När nya styrelsemedlemmar i ideella föreningar ska väljas avstår du uppgiften eller antar du utmaningen? När barnens klass behöver en klassförälder är det du som anmäler dig först eller hoppas du innerligt att någon annan snabbt tar på sig uppgiften innan du får frågan om du har möjlighet? När någon ska låsa upp bygdegården och sätta på värmen inför kvällens arrangemang är det då du som gör det?
Några eldsjälar kan få otroligt mycket positivt att hända här på ön. Hur tar vi hand om dem på bästa sätt så att de inte förlorar den viktiga gnistan? Hur får vi fler personer engagerade? Vad får dig engagerad? Det är självfallet inte alla som har tiden, lusten eller kraften att engagera sig ideellt, men tar du hand om dem som gör det? Vad vore idrotten och kulturen utan dessa oändligt många timmar som läggs på ideellt arbete. Det är så lätt att ta dessa personers drivkraft för given. De har ju alltid gjort så mycket arbete så då är det väl självklart att de fortsätter att göra det. Eller är det verkligen det? Har funderat mycket på vad det är som utgör själva incitamentet och vad som är gränsen för att engagemanget slutar. Under några studieår arbetade jag ideellt på studentradion i Lund. Gemenskapen var fantastisk och skratten många. Arbetstimmarna var dock ännu längre och arbetsuppgifterna oändliga. Fast vi hade faktiskt obegränsat med kaffe kostnadsfritt. Hade den förmånen tagits bort tror jag flera av oss faktiskt funderat på att sluta. Vi visste att det inte fanns möjlighet att ta ut ekonomisk ersättning, men vi hade verkligen gjort oss förtjänta av det där kaffet. Det var vår smärtgräns på lägsta ersättningsnivå. Det kan faktiskt vara just det lilla som är så avgörande. Det kan vara den där koppen kaffe, den varma kramen eller det uppriktiga tacket som genererar oändligt många fler engagerade ideella timmar. När jag började som producent på Länsteatern Gotland lärde jag mig snabbt att känna igen några av, vad jag trodde var, Länsteaterns Vänner. När jag vid senare tillfällen såg samma personer på musikevenemang, serverandes kaffe i kyrkan eller insamlandes pengar för någon välgörenhetsorganisation insåg jag att dessa personer inte enbart var engagerade i teatern utan var öns stora ideella kulturbärare. Teaterns vänförening består idag av drygt 700 personer. Jag vet inte hur många andra organisationer dessa fantastiska personer är engagerad i. Det jag vet är dock att utan dessa personers hjälp skulle många av teaterns nuvarande aktiviteter inte kunna genomföras. Dessutom skulle den övriga personalens arbetssituation bli så mycket tråkigare. Att vara flera som hjälps åt i vad som kan tyckas monotona moment gör situationerna lättare och t.o.m. oftast väldigt roliga. Tack för att ni finns kära kulturbärare och eldsjälar. Må ni få uppmuntran att fortsätta brinna. Ska gladeligen servera er kaffe och uppriktigt säga ”tack” så ofta jag får möjlighet till det. Jag hoppas innerligt att dessa tillfällen blir många. Lisbeth Pettersson, producent Länsteatern Gotland |
FörfattareFlera olika skribenter från Kulturföreningen Roxy. Arkiv
Mars 2017
Kategorier |