Det handlar om hur vi mår, egentligen. Vi kan vara lytta eller sjuka men må bra ändå. Eller tvärt om, ha allting till synes på plats men ändå må skit. Inuti. Det handlar om vår förmåga att ta vara på, förhålla oss till och känna mening med livet, känna inre lugn och tillit, att förhålla sig till vår omgivning och uppleva psykiskt välbefinnande. Trots allt…
Och här spelar naturligtvis konst och kultur en stor roll. Att bli berörd. Liksom annat som kan få en att må bra inuti. Det har t.o.m. anrika Handelshögskolan i Stockholm insett och inrättat en professur i ”välbefinnande och lycka" (heja!) som innehas av den för oss kulturnördar välkände kulturtänkaren och -debattören Lars Strannegård. Och vem har inte tagit del av Micael Dahlén, en annan ekonomiprofessor som med sina svartmålade naglar predikar lyckans evangelium. Poeten Bob Hansson är ytterligare en klok person som engagerat sig i ämnet med sin nya bok "Snällast vinner".
–Hälsa handlar om mer än de mätbara värden som vården fokuserar på. Det handlar också om hur vi förhåller oss till oss själva och vårt sammanhang. Det menar Anders Rosengren, professor i molekylär medicin, som i sin bok ”En oväntad glänta” tar avstamp i Tomas Tranströmers diktvärld.
–Den existentiella hälsan handlar om att leva med tillvarons osäkerhet, att vila i det ovetbara, skriver han i bokens inledning.
AnnonsDet är att leva med ödmjukhet inför vad det innebär att vara människa: att aldrig bli färdig. ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Honom kunde man f.ö. lyssna på i podden "I hjärnan på Louise Epstein" häromdagen. Synnerligen intressanta tankar och samtal. Köp boken, det har jag gjort.
Själv har jag jättesvårt att ta in allt elände. Här hemma brukar P1 stå på, men nuförtiden måste jag allt oftare stänga av. Jag orkar inte ta in mer av de där stora samhällsutmaningarna! Jag blir så nedstämd, arg och ledsen. Det påverkar min existentiella hälsa å det grövsta.
I helgen som gick var det dock tvärt om. Jag mådde fysiskt inte jättetoppen, äter en del piller och har lite krämpor. Men min existentiella lycka var ändå total:
Jag firade jämn födelsedag och hade så många varma kärleksfulla vänner omkring mig på kalaset i bygdegården. Och dessutom Bobby Mulls existentiella texter och härliga musik! Det är tillsammans med andra vi blir till.
Som Hjalmar Gullberg uttryckte det:
"...Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så."
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-14: De uppnådda 80 ska nästan obemärkt firas ”i familjens sköte”… Ett antal portioner med olika innehåll via catering till oss 13 med exotiskt innehåll!
Men hur klarar man av att leva så länge?
Skärva Ett: 2-åringen Pelle försöker styra trehjulingen i det grova gårdsgruset. Där kommer en vitklädd figur till undsättning, hjälten, pappan kommer och lyfter försiktigt son med cykel till fastare mark.
Skärva Två: Efter godkänt skolmognadsprov får 6-åringen äntligen börja skolan. Där finns redan alla lekkamrater sedan ett år tillbaka. Ute på den nyfrusna träskisen: Alla andra pojkar har klubbor som de spelar med. Förtvivlad springer han hem till mamma. Hon lovar hjälpa till! Plötsligt kommer hjälten från jobbet med en piassavakvast! Smålänningen trodde att klubborna mer var ett stöd att hålla balansen med! Tablå!
Skärva Tre: Äntligen ska det bli av; flickvännen Gulli, 16, ett år äldre än jag på söndagsmiddag hemma hos oss, premiär! Fadren, den gudfruktige hjälten, präglad av stundens allvar. Vill plötsligt framhäva sin djupa religiositet, knäpper händerna och deklamerar ljudligt ”Gud, som haver barnen kär…” Det blev en skojig måltid!
Efter en helt bekymmersfri folkskola, uppmanad av fröken att söka in till realskolan. Där bildade vi ett skolband, som spelade på skoldanser, men också ”gästspel” på närliggande orter.
Under tonåren frigjorde jag mig nog slutligt fri från bönhusets bojor, när jag smet iväg på bio och lärde mig dansa!
Efter avklarad realexamen iväg till det stora äventyret i schtaan och läroverket. Flickvännen sedan något år tillbaka flyttade till Umeå för studier.
AnnonsOch jag började på Folkskoleseminariet i Umeå.
Därefter började vi nytt liv i Göteborg. Där stötte jag på en jazztrio som jag sammanförde med min musikaliska Gulli. Vid första repet blev hon störtkär i pianisten, kom aldrig hem den natten!
Jag fick se mig om efter någon ny partner. Hon fanns nära till hands, markvärdinnan vid SAS. Tillsammans flyttade vi åter till Stockholm.
Vi fick lägenhet i Brandbergen. Efter fortbildning och sökte jag tjänst i Visby. Fantastiskt att med en ettåring i famnen stå på däck och se Visby stiga upp ur vattnet – mitt första besök på ön! Installerade i radhuset i södra Visby. kom snart lillasyster till världen! Sen flyttade vi ut på landet för liv med hästar, lamm och höns. Men nu bor alla barn i Stockholm…
Och nu jag har gått färdigt i skolan sen några år, och försöker puzzla ihop skärvorna till ett helt 80-årigt liv.
KRÖNIKÖR | Peranders Sandström, kulturpensionär.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-14: De uppnådda 80 ska nästan obemärkt firas ”i familjens sköte”… Ett antal portioner med olika innehåll via catering till oss 13 med exotiskt innehåll!
Men hur klarar man av att leva så länge?
Skärva Ett: 2-åringen Pelle försöker styra trehjulingen i det grova gårdsgruset. Där kommer en vitklädd figur till undsättning, hjälten, pappan kommer och lyfter försiktigt son med cykel till fastare mark.
Skärva Två: Efter godkänt skolmognadsprov får 6-åringen äntligen börja skolan. Där finns redan alla lekkamrater sedan ett år tillbaka. Ute på den nyfrusna träskisen: Alla andra pojkar har klubbor som de spelar med. Förtvivlad springer han hem till mamma. Hon lovar hjälpa till! Plötsligt kommer hjälten från jobbet med en piassavakvast! Smålänningen trodde att klubborna mer var ett stöd att hålla balansen med! Tablå!
Skärva Tre: Äntligen ska det bli av; flickvännen Gulli, 16, ett år äldre än jag på söndagsmiddag hemma hos oss, premiär! Fadren, den gudfruktige hjälten, präglad av stundens allvar. Vill plötsligt framhäva sin djupa religiositet, knäpper händerna och deklamerar ljudligt ”Gud, som haver barnen kär…” Det blev en skojig måltid!
Efter en helt bekymmersfri folkskola, uppmanad av fröken att söka in till realskolan. Där bildade vi ett skolband, som spelade på skoldanser, men också ”gästspel” på närliggande orter.
Under tonåren frigjorde jag mig nog slutligt fri från bönhusets bojor, när jag smet iväg på bio och lärde mig dansa!
Efter avklarad realexamen iväg till det stora äventyret i schtaan och läroverket. Flickvännen sedan något år tillbaka flyttade till Umeå för studier.
AnnonsOch jag började på Folkskoleseminariet i Umeå.
Därefter började vi nytt liv i Göteborg. Där stötte jag på en jazztrio som jag sammanförde med min musikaliska Gulli. Vid första repet blev hon störtkär i pianisten, kom aldrig hem den natten!
Jag fick se mig om efter någon ny partner. Hon fanns nära till hands, markvärdinnan vid SAS. Tillsammans flyttade vi åter till Stockholm.
Vi fick lägenhet i Brandbergen. Efter fortbildning och sökte jag tjänst i Visby. Fantastiskt att med en ettåring i famnen stå på däck och se Visby stiga upp ur vattnet – mitt första besök på ön! Installerade i radhuset i södra Visby. kom snart lillasyster till världen! Sen flyttade vi ut på landet för liv med hästar, lamm och höns. Men nu bor alla barn i Stockholm…
Och nu jag har gått färdigt i skolan sen några år, och försöker puzzla ihop skärvorna till ett helt 80-årigt liv.
KRÖNIKÖR | Peranders Sandström, kulturpensionär.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-02-07: Innan skolåldern var jag som mest kreativ, då kunde allt hända. En stol kunde vara ett säte i en bil, ett kastrullock en ratt, en hög kuddar på golvet en ö, jag själv kunde flyga som Stålmannen. Teckningarna var fulla med tankar och fantasier, som var verklighet för mig. Det fanns inga gränser för mig och mina kompisar. Men så hände det, hela min och vår värld förändrades. Skolstart och de vuxna sa till och skakade om oss och sa: Nu får det vara nog, en stol är en stol och kuddar är kuddar kastade på golvet. Och glöm det där med Stålmannen. I och med skolstarten och ju äldre jag och kompisarna blev, ju mindre tilläts vi ha egna påhitt och tankar, nu skulle det bli ordning och reda. Det finns regler. Nu välkomnades vi till vuxenvärlden.
För egen del så fick jag ett helt fantastiskt yrkesliv, där det fanns öppenhet för fria tankar och nya idéer, där kreativiteten var en viktig del i uppgifter som skulle göras. Men självklart fanns också regler som skulle följas och ett trist budgetarbete i vissa fall. Allt måste vara lönsamt och ge resultat. Så är det i vuxenvärlden.
AnnonsDe bitar jag inte klarade av såg jag till att skaffa mig kunskaper igenom skolor, kurser och genom att lyssna på kunniga kollegor.
Nu är jag pensionär sedan många år tillbaka och har fått tillbaka min kreativa förmåga och har bland annat börjat måla och teckna igen. Märkligt, nästan lika kreativt som jag var innan vuxenvärlden. Men en stol är en stol, en kudde är en kudde och jag är inte Stålmannen längre ( bara i mina knän). De som hjälper mig att hålla igång hjärnkontoret är mina barnbarn.
Det trevliga är också att jag nu har hittat likasinnade goda vänner att utvecklas med. Jag kan konstatera att mellan 1–7 år var min mest kreativa period och nu ifrån 65 år och framåt så återkom kreativiteten nästan lika starkt. Jag hoppas att alla får den möjligheten att återigen få sin kreativa sida tillbaka. Att vara kreativ behöver inte alltid handla om att teckna eller måla, det gäller lika mycket att hitta nya påhitt och lösningar i det man gör i sitt hem, sin trädgård, fritidsverksamhet, resor, matupplevelser och övrigt i livet. Inspiration kommer när jag får en ny upplevelse som passar min erfarenhet, kanske efter en idé vad andra gjort. Livet skall vara kul att leva. Se svårigheter som möjligheter och utmaningar. Det tänker jag fortsätt med!
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, innovativ pensioinär och verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.
För egen del så fick jag ett helt fantastiskt yrkesliv, där det fanns öppenhet för fria tankar och nya idéer, där kreativiteten var en viktig del i uppgifter som skulle göras. Men självklart fanns också regler som skulle följas och ett trist budgetarbete i vissa fall. Allt måste vara lönsamt och ge resultat. Så är det i vuxenvärlden.
AnnonsDe bitar jag inte klarade av såg jag till att skaffa mig kunskaper igenom skolor, kurser och genom att lyssna på kunniga kollegor.
Nu är jag pensionär sedan många år tillbaka och har fått tillbaka min kreativa förmåga och har bland annat börjat måla och teckna igen. Märkligt, nästan lika kreativt som jag var innan vuxenvärlden. Men en stol är en stol, en kudde är en kudde och jag är inte Stålmannen längre ( bara i mina knän). De som hjälper mig att hålla igång hjärnkontoret är mina barnbarn.
Det trevliga är också att jag nu har hittat likasinnade goda vänner att utvecklas med. Jag kan konstatera att mellan 1–7 år var min mest kreativa period och nu ifrån 65 år och framåt så återkom kreativiteten nästan lika starkt. Jag hoppas att alla får den möjligheten att återigen få sin kreativa sida tillbaka. Att vara kreativ behöver inte alltid handla om att teckna eller måla, det gäller lika mycket att hitta nya påhitt och lösningar i det man gör i sitt hem, sin trädgård, fritidsverksamhet, resor, matupplevelser och övrigt i livet. Inspiration kommer när jag får en ny upplevelse som passar min erfarenhet, kanske efter en idé vad andra gjort. Livet skall vara kul att leva. Se svårigheter som möjligheter och utmaningar. Det tänker jag fortsätt med!
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, innovativ pensioinär och verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-31: Jag jobbar i en butik. Vilken kan jag nog berätta utan att det blir reklam då det finns bara en musikhandel på Gotland. Butiksdöden pratar man mycket om, speciellt i konkurrens med internet. När man finns i butiken så inser man vilken betydelse den har för musiklivet på ön. Hit kommer föräldrar som vill ge deras barn skall få inspiration och kanske en lite intresseknuff mot musiken. Antingen bara för att köpa ett skrammelinstrument såsom maracas eller ägg, eller så skall barnet få en ukulele eller blockflöjt. Sedan har vi alla kulturskoleelever som behöver både läroböcker och tillbehör.
På somrarna så dyker det in yrkesmusiker som jobbar i orkestrar på kryssningsfartygen. Då är det strängar och trumpinnar som gäller. Det är mycket enklare för dem att hitta till butiken i Visby än att leta efter en musikaffär i Stockholm eller Köpenhamn.
Året runt så kommer folk in och vill ha service på sina instrument. Rengöring, reparationer, intoneringar etc. Det finns en hel del folk som spelar men som aldrig gör det offentligt. Och de har de mest fantastiska instrument i sin ägo. Ibland riktiga klenoder.
Och alla dessa människor som kommer förbi bara för att titta runt eller prata musik. Både min kollega Johan och jag kan ibland hamna i djupa diskussioner om artister, musikstilar och instrument.
AnnonsEtt av det häftigaste är att när vi pratar musik så raderas åldersgränserna ut ganska snabbt.
Hit kommer musiklärare och kantorer från skolor och pastorat för att få hjälp. Om det hade funnits utrymme så hade man gärna haft en rejäl fikaplats där folk kund slå sig ner en stund och bara vara sociala.
Och så ibland så får man celebert besök och får upptäcka att de ”stora stjärnorna” är helt vanliga människor. Som när Oskar Magnusson och andra från Sven-Ingvars kommer in och handlar både instrument och tillbehör. Eller DiLeva. Det är ganska många som passerar butiken. Och ändå händer det att det kommer in folk boende på Gotland som aldrig varit inne förut fast de har spelat musik i halva sitt liv.
Så butiken är som ett musikaliskt nav och dessutom så är ett av fönstren alltid fullt med affischer. Och som spelande musiker så knyter man även många kontakter med folk som passerar och som ger upphov till kulturutbyten i Sverige. Vi blir en slags kontakthub för musiken.
Det är ingen kassako att ha en musikaffär men den fyller en otroligt viktig funktion i kulturlivet på ön. Folk säljer sina gamla instrument genom oss och byter till nya. Dragspel, elgitarrer, fioler och syntar. Klassiska och stålsträngade gitarrer, banjos, mandoliner och ukuleles. Det är otroligt kul att få hjälpa till med att sprida musik och kultur på det här viset.
Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare.
Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-24: Kulturen i dagens samhällsstruktur är något som de flesta tycker är mycket viktigt, så viktigt att många säger att utan kultur finns inget samhälle. Kulturbegreppet är i och för sig vitt med många olika uttryck. En del av kulturen reder sig själv ekonomiskt men väldigt stor del av kakan behöver ha stöd från samhällets olika delar för att kunna hålla både kvalitet och bredd.
Min åsikt är att all kultur behövs, alltid. Det är lika viktigt med att det händer något i en bygdegård i Havdhem som i de fina stora konsert- eller teaterhuset i storstäderna. Det är helt enkelt en viktig del av samhällsmaskineriet. För att detta skall fungerar behövs en kulturell infrastruktur med institutioner och organisationer som kan lägga ut ett nätverk där framförallt en kunskap eller med andra ord ”know how” finns för att på olika sätt skapa en levande kultur i alla delar av vårt avlånga land.
Just nu är inne i en politisk kulturell limbo, där man rätt fort strävar efter att skära ner på de offentliga stöden till kulturens infrastruktur. Jag jobbar i en sådan del av kultursfären. Jag är oerhört tacksam för att jag har fått arbeta med detta i nästan hela mitt yrkesliv. Det är inget nytt att de professionella kulturinstitutionerna är alla ifrågasatta, främst vad gäller varifrån finansieringen skall komma ifrån.
Under mina 40 år i den här branschen har jag upplevt en budgetsänkning ungefär 30 gånger, (och om man skall vara ärlig även budgetförstärkning tre gånger), så det som händer just nu är ingen nyhet.
AnnonsDet som dock är nytt för denna gång är att man inte bara dra undan finansieringen utan även man vill även ändra sitt sätt att se på vad kulturen har för syfte och mål. Dock tycker man i samma andetag att kultur är viktigt för samhället men man vill helt enkelt inte att kostnaden skall belasta de vi i vanligt fall kallar för ”det allmänna” utan det skall konsumenterna betala på biljettpriset. Kanske inte fullt ut utan till en mycket större andel.
Risken är då att de bara produceras kultur som fullt ut säljbart kommersiellt eller på gamla säkra kort. Det får även effekt att arrangörerna enbart kan producera till exempel, en konsert, där man vet att det kommer tillräckligt mycket publik som kan betalt fullt ut vad det kostar. Alltså alla kulturaktiviteter kommer att enbart finnas i Stockholm. Malmö och Göteborg är nog för små städer. För att inte tänka på Kulturhuset Kuno i Fårösund.
KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20250117: Det börjar dra ihop sig. Allting har sin tid – och mitt yrkesliv går nu mot sitt slut, i och med att jag väljer att gå i pension den sista april. Det känns på många sätt både spännande och hoppfullt. Att från ena dagen jobba heltid och nästa dag vara helt utan yrkesmässiga åtaganden, är förstås ett stort steg. Hade det varit lite enklare att som chef bara ”trappa ner” under ett par år, hade jag kanske gjort det. Men det hade inte känts rätt för verksamheten. När en ny chef skall ta över behöver det nog vara fullt ut – på heltid.
Så nu väntar en ny tillvaro för mig, då barn, barnbarn och eget musicerande ska få ta en större plats. Jag är tacksam för att jag har den möjligheten. Någon gång i början på 1980-talet bestämde jag ju mig för att utbilda mig till musik- och matematiklärare. Jag kan egentligen inte tänka mig något bättre än att få ägna min tid åt ungas lärande och utveckling.
Merparten av åren blev det dock i rollen som rektor/chef. En del har genom åren frågat mig om jag inte saknar eleverna. Jo, ibland har jag nog gjort det, men samtidigt är ju själva idén med ett chefskap inom utbildningssektorn, att hålla ihop och utveckla verksamheten för de ungas bästa.
AnnonsDet har faktiskt varit en minst lika kreativ sysselsättning – även om jag emellanåt också varit trött på en del administration vars nytta ibland behöver ifrågasättas.
Från slutet av november och fram till jullovet tog jag på mig att vikariera några veckor som lärare i individuell solosång för ett antal elever. Även om jag kanske inte är den ultimata läraren i sång, så blev det en trevlig påminnelse, dels om hur det var att vara musiklärare på högstadiet, dels om det viktiga arbete våra kulturskollärare gör – varje dag och runt om på ön. Jag är tacksam för att våra lokala politiker försökt värna kulturskolan – något som inte alla kommuner gör.
I en alltmer orolig värld behöver vi hjälpa de yngre att hitta fotfästen och gott mående. Det finns många andra organisationer och sammanslutningar som kan svara upp mot olika behov. Men till kulturskolan kommer ett gäng som inte lyckats hittat sina roller på andra ställen. Så oerhört viktigt för den gruppen att de kan få växa hos oss. Många av kulturskolans lärare blir därför en extra trygghet i tillvaron för dem.
Så nu återstår bara ”upploppet” för mig – och planering för att skicka stafettpinnen vidare. Det mesta verkar hålla tidsplanen när det gäller rekryteringen av en ersättare. Sen hoppas jag förstås på en överlämningsperiod för att kulturskolan inte skall tappa fart – för elevernas bästa.
Text Hans-Åke Norrby/ krönikör Publicerad: 2025-01-17
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-10: Frågar du Tom Alandh tror jag han skulle säga att det inte är en känsla han dokumenterar. Men hans sätt att dokumentera skapar känslor hos den som tittar på hans program. Så det finns ett samband, en spänning och en skillnad mellan de fakta han berättar om och de känslor han skapar. Och det är just det som gör hans program så fascinerande.
Är den kulturella upplevelsen helt oberoende av fakta? Spelar det någon roll om jag känner till att det där stycket som nu spelas på trumpet egentligen är skrivet för oboe? Jo, det tror jag att det gör. Man klarar sig bra utan den kunskapen. Men vet man det så ger det relief.
I Fredmans epistel n:o 34 beskrivs i livliga färger en brand i Gamla Stan i Stockholm. Här handlar det om fakta. Känslorna är dina.
Ur en sönderslagen ruta tittar fram en gulbrun katt.
Strax besatt hundarna tjuta, larm och buller, gråt och skratt
Alldeles i början av beskrivningen av katastrofen - för en brand i Gamla Stan på 1700-talet var förstås en katastrof – berättas att ’Tuppen gal en sträv hoboja’. En vettskrämd tupp, vi hör den.
Bellman visste mycket om instrument. Den där tuppens upprörda galande påminde honom om hur det kunde låta om en oboe, särskilt om den som spelade var i början av sin karriär.
Men vad har ’en sträv hoboja’ att göra med en oboe? Några av oss vet att de finaste instrumenten görs i Frankrike. Och på franska heter det hautbois (uttalas åboa om du frågar Systembolaget) och betyder ordagrant ett trä(bois)instrument som låter högt (haut). Så den där tuppen tyckte Bellman lät som en sväng spelad på en hautbois, alltså en hoboja.
Så hur kommer det sig att vi tycker att instrumentet heter oboe?
Annons
Det är den tyska varianten av namnet som vi kommit att använda.
Måste man veta allt det där för att tycka att Bellmans beskrivning av branden är spännande? Nej, naturligtvis inte. Men visst ger det relief.
Mello och hela Eurovision Song Contest är ett bra exempel på hur man satsar på känsloaspekten av musiken. Här är det dock vattentrampning för känslan handlar mest bara om ifall låten är häftig eller cool eller vad du nu vill använda för ett ord. Annorlunda är det i Fantomen på Stora Operan och West Side Story där musiken blir en bärare av en specifik känsla. Tony längtar efter sin älskade och det kan ingen tveka om efter att ha hört honom sjunga ’I’ll never stop saying Maria’.
Och så har vi Kontrapunkt i SVT som är den andra extremen. Där är det fakta och enbart fakta som gäller. Upphovsperson, titel – bam bam oavsett om det gäller musik, konst eller litteratur. Och då är det ju litet kul att höra att de där kulturnördarna som tävlar alltid passar på att berömma de musiker som uppträder live. För litet utlopp för känslan måste man ju ändå få.
Kulturen kan vara en fantastisk förmedlare av känslor. Kulturen kan berätta om fakta på ett sätt som väcker starka känslor. Och om all kultur finns massor med fakta för den som tycker sådant är spännande.
George och Ira Gershwin var förresten bröder. Kan ju vara kul att veta.
Kulturkrönika: Känsla och kunskapText Bertil Thorslund/ krönikör
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-01-03:
Vi står i hallen till det nya året. 2024 rasslade förbi i en faslig fart och allt som är kvar är kvarglömda hopp och ambitioner. Men det är väl, handen på hjärtat, precis det nyårsdagarna handlar om? Att leda in sina uttrasslade livstrådar i fållan igen. Ett varje år lika dumdristigt glatt som ambitiöst fåfängt försök att få ordning på allting. Hinna med allt man inte hunnit med tidigare och strukturera upp inför framtiden. Helt i sin ordning, det är väl det vi har januari till i första hand? Mitt i detta dyker också tankarna kring nyårslöften upp. Eller nu är de väl snarare i full sving. Det var i mellandagarna de började formas. I soffan där mellan jul och nyår kläckte du - och många med dig - idén att det banne mig är dags för ett nyårslöfte. Jag ska lära mig spela piano! Jag ska lära mig spanska. Åka skidor. Gå till gymmet. Ta körkort. Vi tänker alla så här. Jag med.
På senare tid har jag dock börjat fundera annorlunda kring detta. Det enda jag önskar mig är tid.
Annons
För det är det enda jag behöver. Det är det enda du behöver också. Vänta – låt mig berätta varför.
Många på Gotland känner mig som den grafiska formgivaren, och marknadsföraren. Andra känner mig nog som gitarristen; han på scen med en gitarr i tid och otid. Det beror så klart på att jag kan spela gitarr. Jag har gjort det sedan jag var nio år, och har blivit rimligt duktig vid det här laget. Ofta får jag höra av folk att de så gärna också skulle vilja kunna spela gitarr. ”Jag har provat men har ingen fallenhet för det” eller ”Jag är totalt omusikalisk!” säger en del. ”Jag kommer inte från en musikfamilj, och har inget gratis” säger en annan. Det här kan komma som en chock: men det var likadant för mig. Jag gav det bara tid.
Jag spelade mig igenom klink på en nylonsträngad skolgitarr. Jag spelade Smoke on the water på en ostämd elgitarr. Jag startade band och skrev jättedåliga låtar. (Verkligen hemskt dåliga, skämskudde-nivå.) Jag spelade och spelade och sakta började jag hitta rätt på greppbrädan. Men inte berodde det på någon nedärvd talang. Jag gav det bara tid.
Vart vill jag komma med det här nu då?
Oavsett om ditt nyårslöfte är att lära dig spela gitarr, börja med yoga, gå en kurs i knyppling eller träna styrkelyft så kommer det krävas tid. Men egentligen inte så mycket mer.
Det är en viktig tanke att hålla i minnet: allt som krävs är faktiskt tid. Det gäller vad du nu kan tänkas vilja lära i livet: astrofysik, lindyhop, akrylmålning eller tilläggsisolering.
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241227: Vi torkar alla svetten ur pannan och ler i samförstånd mot varandra. På det stora varuhuset på Öster råder julfeber. Överhettade föräldrar och barn med lovfeber letar febrilt efter de sista klapparna. Snart ska julfriden sänka sig, men inte riktigt än. Min dotter, med en läskig pricksäkerhet som bara femåringar har, har redan hittat till leksaksavdelningen. Med ett pekfinger som inte tar några fångar pekar hon intensivt på nallar, dockor och gummibollar. Den! Den! DEN!! ÅHHH, Deeeeen vill jag ha!
Jag stannar upp en stund, andas djupt och försöker samla mig. Från högtalarsystemet hör jag plötsligt en välbekant röst: tydlig diktion och klämkäcka citationstecken i marginalen. Med djup i basen når han högt över skrålet i rummet:
"Kom igen nu! Kom JULIA vi gå! Två och två! Hejja på!"
Och där står jag, mitt i julstressen, men ändå inte. För musiken har tagit mig med till ett annat rum, ett annat liv. Ett psykedeliskt grönt 70-talskök träder fram. Juldukar, knäckformar och lussebullar slåss om utrymmet. Det rusas runt för att fixa det sista. "Skynda, farmor är alltid tidig!" I finrummet (varför det heter FIN-rummet är fortfarande ett mysterium, men så var det) kör Bosse låt efter låt. På vinyl.
Mamma, med blossande kinder, kommer utspringande från köket. "Kom igen – nu kör vi långdans! Det hör julen till!" Och så far vi iväg. Som Fanny och Alexander dansar vi genom hela huset: runt granen, över köksgolvet, in i hallen. "Ritsch Ratsch fillibom bom bom", "Än slank han hit, än slank han dit"... och till sist slank han ner i diket.
Annons(Den där kråkan har nog fått sig ett par klunkar av julsnapsen, tänker jag nu.)
Kroppen fylls av värme. Tänk vad lätt det är! Musikens vingar bär mig, tillbaka till ett ögonblick jag nästan glömt. Jag är fem år igen. Det är jul, det är kaos, det är kärlek.
Musik har en förmåga som få andra saker i livet – att sudda ut tiden. Har du tänkt på det? Ett ljud, en låt, och BOM! Du är där. Första kärlekens parfym, låten ni lyssnade på, känslan av att nästan vara kär igen.
När julens musik fyller radio och tv för den med sig så mycket mer än toner och texter. Hej Tomtegubbar. Happy New Year. Det strålar en stjärna i tusen juleljus. Jag fyller min nutid med dåtid och förgyller stunden, lägger till nya lager av mening och minnen.
Och det är här min uppmaning till dig kommer: Gör en lista. Kalla den "min minneslista". Fyll den med låtar som bär dig. Sådana som tar dig tillbaka till det du vill minnas – kärleken, hoppet, drivet, upproren. Och lägg till nya!
Jul och nyår är här och med den en ny början. Gå på konsert, lyssna på kyrkomusiken, boka in sommarens festivaler. Eller sjung hemma, dansa långdans mellan köksbord och hall, precis som vi gjorde. För musiken ger oss mer än bara toner. Den är en tidsmaskin, en bro mellan generationer och en påminnelse om vad som är viktigt.
Så när min dotters rop skär genom mina tankar – "MAMMA!!! KOM NU!!!" – ler jag. Det är kaos, det är kärlek. Och det här, tänker jag, är också ett ögonblick jag en dag kommer att minnas.
KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Jag stannar upp en stund, andas djupt och försöker samla mig. Från högtalarsystemet hör jag plötsligt en välbekant röst: tydlig diktion och klämkäcka citationstecken i marginalen. Med djup i basen når han högt över skrålet i rummet:
"Kom igen nu! Kom JULIA vi gå! Två och två! Hejja på!"
Och där står jag, mitt i julstressen, men ändå inte. För musiken har tagit mig med till ett annat rum, ett annat liv. Ett psykedeliskt grönt 70-talskök träder fram. Juldukar, knäckformar och lussebullar slåss om utrymmet. Det rusas runt för att fixa det sista. "Skynda, farmor är alltid tidig!" I finrummet (varför det heter FIN-rummet är fortfarande ett mysterium, men så var det) kör Bosse låt efter låt. På vinyl.
Mamma, med blossande kinder, kommer utspringande från köket. "Kom igen – nu kör vi långdans! Det hör julen till!" Och så far vi iväg. Som Fanny och Alexander dansar vi genom hela huset: runt granen, över köksgolvet, in i hallen. "Ritsch Ratsch fillibom bom bom", "Än slank han hit, än slank han dit"... och till sist slank han ner i diket.
Annons(Den där kråkan har nog fått sig ett par klunkar av julsnapsen, tänker jag nu.)
Kroppen fylls av värme. Tänk vad lätt det är! Musikens vingar bär mig, tillbaka till ett ögonblick jag nästan glömt. Jag är fem år igen. Det är jul, det är kaos, det är kärlek.
Musik har en förmåga som få andra saker i livet – att sudda ut tiden. Har du tänkt på det? Ett ljud, en låt, och BOM! Du är där. Första kärlekens parfym, låten ni lyssnade på, känslan av att nästan vara kär igen.
När julens musik fyller radio och tv för den med sig så mycket mer än toner och texter. Hej Tomtegubbar. Happy New Year. Det strålar en stjärna i tusen juleljus. Jag fyller min nutid med dåtid och förgyller stunden, lägger till nya lager av mening och minnen.
Och det är här min uppmaning till dig kommer: Gör en lista. Kalla den "min minneslista". Fyll den med låtar som bär dig. Sådana som tar dig tillbaka till det du vill minnas – kärleken, hoppet, drivet, upproren. Och lägg till nya!
Jul och nyår är här och med den en ny början. Gå på konsert, lyssna på kyrkomusiken, boka in sommarens festivaler. Eller sjung hemma, dansa långdans mellan köksbord och hall, precis som vi gjorde. För musiken ger oss mer än bara toner. Den är en tidsmaskin, en bro mellan generationer och en påminnelse om vad som är viktigt.
Så när min dotters rop skär genom mina tankar – "MAMMA!!! KOM NU!!!" – ler jag. Det är kaos, det är kärlek. Och det här, tänker jag, är också ett ögonblick jag en dag kommer att minnas.
KRÖNIKÖR | Karina Kampe, artist och sångskrivare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Låt oss skapa en kulturskyddsförening
Text Björn Ahlsén/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 041213: När man engagerar sig i något som känns viktigt, inte bara för en själv utan för något "större", upptäcker man (iaf jag) ofta nya perspektiv. Nya tankar uppstår när man samtalar och bryter åsikter med andra, medhållare såväl som meningsmotståndare. Som t.ex. när det gäller mina återkommande svador om lokaltidningarnas usla kulturbevakning. Där har jag mången gång känt uppgivenhet. "Ingenting blir bättre av att jag tycker och tycker i insändare eller på sociala medier. Ingenting blir bättre, den som kritiken riktar sig till ser inte, vill inte se."
Men lika ofta kommer – tackålov – hopp och tankar om möjligheter till förändring, förbättring. Som idag, när jag läste igenom texten och alla kommentarer till min senaste klagovisa – en insändare som menade att lokaltidningarnas ointresse för kulturbevakning men stora fäbless för sportdito kan ses som ett demokratiproblem. Vilket t.o.m. ett av regionråden (s) höll med om.
Vad kan orsakerna vara till att politiken diskuterar att samtidigt låta bygga inte mindre än tre idrottsanläggningar medan man låter ett konstmuseum vara stängt i fem år och medan Visby sedan länge saknar en ändamålsenliga konsert- och teaterlokaler?
Varför når jag/vi inte fram och får det minsta gehör för vår kritik när idrotten får det?
Kan det bero på att idrotten är väldigt organiserad medan kultursektorn inte är det? Så en gammal tanke kom till liv: varför kan vi inte organisera kulturen bättre?
I Norrköping bildade ett stort antal kulturaktörer en Kulturskyddsförening när stadens makthavare hotade med neddragningar, bland annat genom att kalla stadens symfoniorkester för "en bortskämd kulturelit". Men ska det verkligen behövas ett akut hot för att vi ska gå samman?! Kan vi inte göra det för att vi vill och behöver samarbeta mera? Bland annat med opinionsbildning.
Så nu gör jag ett upprop:
Låt oss som inser kulturens betydelse i samhället bilda Gotlands Kulturskyddsförening!
En organisation där alla olika kulturaktörer är välkomna; starka länsinstitutioner och professionella frilansare såväl som ideella kulturföreningar och kulturengagerade "tyckare" som tycker levande konst och kultur är viktigt.
Den här krönikan får bli startskottet. En test för att se om det finns fler som tänker som jag. Jag kommer sedan att skicka ut den till en massa ”kulturfolk” och att dela krönikan i sociala medier med en uppmaning till alla meningsfränder att kommentera och skriva sin åsikt. Finns intresse från många så går vi samman och bildar den ideella föreningen Gotlands Kulturskyddsförening!
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/12/13/kulturkronika-lat-oss-skapa-en-kulturskyddsforening/?utm_campaign=cmp_3239933&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
Text Björn Ahlsén/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 041213: När man engagerar sig i något som känns viktigt, inte bara för en själv utan för något "större", upptäcker man (iaf jag) ofta nya perspektiv. Nya tankar uppstår när man samtalar och bryter åsikter med andra, medhållare såväl som meningsmotståndare. Som t.ex. när det gäller mina återkommande svador om lokaltidningarnas usla kulturbevakning. Där har jag mången gång känt uppgivenhet. "Ingenting blir bättre av att jag tycker och tycker i insändare eller på sociala medier. Ingenting blir bättre, den som kritiken riktar sig till ser inte, vill inte se."
Men lika ofta kommer – tackålov – hopp och tankar om möjligheter till förändring, förbättring. Som idag, när jag läste igenom texten och alla kommentarer till min senaste klagovisa – en insändare som menade att lokaltidningarnas ointresse för kulturbevakning men stora fäbless för sportdito kan ses som ett demokratiproblem. Vilket t.o.m. ett av regionråden (s) höll med om.
Vad kan orsakerna vara till att politiken diskuterar att samtidigt låta bygga inte mindre än tre idrottsanläggningar medan man låter ett konstmuseum vara stängt i fem år och medan Visby sedan länge saknar en ändamålsenliga konsert- och teaterlokaler?
Varför når jag/vi inte fram och får det minsta gehör för vår kritik när idrotten får det?
Kan det bero på att idrotten är väldigt organiserad medan kultursektorn inte är det? Så en gammal tanke kom till liv: varför kan vi inte organisera kulturen bättre?
I Norrköping bildade ett stort antal kulturaktörer en Kulturskyddsförening när stadens makthavare hotade med neddragningar, bland annat genom att kalla stadens symfoniorkester för "en bortskämd kulturelit". Men ska det verkligen behövas ett akut hot för att vi ska gå samman?! Kan vi inte göra det för att vi vill och behöver samarbeta mera? Bland annat med opinionsbildning.
Så nu gör jag ett upprop:
Låt oss som inser kulturens betydelse i samhället bilda Gotlands Kulturskyddsförening!
En organisation där alla olika kulturaktörer är välkomna; starka länsinstitutioner och professionella frilansare såväl som ideella kulturföreningar och kulturengagerade "tyckare" som tycker levande konst och kultur är viktigt.
Den här krönikan får bli startskottet. En test för att se om det finns fler som tänker som jag. Jag kommer sedan att skicka ut den till en massa ”kulturfolk” och att dela krönikan i sociala medier med en uppmaning till alla meningsfränder att kommentera och skriva sin åsikt. Finns intresse från många så går vi samman och bildar den ideella föreningen Gotlands Kulturskyddsförening!
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/12/13/kulturkronika-lat-oss-skapa-en-kulturskyddsforening/?utm_campaign=cmp_3239933&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
Kulturkrönika: Utställningar ska beröra och utmana
Text Bosse Bjällstrand/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241206:
Vi är många konstnärer på Gotland. Alla vill visa vad vi kan och få kritik och synpunkter på det som görs.
Men då måste vi också synas på platser där många kan se och nå oss. Tyvärr är inte antalet Gallerier på ön speciellt stort och de som finns är ofta bokade lång tid framöver. Jag är engagerad i Kulturförening Roxy på ön, en förening som funnits i fyra decennier och har alltid varit att räkna med när det gäller kulturella drömmar vare sig det gäller musik, dans, teater eller poesi. Men inte konst! Jag lämnade in en idé till styrelsen, varför inte bilda en verksamhetsgrupp Roxy Konst? Förslaget mottogs mycket positivt och fick till och med lite ekonomiskt stöd till utrustning och marknadsföring. Nu har Kulturföreningen Roxy en konstgrupp! Konst ska engagera, beröra och utmana åskådarna. Vi har nu ett gott samarbete med ett stort antal konstnärer på ön, vår utställningsprofil skall främst vara måleri, foto, graffiti, men även konsthantverk.
Bland de konstnärer som är med i Roxy Konsts aktiviteter så finns autodidakta, vilket jag själv är och de konstnärer med flera års utbildning från Konstfack till Akademin. Som autodidakt, självlärd kan man gått olika kurser, haft konstnärliga arbeten men inte gått på konsthögskola. Alla är lika välkomna.
Verksamhetsgruppen har nu tre verksamheter, PopUp-Galleri, Art Walk och Facebook-gruppen Roxy Konst.
PopUp Galleriet är en central del i verksamheten, idén är att få ut konsten till en större allmänhet genom att galleriet syns mer i offentliga miljöer. Under 2024 så har vi haft en positiv utveckling med PopUp i Visby Centrum, Visby Bibliotek, Warfsholms Pensionat, Möbelvaruhuset Svenska Hem och Konditori Siesta . Ett stort antal konstnärer har varit engagerade och har haft intressanta och utvecklande samtal med galleribesökarna. Och under 2024 utökade samarbetet med flera verksamheter som finns på den offentliga marknaden, bland annat med Konstmuseet i Visby.
I juli kommer vi anordna som vanligt Gotlands största konstutställning utomhus, Art Walk 2025.
Utställningen kommer vara I Visby Almedalen, här kan nu många konstnärer få visa sin konst. Vi räknar med att det blir ett stort antal konstnärer som kommer att finnas på plats en hel dag. Mer information om datum och tider kommer meddelas på FB Roxy Konst, i nättidningen Horisont och på affischtavlan Roxy Kulturfönster.
KRÖNIKÖR | Bosse Bjällstrand, verksamhetsledare för Roxys konstgrupp.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/12/06/kulturkronika-utstallningar-ska-berora-och-utmana/
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241129:
Äntligen står nu på toppen av berget Tjamstan med barndomens slalombacke, skådandes ut över en mängd sjöar och vattendrag med blånande berg i horisonten. Den 4-hjulsdrivna Skodan hade envist fört oss upp till denna hisnande utsiktsnostalgi. Sist vi var här tillsammans, firade vi 50-årsminnet av vår realexamen…
Av de då drygt 25 realister, finns nu bara 19 kvar! Å järngänget, vi fyra alltså, åter som förhoppningsfulla 80-åringar, fyllda av goda men något bleka ”hågkomster å minnen från 15, vid stenar där barn vi lekt...”
Intensivt pratandes i mun på varandra, om spännande, och antagligen livsfarliga klättringar i mörker uppför den gamla ättestupan, Enligt sägnen användes ättestupan för orkeslösa som inte längre var produktiva på raiden när man flyttade renarna. Högst upp, står träskulpturen av lappgubben Nila kvar, iklädd kolt med lappmössa på skulten! Lapplands denna enda, i Wikipedias förteckning av Sveriges förmodade ättestupor, är uppkallad efter honom…
Men varför dessa irrfärder i minnets labyrinter? När Äldsten i kvartetten skulle fylla 80, hade vi tänkt att överraska T, som flytt Västerbotten och Grisbacka för hustruns barndomshem utanför Falun. Säkerhetskoll med sagda hustru blev tyvärr negativ - ”Välkomna, men då får ni köra till Milano, där vi firar honom 5:e oktober! Men ni kan väl avvakta tills vi är hemma i Dalarna igen så kan jubilaren T. Ta Tåget till Ume så far ni tillsammans till Malå istället!”
En helt realistisk idé, och som försenad present så god som någon annan! Mötet hjärtligt och helt odramatiskt; Pensionerade som vi var, sociologen, bibliotekarien, och maskiningenjören samt pedagogen!
Annons
Men i mötet – i sinne och beteende fortfarande naiva och oskuldsfulla 15-åringar! Fast våra tidigare barndomshem var rivna, fanns miljöer och bilder kvar, möjliga att jämföra med minnen och upplevelser: Där trapphuset Du hånglade med den vackra 13-åriga Josefin, du trodde Du pinka på dig, men det var ju något annat som gick! Där spelade vi hartsfiol å sprang undan gubben Verner som aldrig fick tag i oss…
På fotbollsplan gjorde Du mål direkt på hörna, som Nacka Skoglund! Därute på träsket körde Leif hemsnickrade racern, tappade utombordsmotorn å fick simma iland! Ibland ”lånade”, eller knyckte vi farsans bil (egen dubblettnyckel) för att besöka fina flickorna i Kriberg, 27 km bort! Å äventyren bara fortsatte…
Då och där reflekterade vi inte en sekund över vilka diagnoser med bokstäver vi skulle haft om vi vore tonåringar idag! Veckans Kulturtips:
— — --
KRÖNIKÖR | Peranders Sandström, kulturinnovatör.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/29/kronika-vid-stenar-dar-barn-jag-lekt/
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241122: Idag har jag på mig en tröja med trycket ”Kultureliten nkpg”. Den gjordes som ett svar på att ett kommunalråd i kallade folk i Norrköpings symfoniorkester för bortskämd kulturelit när de protesterade. Det som kommunalrådet kanske inte reflekterade över var att även hon var betald av skattemedel eller genom ”bidrag” och jag vet inte, men jag inbillar mig att hon inte tänkte skära i sin lön. Och i så fall tillhör hon ju en bortskämd ”politikerelit”. Tror inte politiker själva tänker i de banorna. Riksdagen höjde väl nyss sina löner. Ja man kan fundera mycket på det där. Vad som är päron och vad som är äpplen, eller kanske rent av skiftnycklar. Själv har jag som 72-åring trappat ner och jobbar sedan september inte mer på studieförbund. Jag hade hand om replokalsverksamheten (som verkligen fått ta stryk). Känns rätt bra att inte ha hand om det mer även om jag nyttjar lokalerna som del i Lazy Afternoon. Men jag är fortfarande kvar hos Johan i musikhandeln. Något behöver man sysselsätta sig med. Och sluta spela och skriva musik går ju bara inte att sluta med. Det är ju mycket mer än en hobby men jag skulle inte kalla mig yrkesmusiker. Kanske ett sätt att förhålla sig till livet. När detta går i tryck så har jag dessutom äntligen fått vara med om att släppa en jullåt. Lite avbockningsvarning på den.
AnnonsEn fundering som jag har efter att ha skannat igenom Facebookgruppen ”Musiker söker musiker” och en del liknande grupper, är att förvånansvärt många efterlyser musiker i samma ålder som de själva och dessutom verkar rädslan vara stor hos en del ”gubband” att ta in kvinnor. Jag tänker att de genom detta skygglappstänkande förmodligen missar en hel del bra musiker. Kanske till och med den ”rätta”. Dels så är åldersskillnader nästan bara av godo (Om du inte skall bilda ett ”pojkband” och göra karriär). Det ger en större dynamik i bandet. Och om man dessutom vågar släppa in den andra halvan av befolkningen så har man ytterligare vinster att göra. Definitivt! Och så till något riktigt roligt. Det verkar som Gotland och Visby i synnerhet har fått fler scener för livemusik. Även på ”icke säsong”. Det har verkligen saknats och därför är det ju kul att se att det funkar bättre nu. Speciellt mellanscener för 40 till 250 besökare har saknats. Detta är ju något som inte skett över en natt utan det har sakta kommit till nya lokaler. Allt gott och må bra
KRÖNIKÖR | Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare. KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
AnnonsEn fundering som jag har efter att ha skannat igenom Facebookgruppen ”Musiker söker musiker” och en del liknande grupper, är att förvånansvärt många efterlyser musiker i samma ålder som de själva och dessutom verkar rädslan vara stor hos en del ”gubband” att ta in kvinnor. Jag tänker att de genom detta skygglappstänkande förmodligen missar en hel del bra musiker. Kanske till och med den ”rätta”. Dels så är åldersskillnader nästan bara av godo (Om du inte skall bilda ett ”pojkband” och göra karriär). Det ger en större dynamik i bandet. Och om man dessutom vågar släppa in den andra halvan av befolkningen så har man ytterligare vinster att göra. Definitivt! Och så till något riktigt roligt. Det verkar som Gotland och Visby i synnerhet har fått fler scener för livemusik. Även på ”icke säsong”. Det har verkligen saknats och därför är det ju kul att se att det funkar bättre nu. Speciellt mellanscener för 40 till 250 besökare har saknats. Detta är ju något som inte skett över en natt utan det har sakta kommit till nya lokaler. Allt gott och må bra
KRÖNIKÖR | Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare. KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241115: Jag har en vision av en kulturpolitik. Kanske rättare sagt att jag har ett hopp om att man i våra politiska system och partier skall förstå att vi behöver en sådan. En kulturpolitik som är visionär är något som jag uppfattar att ingen av dagens partier har.
Det kan vara att man har kulturpolitiska mål men det är något helt annat än en politisk vision. En vision är ju som att kunna titta mot cirrusmoln i skyn, solen kan skina igenom men man kan fortfarande se molnet, man kan inte se vart det börjar eller slutar och den kan ses som något större än bara bort till horisonten. Att sätta upp mål är något helt annat. Mål bör vara SMARTA (Specifika, Mätbara, Aktuella. Relevanta, Tidsbegränsade och Accepterade). Men man kan i mina ögon inte sätta upp mål utan en livsviktig vision. En vision visar vägen men målen gör politiken konkret.
Varför behövs då denna vision i partipolitiken? För mig handlar det om flera olika anledningar. Med en gemensam vision skulle det finnas förutsättningar till en långsiktig utveckling av området. Ett exempel kan vara vad ett samhälle behöver ha för institutioner och organisationer? Dessa kan ta generationer att bygga upp och timmar att riva ned. Lösningen är kanske att man kunde kopiera försvarets utarbetade system med en försvarsberedning och sedan ett målbeslut var femte år (kanske man bör ha en tioårs horisont när det gäller kulturen).
I detta beslut fastställer man målen för organisation, förväntningar av utfall samt givetvis budgetramar. Alltså grundbeslutet är något som inte förändras vid varje ny valperiod utan är något som skall vara som riktmärken i andra frågor som påverkas av detta kulturbeslut, till exempel hur utbildningssystemet inom kulturen behöver vara organiserat för att hela maskineriet skall fungera. Som det är idag förändras förutsättningarna varje år och det gör att den praktiska effekten blir en kontinuerlig, så kallad gigg-ekonomi, där allt handlar om relativt kortlivade projekt där allt hela tiden strävar efter att leva upp till de SMARTA målen.
Behovet av olika former av kultur är något som i mina ögon är livsavgörande för samhället. Utan ett levande kulturliv, som av olika skäl och grad måste ha ekonomisk stöttning, kommer samhället som det ser ut idag inte överleva. För att visa hur viktigt detta är så säger jag som Winston Churchill en gång sa när han kritiserades för att regeringen satsade pengar och resurser på kulturlivet i Storbritannien mitt under brinnande krig. Churchill lär ha svarat ”om vi inte har någon kultur, vad ska vi då kriga för?
KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/15/kulturkronika-kulturvisionen-finns-den/?utm_campaign=cmp_3227882&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
Det kan vara att man har kulturpolitiska mål men det är något helt annat än en politisk vision. En vision är ju som att kunna titta mot cirrusmoln i skyn, solen kan skina igenom men man kan fortfarande se molnet, man kan inte se vart det börjar eller slutar och den kan ses som något större än bara bort till horisonten. Att sätta upp mål är något helt annat. Mål bör vara SMARTA (Specifika, Mätbara, Aktuella. Relevanta, Tidsbegränsade och Accepterade). Men man kan i mina ögon inte sätta upp mål utan en livsviktig vision. En vision visar vägen men målen gör politiken konkret.
Varför behövs då denna vision i partipolitiken? För mig handlar det om flera olika anledningar. Med en gemensam vision skulle det finnas förutsättningar till en långsiktig utveckling av området. Ett exempel kan vara vad ett samhälle behöver ha för institutioner och organisationer? Dessa kan ta generationer att bygga upp och timmar att riva ned. Lösningen är kanske att man kunde kopiera försvarets utarbetade system med en försvarsberedning och sedan ett målbeslut var femte år (kanske man bör ha en tioårs horisont när det gäller kulturen).
I detta beslut fastställer man målen för organisation, förväntningar av utfall samt givetvis budgetramar. Alltså grundbeslutet är något som inte förändras vid varje ny valperiod utan är något som skall vara som riktmärken i andra frågor som påverkas av detta kulturbeslut, till exempel hur utbildningssystemet inom kulturen behöver vara organiserat för att hela maskineriet skall fungera. Som det är idag förändras förutsättningarna varje år och det gör att den praktiska effekten blir en kontinuerlig, så kallad gigg-ekonomi, där allt handlar om relativt kortlivade projekt där allt hela tiden strävar efter att leva upp till de SMARTA målen.
Behovet av olika former av kultur är något som i mina ögon är livsavgörande för samhället. Utan ett levande kulturliv, som av olika skäl och grad måste ha ekonomisk stöttning, kommer samhället som det ser ut idag inte överleva. För att visa hur viktigt detta är så säger jag som Winston Churchill en gång sa när han kritiserades för att regeringen satsade pengar och resurser på kulturlivet i Storbritannien mitt under brinnande krig. Churchill lär ha svarat ”om vi inte har någon kultur, vad ska vi då kriga för?
KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, tubaist och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/15/kulturkronika-kulturvisionen-finns-den/?utm_campaign=cmp_3227882&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
Kultur & nöje
Roxys Kulturkrönika: Att göra tillvaron uthärdlig
Text Hans-Åke Norrby/ krönikör
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241108: I en alltmer orolig värld är det inte konstigt att vi famlar efter lösningar. Mitt fokus har genom hela mitt arbetsliv varit på det uppväxande släktet. Det verkar dock som att alla andra vet så mycket. Jag kan ofta imponeras. Dagligen hör jag självsäkra uttalanden om hur det ena eller andra ligger till. Och eftersom journalister med utbildning i att ställa de kritiska frågorna, inte alltid ställer de kritiska frågorna, så kan jag ibland tro att det är JAG som missförstått vad som bör vara i fokus.
Kanske är det så. Kanske är det viktigare att berätta om gängskjutningar, än att diskutera hur vi skapar bättre uppväxtvillkor för de yngre? Kanske är TV-debatter fyllda av politiska ”one-liners”, viktigare än att förklara sammanhang och ideologier? Men jag tror inte att det behöver vara så.
Jag tänker ibland på ryssarna. Även om en del inte stöder kriget, så är det bättre för dem att tiga och låtsas som att det där med politik inte berör dem. Att det är något som andra sysslar med. Att i känsliga lägen göra små undanglidande manövrar kan för dem vara en fråga om liv eller död.
Samtidigt är vi många här hemma som nog genomskådar slagord och förenklad retorik, men får det några konsekvenser? Hur förändrar jag mitt beteende i olika sammanhang, utifrån att jag vet – eller tror mig veta hur allt ligger till. För klimatets skull borde jag ju köra bil mindre och välja mer ”hållbara” plagg att hänga i garderoben. Ja, det finns riktigt mycket som jag skulle kunna göra bättre. Men kanske är det i grunden bara samma ”huvudet i sanden”-beteenden vi alla sysslar med?
Min oro är ju egentligen för de kommande generationerna. Hur kan vi ALLA som varit med några decennier, bättre agera förebilder för nya generationer? Det räcker inte med bra likabehandlingsplaner på skolor, eller med mer reaktiva åtgärder när något inte fungerar. Det räcker inte ens med ”vassare” lärarutbildningar, ett antal extra miljoner för speciallärare, eller bättre samarbetsmöjligheter mellan myndigheter.
Det är ändå bottenlöst otillräckligt. Jag vet att de flesta inom skola och socialtjänst gör fantastiska insatser. Visst kan det ibland bli tungan på vågen när något nytt beslut fattas, men det avgörande är ju att hela samhället litar på – och backar upp – verksamheterna. Vi behöver ju alla försöka möta varandra med respekt och engagemang. Hur vi pratar med varandra, hjälper varandra och hur vi helt enkelt gör tillvaron mer uthärdlig och angenäm för varandra, är den absolut viktigaste framtidsfrågan. Tror jag.
Veckans Kulturtips:
Snöröj RX1
En hyllningskonsert till Roxette och Marie Fredriksson
Live på Joda i Visby 16 November insläpp 19.00
KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
https://www.horisontmagasin.se/2024/11/08/kulturkronika-att-gora-tillvaron-uthardlig-for-varandra/?utm_campaign=cmp_3224853&utm_source=getanewsletter&utm_medium=email
ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241025: Jag kom nyss från Gotlands företagardag där fokus var att hjälpa gotländska företag framåt och uppåt. Avslutande talare för dagen var artisten – och företagaren – Petter. Bärande genom hela anförandet var förmågan att sammanfläta företagarvärlden och kulturvärden. Petter menade att det inte behöver vara så komplicerat – han gör obesvärat allting på en gång. Och jag tror han är något på spåren.
Tidigare i veckan kom Myndigheten för kulturanalys rapport “Privat kulturfinansiering” som de tagit fram på uppdrag av Regeringen. Kulturminister Parisa Liljestrand har slagits hårt för att öka näringslivets kulturfinansiering för att i sin tur kunna sänka den statliga. Rapporten visar tyvärr att näringslivets kulturfinansiering snarare har minskat än ökat.
Vad beror det här på då?
Ett par timmar tidigare på samma scen pratade Länsförsäkringar Gotlands chef Henrik Stangel om vikten av att ta samhällets fysiska och psykiska välmående på allvar. Det fysiska stödjer LF Gotland genom att sponsra idrottslag. Gott så! Angående det psykiska var han mer svävande om hur LF kunde engagera sig – annat än att han pratade om att det var av yttersta vikt att vi tar frågan på allvar.
Hallå kultursponsring!, tänkte jag. Det finns kilometervis av undersökningar som påvisar kulturella aktiviteters positiva effekt på psykisk hälsa. Om du motionerar får du en bättre fysisk hälsa, om du är kulturellt aktiv får du en bättre psykisk hälsa. Jo, det är så enkelt!
Men jag vet också att frågan om kultursponsring ofta blir infekterad. Rädslan för att sponsorpengarna kommer med ett påverkanskrav är alltid närvarande. Men egentligen behöver det inte vara så komplicerat.
Här kan vi lära oss av våra vänner inom sporten. Det finns många duktiga sponsoransvariga i våra gotländska lag: Endre IF, FC Gute, Visby Ladies och Visby Roma för att nämna några. De gör alla ett jättebra jobb i den här frågan. Och de sponsrande företagarna förstår dem, precis som Henrik Stangel pratade om ovan: LF sponsrar sport och idrott för att främja fysiskt välmående. Fantastiskt! Och helt underförstått är att LF, Ica Maxi, Svenska spel med flera inte har några som helst motkrav. De tänker varken påverka laguttagningar, spelidéer eller ens hur pengarna spenderas.
Hur lyckas vi med något liknande för kulturen?
Kulturspons på den här nivån måste få handla om samhällsnyttan och hälsan. Precis som idrottsspons checkar av mot Henrik Stangels fokus på fysiskt välmående hos de aktiva ska kulturspons checka av mot psykiskt välmående hos de aktiva. Det kan förhoppningsvis också, precis som med idrottssponsen, inspirera andra att bli kulturellt aktiva. I förlängningen drar både sport- och kulturevenemang publik som påverkas och mår bra, men det är att betrakta som en trevlig bonus på sponsorinvesteringen. Huvudsyftet måste vara de aktiva – inte vad de presterar!
Dags för oss alla att lyfta blicken, det behöver inte vara så komplicerat. Tack för insikten Petter!
VECKANS KULTURTIPS:
MUSIK & POESI FESTIVALEN 2024 Amanda Ooms, Jan Hammarlund, Nike, Annika Lynton, Maria Blom, Annika Fehling, Christer Jonsson Tolv, Kickan Holmberg och Jakob Norin
Plats & tid: Visby Börs 9 november kl. 18.00
Biljetter: www.kfroxy.se
— — --
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Kulturkrönikan av Maria Larsson
ROXYS KULTURKRÖNIKA 11 OKTOBER 2024: Det är äntligen höst och såväl stora som små känslor blir tydliga i den krispigt höga luften. Teatersäsongen har tagit sin början och på Gotlands landsbygd inleddes den dramatiskt.
Redan har Isaac Newton försökt inviga Gud i hur det är att vara människa. Göteborgs Dramatiska teater har tolkat Stig Dagermans ”Tusen år hos Gud” på Sliteteatern. Det var dramatiskt såväl på scen som utanför. Detta kan få illustrera hur hängivna och professionella såväl aktörer som arrangörer är.
Föreställningen var tankeväckande och gripande. När publiken efter föreställningen avnjöt teatersupé på Slite badhotell fortsatte dramat bakom kulisserna. I ilfart fick en av skådespelarna föras till Lasarettet och akut opereras för brusten blindtarm. Dramat avlöpte väl. Vi beundrar göteborgarna och är tacksamma för att arrangörer med ideella krafter hanterar varje situation.
Två riktigt bra Riksteaterföreställningar arrangeras under hösten på Gotlands landsbygd.
”Hockeymorsa hockeyfarsa” ges på Hemsegården i oktober. Tidiga morgnar i en kall ishall – kanske inte de bästa förutsättningarna för en spirande romans, men det är just här denna romantiska komedi utspelar sig. Passion och våld kolliderar i en gripande föreställning om kärlek – till varandra och till vår älskade sport; ishockeyn. Det ska bli särskilt roligt att få se gotländska Stina Nordberg på hemmaplan som hockeymorsan Frida.
Den andra Riksteaterproduktionen som vi har möjlighet att arrangera på Gotland i höst, är ”Goldbergvariationerna” med Kompani Giraff. Den visas både i Klintehamn och i Slite.
Kompani Giraff ger en magi- och cirkusföreställning för hela familjen. Titeln Goldbergvariationerna syftar både på cembaloverket av Johann Sebastian Bach, en väv av vemod och glädje och älskad i decennier. Den syftar också på den amerikanske serietecknaren Rube Goldberg – känd för sina teckningar av komplext, kaotiska, extremt onödigt omständliga manicker.
Kompani Giraffs tre konstnärliga ledare skapar unika föreställningar med visuell elegans, mjuk magi och finurlig koreografi.
Det blev bara två Riksteaterproduktioner i höst. Lokaler för scenkonst på Gotlands landsbygd som exempelvis Sliteteatern och Hemsegården skulle med mycket begränsade ekonomiska insatser kunna bli avsevärt bättre. Då skulle den gotländska publiken få tillgång till flera och större Riksteaterproduktioner och utbudet av scenkonst bli mer varierat och kvalitativt nyanserat.
Gotlands Riksteaterföreningar väljer varje år bland Riksteatern stora utbud. Vilka föreställningar vi kan erbjuda den gotländska publiken avgörs av begränsningar som lokaler och ekonomi.
Jag vill avluta med ett höst-krispigt citat av Joyce Carol Oats: ”Konst ska inte trösta, till tröst har vi massunderhållning och varandra. Konst ska provocera, störa, väcka känslor.”
Låt dig beröras. Gå på teatern.
VECKANS KULTURTIPS:
MAGISK HÖSTKONSERT, ”Den blå timmen”
Clarion Hotells Vinterträdgård
Lördagen 12 oktober kl. 16.00.
Biljetter: www.kfroxy/pagang
— — --
KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Riksteatern Gotland
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Redan har Isaac Newton försökt inviga Gud i hur det är att vara människa. Göteborgs Dramatiska teater har tolkat Stig Dagermans ”Tusen år hos Gud” på Sliteteatern. Det var dramatiskt såväl på scen som utanför. Detta kan få illustrera hur hängivna och professionella såväl aktörer som arrangörer är.
Föreställningen var tankeväckande och gripande. När publiken efter föreställningen avnjöt teatersupé på Slite badhotell fortsatte dramat bakom kulisserna. I ilfart fick en av skådespelarna föras till Lasarettet och akut opereras för brusten blindtarm. Dramat avlöpte väl. Vi beundrar göteborgarna och är tacksamma för att arrangörer med ideella krafter hanterar varje situation.
Två riktigt bra Riksteaterföreställningar arrangeras under hösten på Gotlands landsbygd.
”Hockeymorsa hockeyfarsa” ges på Hemsegården i oktober. Tidiga morgnar i en kall ishall – kanske inte de bästa förutsättningarna för en spirande romans, men det är just här denna romantiska komedi utspelar sig. Passion och våld kolliderar i en gripande föreställning om kärlek – till varandra och till vår älskade sport; ishockeyn. Det ska bli särskilt roligt att få se gotländska Stina Nordberg på hemmaplan som hockeymorsan Frida.
Den andra Riksteaterproduktionen som vi har möjlighet att arrangera på Gotland i höst, är ”Goldbergvariationerna” med Kompani Giraff. Den visas både i Klintehamn och i Slite.
Kompani Giraff ger en magi- och cirkusföreställning för hela familjen. Titeln Goldbergvariationerna syftar både på cembaloverket av Johann Sebastian Bach, en väv av vemod och glädje och älskad i decennier. Den syftar också på den amerikanske serietecknaren Rube Goldberg – känd för sina teckningar av komplext, kaotiska, extremt onödigt omständliga manicker.
Kompani Giraffs tre konstnärliga ledare skapar unika föreställningar med visuell elegans, mjuk magi och finurlig koreografi.
Det blev bara två Riksteaterproduktioner i höst. Lokaler för scenkonst på Gotlands landsbygd som exempelvis Sliteteatern och Hemsegården skulle med mycket begränsade ekonomiska insatser kunna bli avsevärt bättre. Då skulle den gotländska publiken få tillgång till flera och större Riksteaterproduktioner och utbudet av scenkonst bli mer varierat och kvalitativt nyanserat.
Gotlands Riksteaterföreningar väljer varje år bland Riksteatern stora utbud. Vilka föreställningar vi kan erbjuda den gotländska publiken avgörs av begränsningar som lokaler och ekonomi.
Jag vill avluta med ett höst-krispigt citat av Joyce Carol Oats: ”Konst ska inte trösta, till tröst har vi massunderhållning och varandra. Konst ska provocera, störa, väcka känslor.”
Låt dig beröras. Gå på teatern.
VECKANS KULTURTIPS:
MAGISK HÖSTKONSERT, ”Den blå timmen”
Clarion Hotells Vinterträdgård
Lördagen 12 oktober kl. 16.00.
Biljetter: www.kfroxy/pagang
— — --
KRÖNIKÖR | Maria Larsson, ordförande Riksteatern Gotland
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Wohoo! Premiär för Roxys kulturkrönika på Horisont magasins sajt.
Håll till godo!
Kulturkrönika: Om musikens makt
Text Björn Ahlsén Publicerad
ROXYS KULTURKRÖNIKA 4 OKTOBER 2024: Jag skriver dessa rader just hemkommen från en musikkväll i Västergarns kyrka. Jag har suttit på hemväg i bilen med gråt i halsen och en lätt dimma bakom ögonen. Och häromkvällen blev jag lika starkt berörd, men på ett annat sätt efter en konsert i den egna bygdegården i Dalhem.
Musik kan göra sånt med oss. Om vi kan och vågar öppna oss men också när vi av någon anledning är sårbara. För att vi har det jobbigt, är ledsna eller lite vilsna. När livet bråkar. Det är iallafall min erfarenhet.
En gång för många är sedan lyssnade jag på Mozarts Requiem. Jag är inte mycket för sakral musik och jag minns att jag satt och retade mig på alla Kyrie Eleison-repriser. Ord som sa sekulariserade mig absolut ingenting. Men så efter några satser kände jag att det liksom snörde ihop sig inuti och något vått rann från mina ögon. Jag grät. Men förstod absolut inte varför?
Jag insåg senare att jag reagerade så för att jag var skör och utan ”försvar”. Jag hade några månader tidigare fått diagnosen utmattningsdepression. ”Gått in i väggen” som vi säger. Jag fattade inte heller då vad som hände med mig, men hände gjorde det. Inuti. Någonting i musiken slog an en sträng. Ikväll när jag upplevde en liknande känsla var jag långt ifrån nån vägg. Jag mådde mentalt bra. Ändå brast nånting i mig. Och det kändes både som glädjetårar och som en sorg. Sorgen vet jag fortfarande inte vari den bestod? Förunderligt. Men glädjen bestod i att musikerna var så inihelsike bra. Världsklass. I Västergarn på Gotland en regnig höstkväll.
Den rena glädjelyckan häromkvällen bottnade också i skitfina musiker, men också i att jag blev positivt överraskad. Jag har hört dem många gånger, men denna gång spelade de som jag aldrig dem spela tidigare.
Som kontrast till detta hade jag, samma dag som musiken i Västergarn, haft ett meningsutbyte med en person som ifrågasatte varför vi skulle ha musik till en konferens. Ett ”kulturinslag” som det brukar heta. ”Vad har vi för nytta av det?” var frågan jag fick. Helt ok att någon har andra preferenser än jag och tycker så. Men jag blev ledsen och det var nog därifrån sorgen senare samma kväll emanerade…
Allt behöver inte begripas. Men att musiken har stor makt över oss människor är uppenbart. Om det är nyttigt eller inte behöver vi diskutera.
I Västergarn var det eminenta folkmusikerna Julia Westberg och Ingrid Rodebjer. Och i Dalhem var det Gotlandsmusiken. Helgotländskt. Det finns så otroligt mycket bra musik på den här ön, och så otroligt många väldigt bra musiker. Synd att vi sällan får läsa om det i lokaltidningen, men det får bli en annan krönika.
VECKANS KULTURTIPS:
Slapstick, stråkar & stumfilm!
En konsert och bioupplevelse med Gotland Jazztrio och en stråkkvartett från Camerala Nordica.
5 oktober kl. 14.00 Bio Rondo Klintehamn
6 oktober kl. 14.00 Slite Bio
FRI ENTRÉ
— — --
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Håll till godo!
Kulturkrönika: Om musikens makt
Text Björn Ahlsén Publicerad
ROXYS KULTURKRÖNIKA 4 OKTOBER 2024: Jag skriver dessa rader just hemkommen från en musikkväll i Västergarns kyrka. Jag har suttit på hemväg i bilen med gråt i halsen och en lätt dimma bakom ögonen. Och häromkvällen blev jag lika starkt berörd, men på ett annat sätt efter en konsert i den egna bygdegården i Dalhem.
Musik kan göra sånt med oss. Om vi kan och vågar öppna oss men också när vi av någon anledning är sårbara. För att vi har det jobbigt, är ledsna eller lite vilsna. När livet bråkar. Det är iallafall min erfarenhet.
En gång för många är sedan lyssnade jag på Mozarts Requiem. Jag är inte mycket för sakral musik och jag minns att jag satt och retade mig på alla Kyrie Eleison-repriser. Ord som sa sekulariserade mig absolut ingenting. Men så efter några satser kände jag att det liksom snörde ihop sig inuti och något vått rann från mina ögon. Jag grät. Men förstod absolut inte varför?
Jag insåg senare att jag reagerade så för att jag var skör och utan ”försvar”. Jag hade några månader tidigare fått diagnosen utmattningsdepression. ”Gått in i väggen” som vi säger. Jag fattade inte heller då vad som hände med mig, men hände gjorde det. Inuti. Någonting i musiken slog an en sträng. Ikväll när jag upplevde en liknande känsla var jag långt ifrån nån vägg. Jag mådde mentalt bra. Ändå brast nånting i mig. Och det kändes både som glädjetårar och som en sorg. Sorgen vet jag fortfarande inte vari den bestod? Förunderligt. Men glädjen bestod i att musikerna var så inihelsike bra. Världsklass. I Västergarn på Gotland en regnig höstkväll.
Den rena glädjelyckan häromkvällen bottnade också i skitfina musiker, men också i att jag blev positivt överraskad. Jag har hört dem många gånger, men denna gång spelade de som jag aldrig dem spela tidigare.
Som kontrast till detta hade jag, samma dag som musiken i Västergarn, haft ett meningsutbyte med en person som ifrågasatte varför vi skulle ha musik till en konferens. Ett ”kulturinslag” som det brukar heta. ”Vad har vi för nytta av det?” var frågan jag fick. Helt ok att någon har andra preferenser än jag och tycker så. Men jag blev ledsen och det var nog därifrån sorgen senare samma kväll emanerade…
Allt behöver inte begripas. Men att musiken har stor makt över oss människor är uppenbart. Om det är nyttigt eller inte behöver vi diskutera.
I Västergarn var det eminenta folkmusikerna Julia Westberg och Ingrid Rodebjer. Och i Dalhem var det Gotlandsmusiken. Helgotländskt. Det finns så otroligt mycket bra musik på den här ön, och så otroligt många väldigt bra musiker. Synd att vi sällan får läsa om det i lokaltidningen, men det får bli en annan krönika.
VECKANS KULTURTIPS:
Slapstick, stråkar & stumfilm!
En konsert och bioupplevelse med Gotland Jazztrio och en stråkkvartett från Camerala Nordica.
5 oktober kl. 14.00 Bio Rondo Klintehamn
6 oktober kl. 14.00 Slite Bio
FRI ENTRÉ
— — --
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Kulturkrönikan v 40
Kulturkrönikan vecka 39
Kulturkrönikan vecka 38
Kulturkrönikan Vecka 37
Kulturkrönikan v 36.
Kulturkrönikan vecka 35
Kulturkrönikan vecka 34
